Lucka 21 av Pia Kask

Jag stirrade på Marianne. Iskylan som spred sig genom kroppen fick mig att må illa, och jag reste mig från soffan på ostadiga ben. Edward och Marianne utbytte en snabb blick med varandra innan de båda vred på huvudena och tittade på Karin. Jag kunde ha svurit på att hon nickade åt dem, men så diskret att det knappt syntes. Jag tog ett par ostadiga steg mot trappan. Min mage hotade att göra sig av med det lilla som fanns i den vilken sekund som helst samtidigt som tankarna for vilt i alla riktningar i huvudet. Vad höll de på med? Varför tittade de sådär på varandra? Höll jag på att bli galen?

Jag snubblade bort mot trappan och fick tag i ledstången precis innan benen hotade att vika sig helt under mig.

”Eric? Mår du bra?” Det var Mariannes röst, och Edward fortsatte.

”Kom tillbaka och sätt dig här i soffan, Eric. Jag ska hämta lite konjak.”

Jag stirrade upp mot trappavsatsen, osäker på hur jag skulle klara av klättringen, men övertygad om att jag var tvungen att komma bort från de andra. Deras diskreta blickar mot varandra och ordlösa kommunikation. De planerade något. Mot mig.

Jag fäste blicken på nästa trappsteg och mer eller mindre drog mig upp med hjälp av ledstången.

”Jag är lite trött bara. Ska gå och lägga mig en stund.” Jag svalde minst en deciliter saliv och andades in djupt genom näsan för att jaga bort illamåendet. ”Det är ingen fara med mig.”

Jag hörde hur de viskade sinsemellan, ett dämpat surr av ord jag inte kunde uttyda medan jag hävde mig uppåt, trappsteg för trappsteg.

När jag nådde krönet fortsatte jag bort mot mitt och Mariannes sovrum, men tvekade med handen på dörrhandtaget. Min blick drogs mot änden av korridoren. Det var något som inte stämde. Korridoren tycktes ha blivit längre, sträckt ut sig flera meter och när jag kisade och försökte skärpa blicken såg jag att en av de mörka träpanelerna i väggen såg ut att ha lossnat och hängde ut. Som en dörr som öppnats. Jag tog ett par steg mot den. Sedan ytterligare ett par. Den mörka träpanelen var en dörr såg jag nu, och för varje steg jag tog öppnade den sig lite mer. Ett hemligt rum. Ja, vad kunde man annars förvänta sig i det här jävla huset.

När det bara var två steg till innan jag skulle kunna kliva runt den nu nästan helt öppna lönndörren hörde jag det. Ljuden kom inifrån det dolda rummet och fick mitt blod att frysa till is. Det lät som en blandning av våta snarkningar och en slags gutturala flåsningar. Och det närmade sig dörröppningen. Jag ville sno runt och springa därifrån, fly nerför trappan och ut igenom ytterdörren. Slita med mig Marianne och lämna detta helveteshus för alltid och glömma bort att det existerade. Men mina fötter drogs allt närmare dörröppningen för varje blött fasansfullt andetag inifrån lönnrummet. Det enda jag förmådde göra när jag tog det sista steget, klev fram och stannade på tröskeln, var att knipa ihop ögonen så hårt det gick. Nästa flåsande snarkning träffade mig rakt i ansiktet, andedräkten fick gallan att tränga upp i halsen och av ren reflex öppnade jag ögonen. Synen som mötte mig var fasansfull. Allt jag sett innan sedan jag kom till herrgården, feberdrömmarna om Mariannes krossade huvud och Ann med yxan djupt begraven i skallen bleknade till intet vid åsynen av det fasansfulla vidunder som tornade upp sig framför mig, och som sträckte sig mot mig, åh herregud det är ju gre… nej, armar, nej, NEJ! Det är inte armar, det är grenar och ansiktet, åh herregudminskapare ANSIKTET!

 Jag vet inte hur eller varför men på något sätt släppte min förlamning exakt i samma sekund som varelsens mun, eller vad man nu skulle kallat den fuktslemmiga stinkande öppningen i det som skulle föreställa ansiktet, nuddade mina läppar. Jag backade ett steg, vacklade och föll nästan, men återfick balansen i sista sekunden, tog ett långt kliv till bakåt och snodde runt.

När jag nådde trappan var jag tvungen att stanna upp och försöka andas. Jag slängde en blick bakåt. Korridoren låg tyst och öde. Jag kisade, men i dunklet kunde jag inte avgöra om väggpanelen längst bort fortfarande var öppen. Det spelade ingen roll. Jag var färdig med den förbannade herrgården, med tjänstefolket som bara jag kunde se och med alla döda som inte var döda när det kom till kritan.

Jag drog ett djupt andetag till och rusade nerför trappan. De andra tittade upp, Edward och Marianne satt med huvudena tätt intill och viskade till varandra, men jag hade inte tid att bry mig om det just nu. Det enda som betydde något var att vi tog oss härifrån, omedelbart.

Jag öppnade munnen för att skrika till Marianne att hon skulle ta min hand och följa med ut till bilen, men innan jag hunnit uttala orden tog stormen utanför ny sats och vrålet från den rasande vinden överröstade mig. Tjocka klumpar med blöt snö träffade fönstret och Edward reste sig upp med rynkad panna.

”Vi kanske sku…” Längre kom han inte innan en tjutande vindstöt, den lät som ett ylande från en hel flock vargar, följdes av ett högt brak när ett av de stora fönstren exploderade. Något föll in genom den krossade glasrutan, något stort och mörkt och spretigt och för ett ögonblick var jag övertygad om att det var varelsen från lönnrummet som i blint raseri kastat sig in rakt igenom rutan i ytterligare ett desperat försök att fånga mig och sluka mig hel.

Marianne skrek, Karin for upp från fåtöljen och Edward svor högt. I samma sekund som den iskalla vinden träffade mitt ansikte slocknade alla lampor i huset.

Lucka 22