Lucka 2 av Jimmy Berestål

Svaret fick jag samma natt. Natten då Marianne dog.

Klockan tre väcktes jag av klocktornet. Av ett klockspel som förde tankarna till en melodi jag hört när jag var liten. Melodin från speldosan min mamma ärvt, som flickorna i släkten ärvt av varandra. Som många gånger hjälpt mig att somna. För varje gång klockspelet började om blev tankarna mer trögflytande. Jag fann det svårt att skilja verkligheten från sömnen. 
Marianne skrek till. Först tänkte jag att hon vaknat av ljudet, men förstod snart varför. Hon vände sig mot mig i sängen, skrek efter vatten, sade sig lida något fruktansvärt av migränen hon tidigare använt som ursäkt. Hon beskrev den som en krans av törne, med taggar som trängde allt djupare in i hårfästet.
Migränen hade blivit värre sedan vi anlänt, avsevärt värre. Marianne hade inte visat den här sidan innan. Det fanns något i hennes blick. I skriket. En mörkare botten jag tidigare inte hört.
Jag sprang ned en våning. Letade upp köket. Farbror Edvard stod vid spisen, rörde runt en stor gryta. Långsamt, visslandes. En doft av spiskummin och brasved fyllde rummet.
Utan att vända sig om sa han: 
”Vill du smaka?”. Han drog ut en låda till vänster om sig och tog upp en tesked. Höll upp den i luften.
”Jag behöver vatten”, sa jag och närmade mig långsamt bakifrån.
Farbror Edvard sänkte handen med skeden och vände sig om.
”Smaka.” Frågan hade blivit en befallning. Jag var inte särskilt förtjust i soppa, men tänkte inte stå på ond fot med farbror.
”Du lade märke till statyerna?” sa han och räckte mig teskeden. Pekade med andra handen åt vänster om sig. ”Titta ut genom fönstret.” 
I matsalens bortre vägg, tjugo meter ifrån oss, satt ett fönster. Fönstret var säkert två meter högt och lika brett, och vette ut från den vänstra kortsidan av huset. Jag gick dit. Farbror Edvards blick borrade hål i mitt bakhuvud.

Ute på gården, invid skogskanten, stod det.
Trädet.
Som ett fyravåningshus reste det sig. Stammen var den tjockaste jag sett, säkert två meter i diameter. Trädet måste ha varit hundratals år gammalt, kanske äldre ändå. Jag såg rotsystemet framför mig. Hur långt det måste ha sträckt sig. Säkert ända fram till huset.
Marianne skrek till från övervåningen. Men jag stod kvar, slet inte blicken från trädet. Dess krona vaggade i vinden, berusade mig. Verkade vilja säga mig något. Mariannes skrik vässades, men försvann bort. Blev till bakgrundsbrus.
”Vad vet du om Livets träd?” sa farbror från köket. Rösten lät grumlig och långsam, som om han försökte orda meningar med munnen full av bomull. ”Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken i Edens trädgård”, fortsatte han. ”Särskilt två är i det här avseendet värda att nämna. Det ena är Kunskapens träd. Det andra, Livets träd.”
Jag hörde att farbror fortfarande talade till mig. 
”Livets träd skapades av Herren Gud”, sa han, “så att de som åt av det skulle kunna leva för evigt.”
Jag hörde orden, men hade bara öga för trädet. I stammen fanns en reva. Den växte, blev allt tydligare. Marianne skrek från övervåningen, men jag förmådde inte röra mig. Trädet hade fängslat min kropp. Det och revan som öppnade sig några centimeter i sekunden.
”Livets träd”, fortsatte farbror. “År efter år är det samma träd. Samma stam och grenar. De knoppas på nytt och spricker ut i lövskrud, och när tiden är kommen fäller det sina löv. Och dör.”
Revan öppnades helt, drogs brett isär på mitten. Likheten med ett kvinnligt könsorgan var slående. Farbror talade fortfarande till mig från köket, över bakgrundsljudet som var Mariannes allt galnare skrik.
”Till våren återuppstår trädet igen”, sa han. “Det föds på nytt, otaliga gånger i en obruten växling mellan liv och död.”
Ur revan såg jag två händer komma ut. De tycktes sträcka sig efter något.
”Det synes med andra ord besitta det eviga livets hemlighet”, fortsatte farbror. “Därför återfinns trädet i många begravningsritualer. I en öppning i trädet sänker man ned den döde, kroppen förmultnar och blir identisk med trädets substans. Sedan är det bara att vänta.”
Händerna i revan knöt sig, som om de fått tag i det de sträckt sig efter, och försvann in i stammens mörker. Trädet drog ihop sina grenar. Tycktes anta formen av ett huvud.
”Men den livgivande modern”, fortsatte farbror, “hennes mörkare sida är fruktansvärd. Den tar tillbaka allt hon låtit uppstå, och skickar all sin avföda i döden.”

Mariannes skrik avbröts tvärt och jag vaknade ur det drömlika tillståndet. Revan i trädstammen var borta, och farbror talade inte längre. Tystnaden låg tät i matsalen. Den skrämde mig mer än skriken. Jag vände om. Gick tillbaka till köket. Farbror fyllde ett glas vatten och räckte mig det.
”Du borde nog gå upp”, sa han.
Jag tog vattenglaset och sprang upp för trapporna, in i sovrummet. Stannade innanför tröskeln. Insikten gjorde mig varm. Vattnet var inte längre till någon användning. Marianne led inte längre.
Hon låg i sängen med ena benet hängande över sängkanten. Alldeles stilla, som om hon somnat innan hon hunnit ned i sängen. Armarna var sträckta rakt upp, händerna sammanflätade i varandra ovanför huvudet. För att inte väcka henne smög jag fram.
Min mage vände sig. Det som varit Mariannes huvud satt inte längre fast vid halsen. Eller, huvudet satt där, fäst vid ryggraden i några strängar kött. Men det som fanns kvar av det var en enda röra.
Pannan var intryckt, konkav som en soppskål. Hundratals stickhål hade trasat sönder pannhuden och överallt låg blonda hårtestar utspridda. I ansiktet, i munnen och över sängen. Samlat i en hög ovanför hjässan fanns huvudets innehåll. Som om skallen pressats ihop och spruckit, spritsat lakanet med hjärnsubstans och skallrester.
Jag såg på Marianne, och jag hörde ljudet. Det som höll sig kvar, studsade mellan sovrummets fyra väggar. Ljudet som var knarrandet i Mariannes skallben på väg att ge vika. Krasandet när det smulades till mjöl.  
Jag satte mig invid Mariannes stympade kropp och lät tanken sjunka in. Hon var död. Och på något sätt visste jag vad som hade hänt.

Att trädet varit hennes bödel.

Lucka 3