Lucka 1 av David Renklint

Jag hade bara sett bilder på herrgården, men nu när jag kom närmare var det som om jag för första gången förstod hur stor byggnaden faktiskt var. Man byggde inte på höjden på den tiden, så det rörde sig inte om mer än tre eller fyra våningar i höjd, förutom klocktornet som stack upp på den högra sidan. Det man inte kunde bygga i höjd kompenserade man för i bredd, och det var ett väldigt avlångt hus som mötte mig och Marianne när bilen kröp fram på grusgången.
”Wow”, sa hon och tittade med stora ögon.
Jag nickade. Svarade inte. Kunde inte sätta fingret på det, men redan då fanns känslan av att något var fel. Jag kände mig välkomnad av huset, men på fel sätt. Det var som om den redan avlånga byggnaden bredde ut sig ännu mer och nästan omfamnade vår gamla bil.
Jag fick blinka hårt en gång och fokusera för att försöka släppa den tanken och bli av med impulsen att vända bilen och snabbt försvinna därifrån.
Marianne såg fram emot släktträffen. Jag också. Trodde jag.

Vi klev ut ur bilen och sträckte på oss. Det hade blivit många timmar på vägen och var redan eftermiddag. Solen var på väg ner.
”Det snöar!” sa Marianne och tittade upp med förtjusning. Första snön, och den första släktträffen på Grevsjö herrgård sen Assar gick bort. En rysning kravlade längs min nacke när en snöflinga landade där och spred sin kyla. Det var då jag insåg att det inte stod några andra bilar på grusuppfarten.
”Helvete.”
”Vad är det?”
”Vi har ingen nyckel”, sa jag.
”Det kommer säkert någon snart”, svarade Marianne. ”Vi passar på att titta runt så länge.”
Motvilligt följde jag efter henne till höger om huset. Snön blev snabbt ett smältande täcke på marken. När jag gick under klocktornet fick jag för en sekund svårt att andas, som om ett enda andetag stulits ifrån mig.
”Hur går det?” frågade Marianne.
”Bra. Satte väl i halsen eller något.”
”Som jag när vi fick brevet från advokatbyrån”, sa Marianne och skrattade. ”Kaffet i vrångstrupen. Fattar du att du äger det här?” Hon svepte med armen.
Jag nickade, men det var inte sant. Egentligen kunde jag inte förstå det. Det kändes … fel.
”Din egen herrgård”, fortsatte hon. ”Med sådana där nakna statyer med små snoppar.” Hon pekade på två statyer som vakade över gården på framsidan. Båda föreställer nakna män som pekade mot ingången till huset.
Marianne stannade tvärt när vi kom runt hörnet på själva huvudbyggnaden. ”Och … din helt egna kyrkogård. Grattis?” Hon skämtade inte. Det måste ha varit säkert ett femtiotal gamla gravar innanför en prydligt lagd stenmur. I mitten av kyrkogården växte en ek. Dess spretiga grenverk fångades av vinden och dansade hypnotiskt. Jag fastnade med blicken på rörelserna i några sekunder, innan min uppmärksamhet istället drogs åt vänster.
Till den andra kyrkogården.
”Vad fan …”, sa Marianne, som sällan svor.
Stenmuren runt den här gården var allt utom prydligt lagd. Om den andra gjorts under noggrannhet och med väl valda stenar, var det här snarare motsatsen. Det var egentligen bara stenar i olika storlekar som slängts på varandra och format ett slags ringlande stenröse. Men det var inte det konstigaste.
I den finare kyrkogården var det gravstenar eller stiliga järnkors som markerade gravarna, och alla tillhörde de någon som burit efternamnet Ankarsporre. Men i den mindre kyrkogården satt det bara omärkta träkors här och var.
”Jag vill gå”, sa Marianne och vände om. Hon var rädd, det hörde jag på henne. Det var jag också, men det kunde jag inte erkänna. Hon skyllde det på ett av sina blixtrande migränanfall och sa att hon ville gå och lägga sig. Jag blinkade trött. Jag ville också sova. Och jag insåg att det hade hunnit bli kväll.
Som tur var hördes ljudet av bildäck på grusgången då vi gick tillbaka. När han stängde av lyktorna såg jag att det var farbror Edvard som klev ut ur bilen.
”God kväll!”
Jag vinkade till honom och höll om Marianne medan jag gick mot ingången.
”Visst har du nyckel?” frågade jag.
”Självklart. Har ni väntat länge?” sa Edvard och sänkte sina buskiga ögonbryn.
Jag betraktade kvällsdunklet och funderade, men det spelade ingen roll och jag skakade på huvudet.
”Men Marianne mår lite dåligt och behöver vila.”
”Men vad trist”, sa han och låste upp med ett klick innan han drog upp den stora porten. ”Då ordnar vi ett sovrum till er på en gång så kan ni utforska huset lite mer i morgon istället. Assar brukade ju säga att man inte skulle springa runt här efter mörkrets inbrott ändå.” Edvard försökte skämta med oss, men vi var inte på humör. ”Alla andra kommer väl i dagarna”, avslutade han.
Precis innan han drog igen den tunga porten bakom oss hann jag se något som skulle följa med mig in i mardrömmarna. Vi fick ett rum och la oss till sängs, men jag låg länge och funderade på om det verkligen varit sant. Innan porten stängdes såg jag de båda statyerna, men de pekade inte längre mot ingången, utan åt vänster om byggnaden. Hade de flyttat på sig? Eller inbillade jag mig? På den högra sidan fanns kyrkogårdarna, men vad var på andra sidan?

Lucka 2