Lucka 11 av Tora Wall

”Hur är det fatt?”

Jag ryckte till och vände på huvudet. Farbror Edward stod bredvid mig med en bricka i händerna. Den var fylld av små röda och vita koppar, som det rykte om. Doften av kryddor fyllde luften. Den gamle mannen rynkade pannan och granskade mig med bekymrad blick.

”Jag har frågat dig flera gånger om du vill ha röd eller vit glögg, men du verkar inte höra mig. Har du fortfarande feber?”

Vi stod i salongen. Det brann en brasa i den breda öppna spisen, men jag kände mig ändå iskall. Hur hade jag hamnat här? Rummet var fullt av folk med koppar i händerna. De småpratade lågmält med varandra.

”Vi kanske borde ringa polisen i alla fall”, sa någon.

”Äsch, så länge har han inte varit borta. Du ska se att han kommer tillbaka snart. Han har väl nån tjej i närheten eller så”, svarade morbror Filips brummande röst.

Ann satt ihopsjunken med blekt, sammanbitet ansikte i en fåtölj. Marianne lutade sig mot armstödet och pratade oavbrutet. Jag kunde inte höra vad hon sa, men jag kände igen det tröstande ansiktsuttrycket. Min Marianne, alltid klippan i stormen.

Edward skakade på huvudet.

”Se till att komma i säng!”

Han fortsatte jovialiskt fram genom rummet och sträckte brickan mot alla han passerade.

En mjuk hand fattade tag i min arm och kramade den lätt. Jag behövde inte se efter vem det var. Värmen från hennes kropp var smärtsamt välbekant. 

”Eric, jag måste verkligen prata med dig.” Elise drog mig mot dörren och jag följde med. Rösterna från de andra försvann bakom oss när vi fortsatte upp för trappan. Det fladdrade till i maggropen när hon stannade utanför det förbjudna rummet. En antik golvklocka stod precis intill dörren. Elise ställde sig på tå, sträckte sig graciöst upp och tog ner en nyckel som låg gömd ovanpå.

”Du Elise, jag vet inte …”

Hon tittade upp mot mig. De blonda lockarna föll mjukt kring hennes ansikte. Utan att säga något satte hon nyckeln i låset och vred runt. Hon öppnade dörren och klev in genom den mörka dörröppningen. För ett ögonblick tyckte jag att det såg ut som om rummet slukade henne. Instinktivt tog jag ett steg fram för att dra henne ut i säkerhet, men snubblade på tröskeln och hamnade istället inne i rummet med händerna om hennes midja. Elise skrattade lågt, men det lät mest sorgset. Hon gav dörren en lätt knuff så att den gled igen. Mörkret slöt sig omkring oss. Det ekade av hesa, väsande viskningar. Iskylan letade sig återigen uppför ryggraden och fick nackhåren att resa sig.

”Var är lysknappen?”

”Stå stilla”, sa Elise lågt. ”Ingen elektricitet här inne, minns du inte det?”

Hon rörde sig bort från mig och jag hörde ljudet av en tändsticka som ströks mot plånet. Elises höga kindben, och de röda läpparna, lystes upp av en låga, som hon förde mot ljusen i en kandelaber. I det mjuka, flackande skenet såg jag mig om. Runt väggarna stod hyllor fulla med föremål. Ett Ouijabräde, skulpturer med förvridna ansikten, några dödskallar och groteska föremål vars blotta form gjorde mig illamående. På golvet skymtade resterna av ett pentagram.

”Vad fan är det här för stä…”, började jag säga men kom av mig. Jag hade varit i det här rummet förut, med Elise. Hennes blå ögon lyste i ljusskenet, stirrade stint på mig som om hon var rädd att jag skulle försvinna om hon släppte mig med blicken.

”Du måste minnas, Eric. Det är du som startade det här. Du väckte upp sådant som aldrig borde ha vaknat. Och du är den enda som kan sätta stopp för det.”

Fragment av minnen, som jag för länge sedan förvisat till de mörkaste delarna av mitt undermedvetna, rörde sig obevekligt. Slingrade som ormar, väsande och viskande, likt skuggorna i rummets hörn. Ni kommer alla att brinna, precis som barnen som sig ej kunde besinna.

”Nej, det var inte jag. Inte bara jag … Du också, och Ann och Jens.”

”Vi andra lekte bara, Eric. Det du gjorde var något … något annat. Jag såg dig. Jag såg dig under trädet med vargen och den där läskiga fågeln, och jag är rädd. Det har jag varit ända sen farfar dog. Så rädd att jag skrev min avhandling om sånt här för att försöka förstå … Det kommer att sluta med att någon dör, jag lovar dig.”

Elises kinder var skära. Hon andades häftigt, de runda brösten höjdes och sänktes i takt med varje andetag. 

Bilden av Marianne med krossat huvud, den vita kudden rödfärgad av hennes blod, och Jens hängande i trädet dök upp igen. Tänk om det inte var hallucinationer alls, utan varsel om vad som skulle ske?

Bara ett offers kropp, kan vända på tidens lopp.

Nej, det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Mina tankar avbröts av ljudet från springande steg. Någon slängde upp dörren.

”Varför i helvete har ni gömt er här? Vi har letat överallt. Jens är död! Hans kropp ligger i mossen, med en hängsnara om halsen.”

Lucka 12