Lucka 20 av Kristina Suomela Björklund

Jag stirrade ut i stormen, bort mot Livets träd. Där var de, vargen och korpen. Deras ögon lyste rött mot mig.

En dörr slog igen någonstans och jag tyckte att någon ropade på mig, men det struntade jag i. Marianne och Karin ville ha kött och kött skulle de få.

Yxan var åter i mina händer och jag närmade mig vargen och korpen med långsamma steg. Korpen flög upp och dök mot mig. Jag svingade yxan och träffade korpen som skrikande virvlade bort i luften. Jag såg efter den och märkte i periferin att statyerna åter var bakom mig. Deras svarta ögon verkade pulsera, skifta mellan eldrött och svart. Stormen tog i och snön virvlade runt om oss likt vita massor av fjädrar. Ett tag trodde jag till och med att det var fjädrar. Fjädrar från den där förbannade albinokorpen.

Ett djupt morrande fick mig att vända mig bort från statyerna och koncentrera mig på vargen igen. Den var nära nu, så nära att jag kunde känna dess varma, illaluktande andedräkt. Jag högg. Högg så som jag gjort när jag trodde att jag dödat Rickard.

”Vad har du gjort?!”

Ann? Vad händer, spelar minnet mig ett spratt? Hon kom ju sist också, då när det inte hände, då när jag inte hade slagit ihjäl Rickard.

Jag slutade att hugga och stirrade på den blodiga högen framför mig. En liten grå vante och resterna av en jacka låg bland köttslamsorna.

Tro inte på allt du ser, tro inte på allt du ser. Edwards röst ekade i huvudet och jag vände mig mot Ann vars tårar gjort att den svarta kajalen bildat svarta floder i hennes ansikte.

”Nu har du verkligen slagit ihjäl Rickard. Det är visioner du har, Eric, och de blir sanna. Fram tills nu har du dock inte haft ihjäl någon. Men nu har du mördat den stackars pojken.”

Anns ord gick över till gråtande klagan och hon sjönk ihop framför resterna av vargen. Eller var det Erik?

Jag vände mig om mot statyerna igen. Om de var där, var det bara en dröm, eller vision. För de stod på framsidan av huset, inte här. Statyerna var inte kvar.

Stormen ändrade ständigt riktning och ibland och medan jag stod där och stirrade efter statyerna, tyckte jag mig höra skrik från huset. Skrik som skulle gå över i sorglig klagan när de fick veta. Men måste de veta?

Nu var statyerna tillbaka och ögonen pulserade i rött från deras stenansikten. Ann, hon måste dö. Nu stod allt klart för mig och statyerna pekade inte längre mot mig, utan mot Ann som skrapade ihop resterna av Rickard till en liten hög i den rödfärgade snön.

Yxan låg på marken bredvid henne. Självmord. Hon tog livet av sig efter att hon dödat Rickard. Så skulle jag säga.

Med ett språng var jag framme vid yxan, puttade omkull Ann med en kraft jag inte visste att jag hade och slog yxan rakt i pannan på henne. Hennes ögon vitnade och hon höjde händerna i ett försök att ta bort yxan, men de sjönk lika snabbt som blodet forsade ur hennes panna.

Jag drog henne mot trädet så att hon lutade mot det och lät en hand greppa om yxan. På grund av kylan gick det att knipa ihop hennes hand om skaftet och handen stannade där. Innan jag lämnade dem i stormen såg jag mot statyerna. De var inte längre där.

När jag kom fram till ytterdörren tog sorg och smärta över. Insikten av vad jag hade gjort sköljde över mig som en flod och jag sjönk ihop framför dörren och dunkade huvudet i den. Ann och jag. Jag och hon. Nu fanns bara jag.

Dörren flög upp och Edward drog in mig.

”Eric, vad har hänt!? Var är Rickard och Ann?” ropade Marianne och Karin med en mun.

”Har du sett dem. Rickard försvann ut efter dig innan vi hann stoppa honom. Ville leka med dig i snön sa han.”

”Ann lämnade biblioteket i all hast efter att vi hittat ett par skrifter. Utan ett ord försvann hon och Karin såg att hon gick ut i stormen”, sa Edward och hjälpte mig in i salongen och tryckte ner mig i en fåtölj.

Karins ögon var tårögda och händerna vandrade nervöst längs med kjolkanten.

”De är … döda. Ann slog ihjäl Rickard och tog sen livet av sig.” Orden stockade sig i min mun och det kändes som om jag kräktes ut dem. De sved på tungan och lögnen gjorde ont i hjärtat.

Karin satte handen för munnen och tårarna svämmade över. Sen följde ett skri som ekade i hela huset. Karin föll ihop på golvet.

Ett rop hördes från övervåningen och Filip blev synlig. ”Rebeckas feber har gått ner!”

”Eric, Eric. Se på mig. Är du säker på att du såg Richard?” frågade Edward. ”Jag har ju sagt att du inte ska tro på allt du ser.”

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var säker på att jag sett Richards vante. Och att jag mördat Ann. Eller?

”Se!” Marianne drog i mig.

Jag tittade upp.

Ner för trappan kom Filip bärande på Rebecka, bakom honom följde Roman och Richard.

Jag reste mig och sprang fram till de andra. Hur skulle jag nu förklara att Ann var död?

”Rickard!” ropade Karin och reste sig från golvet. Hon sprang fram till sin son. ”Vart tog du vägen? Varför gick du ut utan att fråga om lov och vad hände? Hittade Ann dig?”

Rickard blev röd i ansiktet och skrapade med foten i golvet.

”Förlåt. Jag ville leka med Eric, men jag hittade honom inte.” Den lille pojken såg på mig med stora ögon. ”Sen kom vargen och slet av mig vanten och när den försökte bita mig i armen tog jag snabbt av mig jackan och sprang in.”

Vargen? Tankarna virvlade mitt huvud. Jag hade slagit ihjäl vargen för att Karin och Marianne ville ha kött. Vilka dumheter. Båda två var vegetarianer. Och Ann …

Jag gick tillbaka till salongen och sjönk ner i fåtöljen igen. Frågorna blev fler och fler.

”Vi åker så fort stormen har bedarrat. Här tänker vi inte stanna, Eric. Tack för inbjudan, men det här är inte en jul vi vill uppleva.” Det var Filip. ”Ni borde också ge er av.”

Jag såg upp på honom och nickade. Filip vände sig om och jag hörde hur de gick upp för trappan.

Senare på kvällen satt vi i salongen. En eld sprakade hemtrevligt i den öppna spisen och någon hade satt på en skiva med julmusik. Marianne sjönk ner i soffan bredvid mig och jag la min arm om hennes axlar.

”Stackars Ann. Hon måste ha trott att Richard var död. Kanske hon inte kunde hantera det? Vad tror du och varför fick du för dig att hon dödat Rickard?” viskade hon så att inte Karin och Filip hörde.

”Jag … Jag vet inte. Kanske för att jag såg hans lilla blodiga vante och resterna av jackan.”

Marianne nickade och kramade min hand. Ingen verkade ana vad som verkligen hade hänt.

”Vad stod det i skrifterna? Var det något som kan ha skrämt Ann?” frågade jag Edward.

”Vet inte vad hon läste, vi tog varsin. Men jag har dem här. Vi kan läsa dem efter kvällsmaten. Det är väl dags att vi får i oss något. Vem har lust att hjälpa till?”

”Varför lagar du alltid mat?” frågade jag. ”Det kan väl personalen göra?”

Karin skrattade till. ”Vilken personal?”

Jag såg på de andra som alla stirrade på mig.

”Ja, hon hushållerskan Klara och resten av personalen som rör sig likt skuggor här på herrgården.”

Marianne la en hand på min kind.

”Eric, det finns ingen hushållerska som heter Klara och ingen annan personal här heller. Vi är ensamma på herrgården.”

Lucka 21