Lucka 22 av Joakim Szczypinski

Mörkret var kompakt och jag kunde knappt se handen framför mig. Det var inte bara strömmen som hade gått, även brasan i kakelugnen drog ett par sista flämtande andetag och dog ut. För ett par ögonblick rådde tystnad och stillhet, som om vi alla befann oss i stormens öga. Sedan släpptes helvetet löst på nytt. Skrik, gråt och rädsla konkurrerade med stormens vrålande vansinne.

”Ta det lugnt alla! Ta det lugnt!” skrek Edvard. ”Sätt på era mobiler så att vi kan få lite ljus!”

”Min funkar inte!” ropade Marianne.

  ”Inte min heller!” sa Filip och Karin i mun på varandra.

  Jag fick upp min mobil ur fickan och försökte få liv i den. Förgäves. Tusen tankar trängdes i mitt huvud och fick mig att vilja skrika ut min ångest och frustration. Hjärtat började slå obehagligt fort och svetten trängde ut ur porerna. Jag fick andnöd och kände en kraftig yrsel komma över mig. Vanvettet hotade att ta över fullständigt och jag började att skratta. Skrattet övergick snart i snyftningar och jag satte mig ner på golvet med benen i kors, sakta vaggande. Jag hatade huset och jag hatade mig själv. Men framförallt hatade jag Marianne, som övertygat mig om att samla släkten på den gamla herrgården. Hade jag inte känt en vag olust när vi skickade ut inbjudningarna? Att något kändes fel? Men Marianne, glada och goa Marianne, hade fått mig på andra tankar och menat att jag bara var nervös för att träffa alla efter så lång tid. Allt var hennes fel och om det var någon som skulle behöva betala var det hon. Jag fortsatte att brottas med mig själv då jag plötsligt såg ett ljussken dansa i mörkret. Någon hade lyckas hitta några tändstickor och tänt ett stearinljus.

Jag tittade fascinerat på lågan och orden jag läst kom tillbaka än en gång: Ni kommer alla att brinna, precis som barnen som sig ej kunde besinna. Och vad var det tant Edla hade sagt? Bevare oss väl för den eviga elden … Kanske fanns det ändå en lösning på galenskaperna? Innan polisen kom? Jag avbröts av Edvard.

”Det är bäst att vi lämnar salongen. Det är ändå inget vi kan göra åt fönstret nu. Jag föreslår en reträtt till den bortre kammaren. Det borde finnas fler ljus där. Tänd så många ni kan. Själv ska jag försöka ta mig ner till proppskåpet i källaren.”

Edvard tände ytterligare ett ljus och placerade det varsamt i min hand. Han sänkte rösten och stirrade mig stint i ögonen.

”Eric, jag vet att det är svårt, men för guds skull, försök att hålla dig samman. Inga dumheter nu. Vänta med de andra i kammaren till polisen kommer.”

Jag log svagt tillbaka mot min farbror.

”Jag stannar i kammaren. Jag lovar.”

”Bra, min gosse. Nå, dags att avlägga en visit till källaren. Önska mig lycka till!

De övriga familjemedlemmarna hade samlats runt mig. Filip, Karin, trillingarna. Marianne. Men det var inte de som min uppmärksamhet riktades mot. Lite längre bort, bredvid den gamla moraklockan, stod hushållerskan Klara och två betjänter. De lystes upp av ett sällsamt sken och stirrade på mig. Jag slöt mina ögon och öppnade dem igen, men de stod fortfarande kvar.

  ”Eric, ska vi gå?” sa Marianne och tittade oroligt på mig. Förtrollningen bröts och Klara med följe bleknade bort. Jag slängde en hastig blick på den enorma grenen som slagit sönder fönstret och gick med bestämda steg mot kammaren.

Vi flydde den allt mer utkylda salongen och gick genom vindlande korridorer. Till slut nådde vi vårt mål och gick in i kammaren. Jag lade omedelbart märke till att en nyckel satt fast i dörrlåset och att rummet saknade fönster. Perfekt.

”Gå ni in först”, sa jag och föste in trillingarna. Filip och Karin följde härnäst. Precis när Marianne skulle gå över tröskeln vände hon sig.

”Eric, du ska veta att jag älskar dig. Vad du än tar dig till.”

Jag tvekade. Kanske fanns det en annan utväg? Men så såg jag Jens, Elise och Anns livlösa och sargade kroppar framför mig. Jag såg de andras anklagande blickar och hur de i hemlighet viskade om mig. Jag såg Livets träd och albinokorpen och vargen. Monstret i lönnrummet. Jag knöt näven och bestämde mig, en gång för alla.

”Marianne. Förlåt, men jag har inget val” sa jag och knuffade in henne i rummet, tog nyckeln och låste om. Barnen skrek och grät när de förstod att jag låst in dem. Filip bankade på dörren, men jag brydde mig inte längre. Mitt sinne var fyllt av eld. Källaren, och Edvard, var mitt nästa mål.