Lucka 15 av Hanna Drammeh

Jag tog min tillflykt till köket. Var tvungen att vara ensam. Få tänka ifred. Marianne sprang efter mig och undrade vad det var frågan om. Men det räckte med att hon såg mitt ansiktsuttryck för att hon skulle förstå allvaret.

Knogarna vitnade när jag greppade tag om köksön. Magen vände sig ut och in och jag kände kallsvettiga droppar bryta igenom på pannan. Ett försök till att få kontroll på andningen. Lugnt och fint. In genom näsan och ut genom munnen.

”Det här är bara en dröm, bara en dröm”, mässade jag för mig själv. Men så kunde jag inte hålla mig längre. Ett högt ljud ekade i det stora köket när jag slog till mig själv hårt i ansikten. Jag slog igen, igen och igen. Tills smärtan var så påtaglig att verkligheten inte längre ville göra sig påmind.

”Eric?”

Jag stelnade till. Såg skamset mot ingången. Elise måste tro att jag var fullkomligt galen. Vilket hon i och för sig kanske har rätt i. Men när jag följde med blicken var hennes röst kom ifrån såg jag ingenting. Bara mörker. Tomhet.

En aning skamsen över mitt beteende förde jag upp handen till ansiktet. Varsamt denna gång.

”Fan”, svor jag för mig själv. Mina fingrar färgades röda. Jag hade slagit upp såren så de börjat blöda igen.

”Eric.”

Jag vände mig hastigt om när jag hörde Elises röst igen. Men fortfarande ingenting. Vid det här laget började mitt tålamod tryta. Med bestämda steg hastade jag över golvet och ställde mig i dörren.

”Vem där?” ropade jag ut i den mörka korridoren.

”Det är bara jag.”

Jag vände mig om. Hennes röst var bakom mig nu.

”Elise, sluta nu. Det är inte roligt.” Jag trodde inte att jag skulle få något gensvar, så jag tappade nästan hakan när jag såg en gestalt sakta resa sig bakom köksön. Naglarna skar in i handflatorna när jag knöt nävarna, beredd på det värsta. Men det var mycket riktigt bara Elise. Ett barnsligt klingande skratt lämnade hennes läppar, och jag försökte slå bort obehagskänslan det gav mig.

”Jag bara busar lite med dig.”

”Är det verkligen rätt läge för det tycker du?” frågade jag och gick bort till henne vid köksön.

”Jag tycker stämningen skulle må bra av att lättas upp lite. Håller du inte med om det?” Hon sken upp i ett strålande leende där varenda en av hennes perfekt blekta tänder syntes. Det var svårt att inte ryckas med, trots allt som precis har hänt. Elise var det perfekta botemedlet mot den här dårskapen. Hos henne skulle jag kunna gömma mig och glömma allt ont omkring oss.

Om jag inte varit så överraskad av mina egna tankar hade jag antagligen slagit till mig själv igen när jag insåg vart de var på väg. Visst, jag och Elise hade alltid haft något speciellt, och skulle antagligen alltid ha det. Vad exakt visste jag inte. Men det var absolut inte starkare än det jag kände för Marianne. Och även om det var det … Jag skulle aldrig vara otrogen.

Elise tycktes kunna nosa sig till min svaghet och tog ett utmanande steg mot mig. Vi stod nu så nära att hennes heta andedräkt träffade mig i ansiktet när hon särade på de rödmålade läpparna och viskade.

”Jag tror allt jag vet hur vi ska kunna liva upp det lite.”

Trots att håret ställde sig rakt upp i nacken så sjöd blodet i mina ådror. Det pirrade i fingertopparna och jag ville inget hellre än att stryka dem över hennes kind. Låta dem vandra ner över hennes kurviga kropp.

Jag skakade på huvudet i ett försök att ta mig samman. Hon sökte efter min uppmärksamhet med blicken. Jag undvek henne. Försökte titta bort. Men hann ändå se. Snabbt, nästan omärkbart, hade de skiftat färg. Från ljusaste himmelsblått till mörkröd.

”Jag borde gå … Marianne undrar nog var jag är”, lyckades jag haspla ur mig.

”Nej, inte än. Det roliga har ju knappt börjat.” Hon tog ett steg mot mig för att jämna ut avståndet jag skapat mellan oss, sedan sträckte hon ner handen och la den stadigt över mitt skrev.

Marianne var som bortglömd och allt som existerade var Elise. Hennes söta parfym, perfekta porslinshy och den utmanande urringningen. Hennes långa ögonfransar som flirtigt fladdrade åt mig. De tindrande ögonen. Men det var något som inte stämde. De skiftade till rött igen. Krympte. Ändrade form.

Pulsen fortsatte att stiga, men inte av lust den här gången. Något nedanför mitt synfält började röra på sig så jag blickade ner, och till min förskräckelse började även munnen anta en ny form. Jag drog häftigt efter andan. En spetsig, orange näbb syntes nu där hennes mun suttit bara sekunder tidigare. Vita fjädrar sköt ut ur hårbotten, och hon började kraxa. Men jag hade fått nog. Någonstans innerst inne visste jag att jag borde känna fruktan. Men ilskan hade tagit överhanden. Jag orkade helt enkelt inte vara rädd längre.

Snabbt, innan fågelfät, eller Elise, eller vad det nu var, hann göra något slöt jag händerna runt varelsens hals. Ett högt brak hördes när den föll bakåt med mig ovanpå sig, fortfarande med ett hårt grepp om strupen.

”Dö din jävla albinokorp. Dö!”

Höga skri for ur näbben men då kramade jag åt hårdare, och till slut kom det bara små ynkliga kraxanden.

”Eric?” Farbror Edvards skarpa ton tog mig tillbaka till verkligheten. ”Vad i allsin dar tar du dig till?”

Jag såg från hans häpna uttryck, till de skärrade ansiktena på mina släktingar bakom honom, till mina händer och till halsen de höll om. Förskräckt släppte jag mitt grepp. Lät blicken vandra vidare upp till Elises ljusa kinder där rodnader hade spruckit igenom på sina ställen. Men när jag kom till hennes ögon kunde jag inte förmå mig att slita blicken. De rödsprängda, blanka ögonen stirrade bara tomt.

Lucka 16