Lucka 19 av Nike Fritz

Men det var inte bara det som var skrämmande. Det mest uppseendeväckande var att de nu bara befann sig några meter ifrån mig. Att de inte stod uppställda på några höga stensocklar utan på något sätt lösgjort sig från dessa och vandrat hit runt husgaveln. De tornade upp sig över mig och deras blickar blänkte som glödande kolbitar. Anklagande stod de nu med sina armar utsträckta och pekade på mig. Jag kunde inte andas. Skräcken jag upplevde var förlamande. Jag stod som förstenad och tänkte ett ögonblick att jag bytt roll med dessa högresta statyer. De kunde förflytta sig medan jag stelnade till en stenstod.

Så höjde de långsamt händerna och riktade uppfordrande blicken och de pekande fingrarna mot något ett stycke bakom mig. Långsamt som i en dröm vände jag mig om – eller kanske snurrades jag runt av en kraft utanför mig – och stirrade på den enkla, förfallna gravplatsen, den som såg ut som en kyrkogård för fattighjon för längesedan.

Jag vet inte om jag gick dit själv eller om själva stormen föste mig framåt men plötsligt stod jag där bland de murkna, sneda träkorsen och trasiga benknotorna. Ja, till hälften spruckna ben prydde de flesta av gravarna. Och grinande dödskallar. Vad var det här? En isande kåre spred sig längs ryggraden för jag vet inte vilken gång i ordningen de senaste dagarna.

En hand lades lugnande på min ena arm. Mariannes lugna, varma röst hördes.

”Det är nog dags att vi tar reda på vad den här gravplatsen har för innebörd.”

Hur kunde hon vara så lugn?! Jag hade nyss huggit ihjäl ett barn!

Stenstatyer övervakade oss som två fångvaktare och Ann utstrålade en ondska från andra världar!

”Spring, Marianne!!!” vrålade jag med vad jag trodde var den sista kraft jag kunde uppbringa. ”Spring, innan jag hugger ihjäl dig också!!!”

”Vad talar du om?” sa Marianne nära mitt öra med oro i rösten. ”Vem tror du att du huggit ihjäl?”

”Barnet … Rickard … blodet …,” hulkade jag ur mig medan tårar började rinna nerför kinderna. Jag visste inte om hon uppfattade vad jag sade, stormen hade tilltagit så i styrka att det knappt gick att höras över den med vanlig samtalston än mindre med rösten tjock av gråt.

”Men älskade Eric … du har inte dödat något barn, du har inte dödat någon överhuvudtaget. Du ser syner, fruktansvärda syner men barnen är i säkerhet.”

”Jag tittade ner på yxan i handen, den var fri från blod. Jag vände mig med möda om och stirrade på statyerna som fortfarande stod helt nära men vars ögon nu var av blind, grå sten.

”Statyerna …,” viskade jag. ”Du ser väl statyerna”?

”Det går inte att se dem härifrån, Eric. De är på framsidan. Jag vill att du tar ett par djupa och långsamma andetag nu.” Hon lösgjorde varsamt yxan ur min hand och jag blev först nu varse hur krampartat jag hållit i dess handtag. Försiktigt lade hon den på marken och lade sedan sin ena hand mjukt på min mage och masserade den försiktigt med ett par lugnande, cirklande rörelser.

Ann hade kommit fram till oss. Hårslingor blåste framför hennes ansikte och hon hade strimmor av svarta kajaltårar på kinderna, men den hotfulla ondska jag nyss sett i hennes ögon fanns inte där. Hon böjde sig ner och nuddade vid en döskalle som låg på graven närmast oss. Tankspritt lät hon fingrarna följa dess kontur.

”Ser du döskallarna, Marianne?” frågade jag med ansträngd röst.

”Ja, jag ser döskallarna,” svarade Marianne. ”Det måste vara härifrån benen kom som hittades utanför köksdörren.” Hon lutade sig fram och borstade bort smuts från det gistna träkorset på graven. Det gick att ana en otydlig inskrift men det gick inte att läsa i det här skumrasket. Gravarna hade kanske inte varit namnlösa från början trots allt. Men hur hade vi kunnat missa skallarna och benbitarna? Vid närmare eftertanke hade vi ju faktiskt inte gått in här förut och det var skymning när vi hade betraktat gravplatsen från avstånd. Döskallarna var inte heller lysande benvita utan mörka, gamla och smutsiga.

”Om vi går tillbaka in så ska jag försöka leta fram den gamla skriften i biblioteket,” hördes plötsligt farbror Edvards luttrade röst bakom oss.

”Vilken gammal skrift?” frågade Ann med vaksamhet i rösten.

”Jag vet att det talades om en skrift några gånger när jag var barn,” svarade Edvard som nu nästan fick ropa för att kunna göra sig hörd trots att han stod bara ett par meter ifrån oss. Han plockade upp yxan och skyndade före oss tillbaka. Uppenbarligen utan att veta om det passerade han mellan statyerna som fortfarande stod på grusgången som gick runt huset och fram till gravplatserna. Men när Ann passerade förbi mig så gick hon fram till en av dem, stannade och vände sig mot mig med en svårtydd min och placerade sin hand på den kalla stenen. Hon och jag. Jag och hon. Vi hade en gemensam förmåga och kanske var det dags att begrava stridsyxan och börja samarbeta hur olustigt det än kändes.

När vi kom in i salongen kom en kvinna ur personalen in med en bricka med stora muggar rykande te. Hon var klädd som en gammeldags husjungfru i lång svart klänning med ett vitt förkläde prytt med volangklädda kanter. Jag genomfors av en känsla av att vara med i ett skådespel. Ingenting av det här kunde vara på riktigt, det var riggat, en julcharad som för längesedan spårat ur. Jag kände mig tvungen att fråga, jag visste inte längre vad som var mardrömmar, syner eller verklighet.

”Jens …?”

”Polisen ska komma så fort det börjar dagas i morgon bitti,” svarade Marianne med dämpad röst och en blick på Ann.

”Och Elise …?”

Det dröjde ett ögonblick innan jag fick något svar.

”Vi har låst dörren till rummet där vi fann henne. Vi kan inget göra innan polisen kommer.”

”Men Rebecka då …?” frågade jag med en röst som närmast lät som ett räddhågat barns.

”Rebecka”? svarade Marianne med något som liknade förvåning i rösten.

”Ja, har hon vaknat upp ur sin medvetslöshet?”

”Rebecka har inte varit medvetslös, Eric. Hon har feber, blev nog smittad av dig och hon ligger och sover. Hon har fått panodil.”

”Men blodet … hon lekte med blodet på golvet. Det var blod på hennes händer!”

”Eric, det var färg. Hon målade pentagrammet med röd färg. Det var ingen lämplig plats för henne att vara på och det är väldigt olustigt att hon lekte med den dockan men det är ingen fara med henne.” Nu var Mariannes röst tydlig och bestämd och med en känsla av svindel upplevde jag hur hon förändrades och hur hon förvandlats den tiden vi varit här. Hur länge hade vi varit här? Dagar, veckor? År? Vem var Marianne?

Jag reste mig upp med ett ryck ur fåtöljen så te skvalpade ur muggen. Jag ryggade baklänges från henne ett par steg. Såg jag inte hur hennes ögon blev små och svarta, hörde jag inte hur tonen i hennes röst ändrades från varm och kärleksfull till vass och anklagande?

Till vänster fanns farbror Edvard. Han hade också förändrats fram och tillbaka, från den vanliga trygga men lite trista farbror jag känt i hela mitt liv till den kalla mannen som hindrat mig från att rädda Marianne när hon mördades av trädet. Fast hon var ju inte mördad … Och Elise var också annorlunda, hon som varit min favoritkusin, den glada och roliga Elise … hon hade försökt att undergräva relationen mellan mig och min sambo, hon hade försökt förföra mig i köket! … … Fast hon var ju aldrig i köket, det var ju bara en docka … eller en vit korp … det snurrade i huvudet och jag hade fallit till golvet om det inte stått en mjuk fåtölj bakom mig.

Marianne var där och tog emot temuggen ur min hand innan den föll till golvet.

”Du borde gå och lägga dig, Eric.”

”Nej!” ropade jag skrämt. ”Nej, jag vill aldrig mer vara i det rummet ensam!”

Hon gav mig en undrande blick och en liten bekymmersrynka syntes mellan hennes ögonbryn.

”Ok, men försök att slappna av, jag ska hämta en filt åt dig.” Nu var hennes ögon ljusa och stora och rösten mild och varm igen.

Jag blev sittande kraftlös i fåtöljen, orkade inte ens sätta mig i en bekväm position. Det var bara händerna som inte förlorat sin styrka, de höll om armstöden med vitnande knogar.

Ann satt några fåtöljer bort och stirrade håglöst på mig, allt som varit utmanande och fräckt hos henne hade försvunnit i och med broderns plötsliga och mystiska död. Edvard suckade djupt.

”Jag ska gå in i biblioteket och leta efter skriften.”

”Vad är det för skrift?” frågade Ann igen.

”Jag minns att jag såg min far och Assar ta fram den och studera den med mycket allvarliga miner. De talade om gravarna och förbannelsen men när jag frågade sa de att det bara var en gammal saga och att den var för otäck för barn. Men jag förstod tidigt att det var något med gravplatsen som man inte fick tala om, vi fick inte gå innanför röset som omgärdar den och när vi tände ljus på vår privata kyrkogård gick vi aldrig in och gjorde det på den gamla bredvid. Det fanns en hög häck mellan kyrkogårdarna då som skymde den gamla för oss och jag vet inte när den häcken höggs ner, tant Edla måste ha låtit göra det efter farbror Assars död.” Han var tyst ett ögonblick innan han åter tog till orda. ”Vi måste göra något åt det här innan det sker fler … olyckor … och innan resten av släkten kommer. Vi borde kanske ringa återbud till dem alla men det är så många som sett fram emot den här återföreningen.”

Resten av släkten …? Jag hade inte haft en tanke på att många fler skulle dyka upp på själva julafton eller kvällen innan. Det måste förhindras. Jag ville inte själv vara kvar här. Jag ruskade på huvudet.

”Nej!” utropade jag. Inga fler får komma hit! Jag åker härifrån i morgon, jag vill aldrig mer komma hit. Jag vill inte äga den här herrgården eller överhuvudtaget ha någonting att göra med den mer!” Och så slog det mig plötsligt – trädet! Jag hade ju sprungit ut för att hugga ner trädet! Jag reste mig klumpigt upp. ”Var är yxan?”

Just då kom Marianne in med en varm filt och lade den om mina axlar samtidigt som hon varligt men bestämt tryckte ner mig i fåtöljen igen.”

”Du ska inte ut och hugga i trädet mer i dag,” sa Edvard nästan roat. ”Hur tror du att du kan hugga ner ett så stort träd med en liten yxa? Det behövs professionella trädfällare för att göra det. Vi får anlita en firma med rejäla maskiner. Det har varit tillräckligt med dödsfall … här för att du också ska skada dig under ett fallande träd eller en slintande yxa men dessutom kommer du aldrig att komma igenom den stammen med en yxa, det måste du väl förstå? Efter att polisen varit här så kontaktar jag en arborist och så får vi hålla tummarna för att det går att ordna så här före jul. Och vad gäller övriga släkten så är det ju så att alla sett fram emot det här med sådan entusiasm och glädje. Jag vet inte vad som är bäst.”

”Om du inte vill äga herrgården står det dig väl fritt att skänka den till någon som verkligen vill ha den,” sa Ann med en plötslig frän ton i rösten.

”Nej, det går inte,” sa Edvard något för snabbt och nervöst.

”Vad menar du, det går inte? Varför skulle inte det gå?” undrade jag överraskat. Vi tittade alla tre på honom och han såg ut som om han råkat försäga sig när vi blev avbrutna av Karin som ljudlöst kommit in i salongen.

”Jag har nu övertalat Filip att vi stannar tills Rebecka blivit feberfri. Men vi är rejält uppskrämda och jag vill be er å det bestämdaste att inte tala om det som hänt när barnen kan höra. Barnen får inte veta vad som hänt Elise och Jens! Inte ännu, inte innan jag vet om vi måste berätta och i så fall hur vi ska förklara det. Hör ni det?”

Vi nickade alla till svar.

Jag hörde ett avlägset ylande. Först trodde jag det var stormen, men så kände jag att det var någon som lockade på mig. Inom mig hörde också jag ljudet av flaxande vingar och såg två par röda ögon framför mig. De väntade på mig.

Ann och Edward hade gått in i biblioteket för att leta efter skriften som kunde ge oss upplysningar om den gamla gravplatsen med dess skallar och ben.

Marianne och Karin satte sig ner med varsin temugg med nytt varmt te som husjungfrun, eller vad jag nu skulle kalla henne, hällt upp åt dem ur en tekanna. De talade om hur man bäst skulle handskas med barnen. Vi hade ju inga barn Marianne och jag, vi var drabbade av förbannelsen, som det kallats och som jag nu insåg att jag trodde på.

Uppmärksamheten var inte riktad mot mig och plötsligt såg jag dem avlägsnas ifrån mig som om salongen dragits ut till en lång tunnel. Deras röster blev avlägsna och ändrade tonläge. De lät plötsligt … elaka. Rösterna hårdnade och Mariannes ögon förvandlades igen. Små, svarta, avundsjuka. Hon såg ut som om hon hatade Karin för att denna hade barn. Och Karins röst lät som om hon föraktade Marianne för att hon inte hade några. Men det var inte längre barnen de talade om. De talade om mat. Julmat? Om kött, färskt kött. De ville ha mer kött sa de. Med fasa såg jag hur det började rinna blodblandad saliv från Mariannes mungipor. Karin vred på huvudet åt mitt håll och med ett skadeglatt och vasst skratt kastade hon triumferande huvudet bakåt och blottade sina tänder varifrån blodiga köttslamsor hängde. Så virvlade de bort ifrån mig i tunneln och jag insåg att ylandet jag hört, växt i styrka och uppmanade mig att komma.

Avtrubbat som i en dröm reste jag mig upp och tog mig till köket. Personalen där verkade inte se eller höra mig, eller ens märka när jag öppnade köksdörren mot den nu rejält tilltagna stormen utanför. Längre bort såg jag dem vänta på mig. Vargen och korpen som satt i en lågt hängande gren ovanför dess huvud.

Lucka 20