Lucka 12 av Ulrika Edvinsson Sundin

Död. Orden kunde lika gärna varit på ett annat språk, eller från en saga. Jag hade sett det här innan det hände, men det kunde inte stämma. Jag hade drömt. Det måste jag ha gjort. Eller gjorde jag det kanske fortfarande? 

”Hör ni mig?” skrek Filip igen. 

Jag hörde allt, men kunde inte tro på det som sades. Trots det var jag redan på väg ut från rummet och ner för trappan. 

Elise kom efter mig och även om jag egentligen ville vänta in henne saktade jag inte in. Den mörka trätrappan knakade under oss och nu hördes skriken. Anns skrik. Hon satt på knä i snön utanför medan farbror Edvard försökte lugna henne. Gråtandes försökte hon slå sig loss från hans grepp medan han drog henne mot ytterdörren, sa att hon inte skulle se det här. Ann lyssnade inte utan stretade emot hårdare.

Jag passerade dem och fortsatte mot mossen bortom det stora trädet vars grenar nu kändes som en skugga som ville sluka mig ovanifrån. Snön föll in i skorna och färgade huden röd, men jag stannade inte förrän jag såg Marianne. Hon stod där med Filips fru Karin. Båda stirrade på kroppen som låg där, halvt nersjunken i mossen. Snaran som löpte från Jens hals var lindad runt en gren och var det enda som hindrade Jens från att sjunka ner i djupet.  

Marianne skakade men inte lika mycket som Karin, vars arm Marianne höll så hårt att hennes fingrar vitnade.  

”Vad kan ha hänt?” viskade Karin. ”Ni tror väl inte …”

”Nej”, sa jag. ”Han skulle inte göra det här. Rör honom inte”, fortsatte jag när Karin srtäckte sig mot repet. ”Vi måste ringa efter polisen. Låt kroppen vara.”

Det var mina ord jag hörde även om det inte kändes som om de kom från mig. Världen hade blivit grumlig. Frånvarande. Jag drog i Marianne som gjorde detsamma i Karin som stod närmast kroppen, som vi alla deltog i en enkelriktad dragkamp.

Mobilen skakade i min hand när jag tog upp den ur fickan. Mottagningen var där men knappt. ”Vi får ringa från huset”, hörde jag mig själv säga med ord som återigen kunde tillhört någon annan.

Vägen tillbaka kändes längre än den gjort till mossen. Till och med trädet kändes större där det sträckte sig mot himlen som ett illvilligt torn. En del av mig ville hämta en yxa och hugga ner det för att återta kontrollen över det kaos som ven genom mitt liv, fast samtidigt tog något emot. Trädet var oemotståndligt vackert på ett sätt som nästan fick mig att tillbe det. Det drog mig till sig som ett osynligt band.

Marianne ökade takten. Sa att hon tänkte ringa polisen och lade Karins arm om min för att hon inte skulle välta. Det gladde mig att jag slapp, samtidigt som en kall känsla stack mig i ryggslutet vid tanken på att lämna Marianne ensam. Jens hade varit död i trädet, nej … mossen. Marianne hade också dött … fast hon fortfarande var kvar.

 Karin hängde tungt i min arm. Chocken var fortfarande där.

Det var då jag insåg att Elise inte var det. När hade hon försvunnit? Jag fick med mig Karin in i huset där farbror Edward fortfarande försökte lugna Ann som gått från hysterisk till snyftande. Filip var med där och Karin släppte taget om mig för att gå till honom.

Ann hade sjunkit ihop i en fåtölj, som om hennes livskraft dött med Jeans. En del av mig ville gå till henne, men en annan höll mig kvar i hallen. Trappan ovanför mig låg i ett svagt ljus. Elise hade följt med mig ner. Det var jag säker på.

Fötterna vandrade av sig själva uppåt och tillbaka längs de korridorer som tagit mig från det förbjudna rummet. Utanför det stod hon, lika stilla som statyerna vid husets dörrar borde göra.

”Elise?” frågade jag försiktigt. Hon svarade inte. De blonda lockarna hade fallit framför hennes ansikte men jag kunde fortfarande se en del av den klart blå blicken som låst sig in mot rummet.

Golvet knakade när jag sakta gick mot henne. Månljuset från fönstret hade lagt sig som en blek sjal över hennes ansiktsdrag. 

”Elise?” frågade jag igen men tystnade sedan.

På insidan av dörren hade någon fyllt i pentagrammet på golvet med blod. Den röda vätskan hade klösts ner av naglar som gjort sitt bästa för att föreviga det som den innan försökt tvätta bort.

I pentagrammets mitt satt Rebecka, och alla minnen från kvällen jag gjort allt för att glömma kom tillbaka. Hur vi tänt ljusen och kallat på andar genom ouijabrädet, trots att vi egentligen inte visste hur den fungerade. Hur inget hänt och vi börjat larva oss med den. Jag hade lämnat brädet och börjat röra mig i spöklika rörelser samtidigt som jag sa påhittade ord för att skrämma de andra. Det hade varit på lek, åtminstone hade jag trott det.  

”Rebecka?” försökte jag och gick mot henne. Hon fick inte vara här. Det räckte med att mitt, Elises, Anns och Jens barndom hade förstörts i det här rummet. Rebecka svarade inte, och när jag nådde henne försvann även min talförmåga. Hennes naglar var skavda och nagelbanden röda av blod, men det som fanns på golvet kunde inte komma från henne. Det var för mycket.

Det var emellertid inte det som nästan fick mig att återupprepa samma pinsamma missöde jag haft som barn, utan dockan de blodiga fingrarna höll i sin famn. 

En nästan perfekt docka i porslin.

En utan ögon som jag en gång sett hängande från i snara från den stora eken på kyrkogården.

Lucka 13