Lucka 18 av Eliza Sica

Jag stod stilla, frusen i en rörelse, förlamad av den högt ilande tonen som tjöt i min skalle som efter en granatexplosion. Jag vet inte hur länge jag stod så, men plötsligt var det som att jag vaknade ur en paralys, släppte yxan med en ljudlig, chockartad utandning och stirrade mot trädet. Trädet som krävde min odelade uppmärksamhet. Det var som att det talade till mig, inte med ord, utan med någon form av energi jag inte kan förklara. Jag förstod inte heller vad det ville ha sagt, men jag vet med all säkerhet att det var menat till mig, och bara mig. När trädet släppte mig ur sin trans var det som om tiden stod stilla, så även vinden. Jag blickade nedåt mot yxan jag haft i mina händer. Trädets stam och rötter, rödfärgad snö med köttslamsor låg i en hög och gjorde det omöjligt att urskilja några detaljer, till en början. Men när ögonen vant sig, såg jag precis vad det var, eller rättare sagt, vem det var. Jag ramlade baklänges av ren skräck inför en liten grå stickad tumvante dränkt i blod som låg framför mina fötter, Rickards lilla grå vante och det som var kvar av hans jacka var bara blodiga trasor.

Han var där, men hans huvud var knappt synligt, det var helt ansiktslöst, inslaget och fördärvat, precis som hans kropp, hans lilla barnakropp var blott en hög av köttrester och tyg. 

”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?” upprepade jag för mig själv med en monoton ton, då jag inte var kapabel att ta in synen till fullo. Hjärtat dunkade hårt, jag kunde känna och höra det i hela min kropp. Sakta började jag försöka tala mig till sans, för att inte bli helt galen, och finna någon verklighetsförankring.

 ”Det här stämmer inte.. Det är trädet, inte jag.. Det är syner, Rickard var ju inte ens här.. Nej, det stämmer inte.. Det kan inte stämma.” mumlade jag för mig själv med darrande röst, medan jag tryckte mig med benen bakåt längre ifrån trädet och Rickard.

”Ja, men visst, intala du dig det Eric, känns det bättre nu?” kunde jag höra Ann säga lågmält, när hon steg fram bakom stammen och sakta började ett steg i taget gå mot mig. Blicken i hennes kajalmarkerade ögon, som var fyllda av tårar, var anklagande. De svartmålade läpparna var som ett streck mot hennes ljusa hy, där mascarastrimmorna lämnat svarta ränder ner för kinderna. Snön krasade öronbedövande mot mina öron för varje långsamt steg hon tog.

”Räckte det inte med att du dödat Elise och Jens?” frågade hon utan att släppa mig med blicken. 

”Jag har inte dödat någon, DET VAR INTE JAG!” ville jag skrika förgäves, men tungan löd mig inte, så jag stirrade bara tillbaka med jag fortsatte mota mig bakåt med benen mot huset, bort ifrån trädet, Ann och Rickard.

Jag stötte emot något som var hårt som ett stenblock, och kunde inte backa mer, men jag tillät mig inte att släppa Ann ur mitt synfält för att se mig omkring för en annan väg. Fortfarande oförmögen att svara, tittade jag oförstående och skräckslaget tillbaka, medan en snabb tanke korsade mitt medvetande, kunde hon höra mina tankar? 

”Är det nu arvingen är rädd för mig?” frågade hon med en befallande ton, stegandes mot mig, med tårar sakta strömmande nedför ansiktet och halsen. Jag skakade på huvudet i min förvirring.

”Så du menar att statyerna ljuger?” frågade hon medan hon gjorde en gest med huvudet mot dem.

Jag vände sakta huvudet åt det håll hon nickat åt, och såg att båda statyerna var vända mot mig, stirrandes med svarta ihåliga ögon och ett förvrängt leende. Unisont sänkte de sina huvuden åt höger och pekade rakt mot mig.