Lucka 13 av Emelie Beijer

Rebecka var medvetslös och omstoppad i sin säng. Vi kunde bara gissa vad som utspelat sig i det där rummet, var allt blod kommit ifrån. Och dockan. Mitt eget huvud värkte och bultade. Rättelse; jag var matt ända in i själen efter allt som hänt. Grevsjö herrgård åt mig sakta levande, skulle inte lämna något kvar. Jag behövde komma ifrån en stund för att samla mig och tänka. Hämta andan. Vad som än försiggick fanns det en rationell förklaring och lösning. Med avstånd skulle jag finna klarhet. Det var vad jag intalade mig själv.

Korridoren sträckte sig vida genom övervåningen. Den förband gemak, sällskapsrum, trapphus och salar med oklart användningsområde. Jag gick fram planlöst över den vältrampade mattan. Såg mig omkring som om jag inte hade något bättre för mig. Byggnaden var från år 1689, säkert en del av interiören också. Här fanns mycket historia. Det var distraktionen jag behövde för stunden.

Ännu ett dörrhål öppnade sig till höger. Ett studierum. Bokhyllor klädde in väggarna och samsades stundvis med uppstoppade djur och informativa tavlor om människans anatomi. Vid den sista stannade blicken. Jag kunde inte hålla tillbaka rysningen. Minnen av Mariannes krossade skalle, Jens lemlästade kropp och … Där satte jag stopp. Med ett djupt andetag, ett där lungorna fylldes till bredden med luft, släppte jag ut allt det dåliga med en pust.

”Få ett grepp om dig själv, Eric.” Ännu en utandning följde. ”Du klarar det här.”

Jag vände om och fortsatte åter gå ner för korridoren. Tak, väggar och golv var i mörka kulörer. Vissa kallade det dystert, andra för mysigt. Jag fann det endast obehagligt. Den som omgav sig i skuggor hade något att dölja, och jag behövde inte fler överraskningar. Julen kom allt närmare och skulle vara en tid av ljus, glädje och gemenskap. Som det såg ut nu fanns det mycket kvar att önska.

Korridoren breddades. En fåtölj stod under ett högrest fönster och jag slog mig ner på den plyschklädda dynan. På motsatt sida hängde två pampiga tavlor. Den första föreställde en stegrande häst på ett slagfält, den andra var ett porträtt av en man i uniform. Länge satt jag där och stirrade tomt mellan motiven. Planen var att inte röra en muskel tills nyheten kom om Rebeckas uppvaknande, eller polisens ankomst.

Så blev det inte.

Jag rynkade pannan och kisade. Det var något underligt, samtidigt bekant, i tavlans bakgrund. Till höger om hästens sparkande hovar fanns en vit gestalt. Utan att veta hur det gått till, stod jag med nästippen några få centimeter från duken. Jo, det var som jag trott. En av stenstatyerna från herrgårdens entré stod på slagfältet. Den pekade åt höger med ett bestämt finger.

Som av reflex följde jag riktningen, något jag genast kom att ångra. I tavlan bredvid fanns den andra statyn. Även den pekade bortåt korridoren. Jag tog ett steg tillbaka. Några meter bort hängde ännu en målning. Vad skulle jag finna där?

Det blev början på en förunderlig vandring. Tavla efter tavla, staty efter staty – alla visade de runt mig i herrgårdens labyrint. Slutligen befann jag mig i en okänd del av byggnaden. I målningen satt en vacker kvinna på en stol i en grönskande trädgård. Statyn var omslingrad av murgröna, ändå gick det att se handen; den pekade som alltid till höger. Jag fortsatte mina steg framåt till nästa tavla. En vargflock, och en staty. Jag var på väg att gå vidare och fick stanna mig själv. Blicken gick åter till statyn.

Den visade åt vänster, inte höger.

Smått förvirrad backade jag till den vackra kvinnan. Den vita statyn pekade fortfarande åt höger, men nu mer vinklad mot marken. Jag höjde mitt eget finger, placerade den på duken och började rita en linje i riktningen. Den gick över rosenbuskar och ramen i guld, över brunmålad panel och ner till sockeln. Och där fanns … en lite tavla. Den var inte större än min hand och stod lutad mot väggen med baksidan utåt.

Hade jag lärt mig något av vistelsen på Grevsjö, borde jag genast fly undan. Det fanns något tungt och surrande i luften. En spänning och mörker jag stött på tidigare. Inget av dessa möten hade resulterat i något gott. Ändå kunde jag inte förmå benen att röra sig, kunde inte ta ögonen från tavelryggen. Kanske det var nyfikenhet, eller något som halade in mig – jag behövde veta vad som fanns på andra sidan.

Handen skälvde lätt när jag lyfte upp ramen. Sakta, som om jag kunde väcka något, vände jag på den. Det var ingen målning, utan ett fotografi, ett mycket gammalt sådant. Tre personer, två män och en kvinna, stod bredvid varandra med ytterst allvarliga miner. Jag hade ett svagt minne av att ha sett den ena mannen. Hur jag än funderade kom jag inte på i vilket sammanhang. Möjligtvis var han en släkting.

Jag släppte kortet med blicken och såg på väggen framför mig. Där satt en krok jag inte upptäckt tidigare. Runt den fanns en mörk skugga i panelen, precis i samma storlek som tavlan. Utan eftertanke hängde jag tillbaka den på sin plats, då la jag märke till något i fotografiets periferi. Det var inte en staty.

Livets träd. Den spred ut sina knotiga grenar bakom de tre personerna. För var blinkning växte den i storlek. Tog över mer och mer tills den uppfyllde hela bilden. Utan att veta hur var jag åter centimeter ifrån glaset. Luften surrade av energi och en kraft sög tag om min kropp. Den manade mig att komma ännu närmare. Rev och slet.

Jag satte båda händerna mot väggen och tog spjärn. Fötterna och upp till höften var redan smärtsamt tryckta mot panelen. Mina armar började skaka av ansträngningen. Hjärtat pumpade. Febrilt sökte jag en utväg, en chans att komma loss. Det var då en dov röst skrattade i örat och samtidigt viskade ord som blivit mer än bekanta.

”Ni kommer alla att brinna, precis som barnen som ej kunde besinna.” Håret ställde sig i en våg upp över armarna och ner för ryggen. ”Ni kommer alla att brinna. Brinna!”

Det gick inte att hålla emot. Mitt ansikte var pressat mot tavlan. Hårdare och hårdare. Vassa naglar grävde sig in i bakhuvudet och skrattet stegrade sig i takt med min skenande panik. Det knäppte till i ena örat. Det var glaset som höll på att ge vika för trycket. Jag följde hur en spricka växte fram över ytan. Blev längre och längre för att sedan klyva sig i två. Gång på gång knäppte det till. Jag kunde endast se en liten del av ytan och det mönster som sakta tog form. Det var ett pentagram.

Vid den insikten krossades tavlan. Vassa bitar skar in i ansiktet och fick varmt blod att rinna ner för kinden, hakan och halsen. Jag vrålade av den förlamande smärtan och mötte tacksamt mörkret som slukade mig hel.