Lucka 14 av Joakim Szczypinski

Jag kände smaken av metall i munnen och spottade. Mattan färgades ilsket rött av blodstänk blandat med saliv, och för ett ögonblick hypnotiserades jag av mina förlorade kroppsvätskor. Jag satt med huvudet mot väggen och försökte desperat att minnas. Vad hade egentligen hänt? Vaga minnen av pekande statyer, pentagram och vassa naglar. Den lilla tavlan som gick sönder. Glasbitar som fortfarande satt kvar i mitt ansikte. Smärtan. Och något annat. Något ogreppbart, som dolde sig i mörkret när jag sveptes med av natten. Mina tankar avbröts av Elise.

”Eric!” hördes hennes förtvivlade röst. ”Jag kom så fort jag kunde! Men herregud, ditt ansikte! Vad är det som har hänt?” Elise tog fram en pappersnäsduk och började omsorgsfullt torka av blodet.

”Jag … jag vet inte riktigt. Det var en tavla med en staty. Och sedan fler tavlor, fler statyer. Jag ska visa dig.” Jag reste mig hastigt och vinglade till. Elise stöttade mig med en arm runt min höft.

Efter en liten stunds letande fann jag tavlan med den stegrande hästen.

”Titta noga Elise. Ser du den lilla statyn?”

”Nej Eric, jag ser ingen staty.”

”Nej? Vad i självaste … Vänta lite nu.”

Jag fixerade blicken på bakgrunden, men hur jag än sökte fann jag inget. Jag tittade på tavlan bredvid, men inte heller där fanns någon staty. Förvirrad, och med blodet fortfarande droppande från mina färska sår, gick jag på jakt med Elise i släptåg. Till slut fick jag erkänna mitt nederlag, och gav upp. Inte en förbaskad skulptur så långt ögat kunde nå. Jag stannade till vid den krossade tavlan och tittade tankfullt på de sylvassa glasbitarna. Så fick jag syn på det gamla fotografiet och ryggade tillbaka.

”Eric? Hur är det fatt? Du ser ut som om du just sett ett spöke.”

Jag försökte samla mig innan jag svarade Elise. De tre allvarsamma personerna var inte längre där, utan i deras ställe fanns tre gravstenar. Bakom hägrade Livets träd. Det såg ut som om det nästan hånlog mot mig. Jag ryckte bort blicken.

”Det här huset gör mig galen, Elise. Jag ser saker ingen annan ser, hör saker ingen annan hör. Och nu är Jens död. Nerdragen i mörkret med en snara runt halsen. Vem vet vilka andra offer huset kommer att kräva? Vem ska dö nästa gång? Ann? Barnen? Marianne? Du? Jag?” Jag började bli allt mer hysterisk.

Elise tittade på mig utan att säga något. Sedan kysste hon mig på pannan.

”Du. Vi måste ner till de andra. Men först måste vi se till dina sår. Kom, jag tror det finns lite plåster och sånt i ett av badrummen här uppe.”

Elise tvättade mig varsamt och plåstrade om mig så gott det gick. Fyra plåster i olika storlekar prydde mitt ansikte, och jag suckade när jag såg mig själv i spegeln. Vad var det Freddie Mercury sjöng om? The show must go on? Inside my heart is breaking. My makeup may be flaking. But my smile, still, stays on …

”Där är du ju!” ropade farbror Edvard. ”Men vad i all sin dar? Vad har du gjort med ansiktet? Bråkat med rakapparaten?”

”Edvard. Ser du inte att han skadat sig?” sa Elise. ”Och dessutom är det inte läge för dina skämt. Har Marianne ringt polisen?”

Just som Edvard skulle svara kom Marianne in i rummet. Hon såg sammanbiten ut.

”De kan inte komma förrän i morgon. Vi ligger ju lite avsides och det blåser upp till storm. De kan inte ’riskera sitt manskap under dessa omständigheter’, sa vakthavande befäl. Han sa att vi absolut inte får flytta kroppen, och att de kommer så fort stormen har bedarrat.”

Marianne tittade på Elise, dröjde kvar med blicken, och växlade sedan fokus till mig. Men hennes ögon var inte oroliga, snarare varslade de om illa dold svartsjuka.

”Om jag inte varit upptagen med polisen hade det varit jag som hittat dig, Eric. Inte Elise. Men du kanske föredrog att det var din kusin som dök upp?”

”Marianne, jag … ”, började Elise.

”Vad då? Var det en slump att ni båda var på övervåningen?”

”Nu får du sluta Marianne”, sa jag uppretat. ”Vem som helst hade kunnat hitta mig. Och Elise råkade vara närmast.”

”Så passande”, fortsatte Marianne. ”Så oerhört passande.”

”Ehrm”, harklade sig Edvard. ”Låt oss inte bli ovänner nu. Vi är alla chockade och då kan man säga saker man inte menar. Det viktigaste är att vi håller ihop i denna svåra stund. Kom Eric, låt oss talas vid en sekund.”

Vi gick ut ur det stora sällskapsrummet och in ett litet sidorum. Det var sparsamt möblerat med endast ett par stolar och tillhörande bord. Edvard satte sig på den ena stolen och gestikulerade att jag skulle sätta mig på den andra.

”Min gosse. En storm är i annalkande. Men inte bara en vinterstorm utan även en själslig storm. Grevsjö Herrgård ruvar på många hemligheter, det har du nog förstått. Jag har alltid vetat att du är annorlunda, Eric. Jag vet det, och tant Edla visste det. Det är därför du fått ärva huset. Visst har Ann också gåvan, men Edla tyckte aldrig om henne. Men för dig hade tanten stora planer. Innan Assar gick bort besökte jag regelbundet Herrgården. Inte bara på högtidsdagarna som alla tror.  Vi pratade ofta långt in på småtimmarna, för makarna Ankarsporre var intresserade av allt mellan himmel och jord. Sedan dog han, gamle Assar, och Edla stängde av all kommunikation mot den yttre världen. Det sista jag hörde av henne var ett telefonsamtal några timmar efter Assars bortgång. Hon var till en början förvånansvärt lugn och opåverkad, och vi pratade mest om väder och vind. Men i slutet av samtalet förändrades tonen och jag kommer alltid bära med mig tant Edlas sista ord. Och nu, min gosse, är det äntligen dags för dig att höra dom. Är du beredd?”

”Jag antar det”, sa jag avvaktande.

”Då så!” sa Edvard, hostade högtidligt och började recitera:

När arvingen hittat sin lott kommer korp och varg åter. Det första gästabudet ska bli det sista, ty nu nalkas stormen. Bevare oss väl för den eviga elden.”

Jag tittade på Edvard och skulle just avfärda tant Edlas ord såsom en sörjande kvinnas fabler, då mina tankar avbröts av en kastvind som slog upp fönstret. Stormen hade kommit.

Lucka 15