Lucka 16 av Monie Szabó

Ett omänskligt skri lämnade mina läppar och jag slog händerna för ansiktet.

”Vad har jag gjort?! Vad har jag gjort?! Vad har jag gjort?!” halvskrek jag där jag vaggade fram och tillbaka sittandes på knäna.

Marianne skyndade sig mot mig, men Edvard hindrade henne.

”Det här är det bäst att jag tar hand om min kära tös, se istället till att få ut de andra härifrån. Eric behöver lugn och ro om han ska kunna sansa sig.”

Marianne såg först förnärmad ut, men insåg snart att han hade rätt och började vänligt men bestämt att leda de skärrade släktingarna ut ur köket.

Edvard satte sig på huk bredvid mig och la sin stora hand på min axel.

”Eric?”

Men jag skakade bara på huvudet och upprepade maniskt samma ord, om och om igen.

”Du ska inte tro för hårt på allt du ser Eric.”

Orden gjorde mig rosenrasande och jag vred mig så hastigt mot honom att jag nästan föll omkull.

”Är du helt dum i huvudet?! Jag har MÖRDAT Elise!!! Jag ströp henne … för att jag trodde hon var den där jävla albinokorpen. Jag … ” Orden tog slut när jag såg lugnet och medlidandet i den gamle mannens ögon.

”Titta igen.”

”Nej!”

”Eric … Titta igen är du snäll.”

Motvilligt vred jag huvudet mot platsen där hon låg, blundade hårt, kunde inte förmå mig att se hennes tomma blick, det var för smärtsamt. Slutligen öppnade jag sakta ögonen, och luften gick ur mig. Till en början kom det bara ett enstaka läte ur min strupe, ett läte som kvickt eskalerade till ett hysteriskt vansinnesskratt som vällde ur mig likt lava ur en vulkan. Framför mig låg porslinsdockan med de tomma ögonhålorna, med huvudet vridet i en onaturlig vinkel som om nacken var knäckt. Runt dockan låg mängder med stora, vita fjädrar bland stänk av blod. Mitt blod, från såren jag slagit upp tidigare. Var fjädrarna kommit ifrån var ett mysterium.

Edvard lät mig hållas ett tag, tillräckligt länge för att den värsta hysterin skulle lägga sig, innan han fick mig på fötter och bogserade mig tillbaka in i rummet jag flytt ifrån.

Väl där föste han ner mig i en fåtölj och tryckte en rejäl whiskey i min hand.

”Nu dricker du det där! Inga småduttar, utan svep den rätt av. Sen ska du berätta för mig exakt vad du såg.”

Jag har aldrig gillat whiskey, men den här gången gick den ner utan minsta problem.

”Nå?!” Det fanns ingen pardon i hans röst, och jag insåg att det var bara att ösa ur mig det som fanns att berätta.

Edvard spände ögonen i mig. ”Och du är säker på att det var Elise du såg död?”

”Utan tvekan …” Minnet av hennes tomma, stirrande blick vägrade lämna mig.

”Vänta här!” Edvard flög upp ur fåtöljen och lämnade rummet, bara för att ett par minuter senare återkomma med en bekymrad uppsyn.

”När och var såg du senast Elise?”

”När vi precis kom ner från övervåningen och du ville prata med mig.”

”Uhum …”

Nu blev jag rädd på riktigt.

”Uhum? Vad menar du?!”

Edvard skruvade på sig och verkade väga vad han skulle säga härnäst väldigt noga.

”Elise är … försvunnen, Eric. Ingen har sett henne sen ni kom ner.”

Väggarna i rummet tycktes krympa kring mig och den fallande känslan gjorde mig yr. Hade Elise också försvunnit?

”Eftersom du är säker på att det var henne du såg död, och hon nu är försvunnen, är jag rädd att det du såg och upplevde var ett varsel.”

”Vad menar du? Att jag helt plötsligt blivit synsk?”

”Nej, att du varit synsk hela tiden. Men att det inte utvecklades fullt ut förrän du fann din väg tillbaka hit som vuxen.”

Jag stirrade på honom som om han förlorat förståndet, samtidigt gick det inte att bortse från allt som hänt längre. Det fanns bara två förklaringar till alla ”syner” och upplevelser jag haft sen jag kom hit. Antingen låg det någon form av sanning i det som Edvard påstod, eller också hade jag blivit galen … Och jag var mer böjd åt att acceptera Edvards ord än att jag blivit tokig på bara några dagar.

”Alla är ute och letar utom Filip som packar, han har bestämt sig för att åka hem så fort polisen varit här.”

”Vi borde också leta!”

”Borde vi?” Edvard spände åter blicken i mig. ”Jag tror du vet var hon är Eric …”

”Hur i helvete skulle jag kunna …” Nackhåren reste sig och whiskeyglaset gick i tusen bitar när det gled ur min hand och ner på parkettgolvet. Det fanns bara en plats där hon kunde vara, kanske var hon vid liv!

Jag sprang så fort benen bar mig upp för trappan till översta våningen. Korridoren låg helt i svärta, luften var unken och tung, som att försöka andas sirap.

Sakta började jag känna mig fram längst korridoren när något fångade min uppmärksamhet. På mattan, precis utanför dörren till det som visade sig vara det hemliga rummet, glödde ett pentagram fram. Ljuset var precis tillräckligt för att jag skulle kunna se att dörren stod på glänt. Jag skyndade på stegen och var precis framme vid dörren när Elises skrik nådde mig.

”Eric! Kom inte hit!”

Orden följdes av ett smärtsamt skrik och jag störtade in i rummet som om fan själv jagade mig. Synen fick mig att tvärstanna.

Ovanför det blodinristade pentagrammet svävade Elise liggandes. Hon vände ansiktet mot mig, och skräcken i blicken gick inte att ta miste på. Ett isande skratt svävade genom rummet och Elise började snurra som visarna på en klocka, fortare och fortare tills ett ljudligt knak hördes och hon handlöst föll rakt ner på golvet under sig.

Jag var vid hennes sida fortare än vad jag trodde det var möjligt för mig att röra mig, men det var försent. Hon låg i samma position som i min syn, med nacken bruten och ögonen uppspärrade av fasa. Vad hennes blick än varit fixerad vid var det inget jag någonsin ville se. Jag vände mig snabbt om och sprang rakt in i det jag först trodde var farbror Edward. 

Lucka 17