Lucka 17 av Saga Stigsdotter

Marianne stapplade bakåt. Jag tog tag om henne så att hon inte skulle falla omkull och höll henne tätt intill mig medan hon skrek: ”Eric! Vad har du gjort?”

   Hennes ansikte var ju vänt mot det där hemska, mot döden bakom mig. Jag spände mitt ansikte för att försöka hålla tillbaka tårarna. Ingenting skulle hjälpas om jag började gråta nu, och jag kände hur blod istället trycktes ut ur såren av muskelspänningen. Som om jag grät blod.

   Jag släppte henne och såg henne rakt i ögonen. Marianne, så som vi irriterat oss på varandra. Hennes sätt att alltid använda ett röstläge som var gällare och högre än någon annans, hennes förmåga att ta alldeles för mycket plats vid fel tillfällen. Allt detta var petitesser nu. Hon hade inte varit med när jag var liten. Hon visste inte vad som hade hänt. Det var knappt att jag visste det själv, så hur skulle Marianne kunna veta?

   ”Det är inte som du tror”, sa jag. ”Jag förstår att du tror att jag börjat tappa greppet. Men du måste lita på mig nu, det gäller liv eller död. Hämta yxan.”

   ”Men Eric …”

   ”Gör som jag säger.”

   Jag vände mig om. Elise var fortfarande död. Naturligtvis var hon det. Det var bara så verkligt, så konkretiserat, en bild jag skulle ha med mig för evigt. Jag kände hur min kropp började darra. Fönstren skallrade av en stormvind. Steg hördes bakom mig. Jag vände mig om. Edvard såg på mig med ett kusligt lugn. Det retade mig på ett obeskrivligt sätt.

   ”Jag ska sätta stopp för det här”, sa jag.

   ”Det som drabbar oss kan inte bekämpas med vanliga medel.”

   Jag spände blicken i honom och sa: ”Vem har sagt det? Assar tog trädet från Filippinerna, eller hur? Då borde vi kunna ta det härifrån. Befria oss från det hemska.”

   Edvard gick in i rummet och ställde sig tätt inpå mig. Hans andedräkt hamnade i min mun när han talade: ”Tänk över vems ärenden du går. Dina tankar kanske inte är dina egna? Du är i chock.”

   Marianne dök upp i dörröppningen igen. I hennes händer låg en yxa. Jag såg i hennes blick att hon litade på mig. Trots att vi inte älskade varandra som förr fanns ett band emellan oss. En slags förståelse man finner efter att ha levt tillsammans alltför länge. Jag gick ut ur rummet. Edvard lade en hand på min arm.

   ”Eric …”

   ”Släpp mig! Kom, Marianne.”

   Edvard följde efter oss. ”Besinna dig, Eric! Du vet inte vad du gör!”

   Jag vet inte varför, men jag började springa. Marianne följde med. Hon tittade bakåt på Edvard, som inte skulle ha en chans att hänga med. Vi sprang nerför trapporna och det brast för mig. Jag började hulka och såg knappt någonting för tårarna som sprängde fram. Ändå fortsatte jag. Ut ur huset, ut i stormen.

   Det gick knappt att ta sig fram för vinden. Bakom mig hördes de andras röster, en efter en, när de upptäckt det hemska som hänt. Skrik. Gråt. Förtvivlan. Jag orkade inte höra det. Det värkte inombords, och jag skrek jag med, ett sorgens vansinne av allt som aldrig skulle bli. Blåsten fick tårarna att rinna sidledes.

   När vi kom fram till trädet piskade grenarna hotfullt över oss. Det tycktes högre och ståtligare än förr. Ändå var det bara ett träd, oförmöget att röra sig ur fläcken. Jag pekade på det och blängde in i barken, sökte trädets blick som om det hade ögon.

   ”Jag ska inte gå dina ärenden!” vrålade jag. ”Du ska inte få mer blod!”

   Jag gjorde en gest till Marianne, som såg på mig med ett ögonblicks tvekan, innan hon lät yxan falla ner i stammen. Barken splittrades. Ett gnisslande hördes, men jag tänkte inte tro på det. Det var i mitt huvud, ingen annanstans.

   ”Hugg, hugg!” skrek jag i ett försök att överrösta det jag hörde. Det kom inifrån hjärnan någonstans, utan att ta vägen förbi öronen. Jag undrade om det var så Assar hade känt sig när han först störde trädets liv i fjärran land.

   Inombords såg jag återigen de otäcka drömbilderna av Marianne. För några ögonblick var det allt jag såg. Jag hörde yxan falla gång på gång. Det lät inte längre som om den föll ner i barken av ett träd, utan som när man bankar kött. Slafs, slafs. Huggen kom regelbundet och jag vaggade fram och tillbaka. Det var som att lyssna till en metronom. Så plötsligt vaknade jag till av att någon skrek från huset. När jag öppnade ögonen höll jag i yxan.

   Hela jag var täckt av blod.

Lucka 18