Lucka 10 av Mårten Dahlrot

De tomma ögonhålorna. Rocken på marken. Anspelningen på en händelse från min barndom. ”Som de barn som ej kunde besinna”. Jag satte mig ner i snön. Vad fan var det här? Vi skulle ju fira jul. Dricka julmust och spela sällskapsspel. Käka för mycket Aladdin och knäcka nötter. Sånt. Men detta … Någonting flimrade till långt ute i synfältet. Träden bortom kyrkogården tycktes dansa och vaja, ekens bark bågna och röra sig, som om det kröp något under den. Hur länge hade jag ens varit här? Vad var det för dag? Sedan vi kom hit hade jag insjuknat i feber, drömt sinnessjukt verkliga drömmar om hur ett levande träd dödade Marianne, om en vit korp och en varelse av rök som besökte mig i mitt rum. Och det var ändå bara början. Sedan följde rummet på tredje våningen, kylan och kraften kring det, Anns förnimmelser och Edvard i hallen; byltet med människoben i hans famn, hur alla frusit i sina positioner, som om tiden stannat upp.

Därefter, vargen som vågat sig så nära huset att jag kunde se blodet i dess päls från köksfönstret. Och som en fond bakom alltihop – Assars oförklarade död, ryktet om någon diffus förbannelse. Och nu detta. Det hängde inte ihop.

Någonting klirrade på avstånd. Ljudet av porslin, någon som tömde en diskmaskin, och så bakom det – ett tyst tjatter. Jag såg upp. De andra stod runtomkring mig. Tittade på mig som om de inte visste vem, eller vad jag var. Bakom deras huvuden mörknade himlen. Gick från morgonblek till brunröd, som om molnen rostade. Jag kände hur min kroppsvärme börjat smälta snön under mig. Kall väta trängde genom mina byxor. Men det struntade jag i. Jag tänkte sitta här tills allting klarnat, tills saker började bete sig normalt.

En droppe av något varm föll på min panna, sedan ännu en. Jag tittade upp och fick en tredje droppe i ansiktet. Ovanför mig hängde inte längre en docka. Jag blev inte ens förvånad när jag såg det. Det var Jens, eller det som var kvar av honom. Hans huvud var intakt, inträtt i snaran. Därunder fanns nästan ingenting kvar. En renskrapad ryggrad, som om någon tagit ur kroppen, rensat och styckat den efter schema. Vita kotor lyste fram genom det röda. Hans ögon var öppna, oseende. Kajalen hade runnit över kinderna, som svart gråt.

Jag såg mig omkring. Hade de andra sett samma sak? Varför hade jag inte hört några reaktioner? Men de andra var inte längre där. Jag var ensam under eken. Under en mörknad himmel.

Från huset till kom Edvard gående. Han visslade en melodi jag inte kunde placera. Log mot mig som om han visste att han skulle hitta mig här, som om han var glad att se mig på just den här platsen.

Han stannade bredvid mig, med blicken på Jens kropp. Han slutade vissla, lade handen på min axel.

”Det är viktigt med dekorationerna till jul. Hur ska det annars bli någon stämning?” Han log, som om han sagt en rolighet och blinkade menande med ena ögat. Jag flyttade blicken, från honom tillbaka till trädet. Och det var först då jag såg dem. Trädet var fullt av hängande föremål. Paket av kött som satt uppknutna i grenarna. Vissa var runda i formen, andra såg ut som enkla stjärnor, eller snöflingor. Som om någon försökt få dem att likna julgrans-dekorationer. Snön under trädet var prickig av blod.

”Nej, jag bara skojar”

Edvards röst blev allvarlig.

”Det där handlar inte alls om julen. Vi måste mata henne. Det är allt. Av någon anledning äter hon helst här på kyrkogården.” Han tystnade, som om han ville vänta in en reaktion från min sida. När jag inte sade något fortsatte han. ”Assar tog med sig henne hem från en resa till Filippinerna. Ja, egentligen var det trädet han tog med, men hon var däri. Han kallade henne Bangungot, vissa föredrar namnet Batibat. Jag vet inte vilket som är mest riktigt.” Han mötte min blick. Nu var den inte bara allvarlig. Den var fylld av sorg. ”Ja, så är det. Nån slags träddemon så vitt jag förstår. Och så håller hon på med ens drömmar. Tunnar ut gränserna mellan dröm och vaka tills man inte vet vad som är vad. Men så länge man matar henne ordentligt håller hon sig lugn. Oftast.” Han kramade om min axel. Tryckte den med sin stora hand. ”Jag önskade ju att jag skulle slippa berätta det här. Att hon skulle hålla sig undan. Men jag har sett henne om nätterna. Hon står framför Livsträdet. Svullen och naken och alldeles blå i huden. Så nu är det som det är.”

En vind svepte genom kyrkogården. Fick de enstaka löven att rassla, köttbyltena att svänga av och an i sina snören. Edvard räckte mig handen för att hjälpa mig upp.

”Men vi gör väl vårt bästa för att hålla stämningen uppe, inte sant? Du ska inte tro för hårt på det du ser. Och om hon kryper upp på ditt bröst under natten gäller det att bita sig i tummen eller vicka på tårna. Det ska hjälpa sägs det. För övrigt kan jag inte påminna mig att vi har hunnit dricka någon glögg ännu. Det vore verkligen tråkigt om det inte blev något av med den saken.” Han klappade mig vänligt i ryggen innan han vände och stegade iväg mot huset. Jag stod kvar i några sekunder. Det som var kvar av Jens kropp hade kommit i svängning. Det gungade fram och tillbaka, som om en osynlig hand knuffat till den.

”Vi tar ner honom i morgon”, ropade Edvard bakom mig. ”Om han är kvar då. Föredrar du vit glögg, eller röd?”

Lucka 11