Lucka 23 av David Renklint

Jag insåg att jag aldrig hade varit nere i källaren förut. Under dagarna som gått hade jag hunnit undersöka större delen av huvudbyggnaden och gården, även om bara tanken på allt som hänt där ute fick en sur smak att resa upp från magen och svida till i halsen.

Vägen ner till källaren var en trång trappa i köket. Jag hade bara sett Edvard gå ner där, och kökspersonalen, som inte ens fanns. Illamåendet blev bara värre.

Ni kommer alla att brinna!

Det kanske vi alla skulle. Kanske det var tänkt så hela tiden. Jag visste inte vem det var som styrde allt, men jag var övertygad om att det i alla fall inte var jag. Jag ville knappt resa hit och sedan vi anlänt hade hemskheterna runt mig bara avlöst varandra, men jag själv hade inte fattat många aktiva val.

Någon styrde allt. Det var allt jag kunde tänka när jag med försiktiga steg gick ner för källartrappan. Det gamla träet var så mjukt att det kändes som om jag sjönk ner en bit varje gång jag satte ner foten, och så fort jag la tyngd på ett ben svarade träet med att gnissla och gnälla.

Någon styrde allt, men vem? Jag ville inte ens tänka tanken, men jag och Marianne var inte speciellt lyckliga tillsammans längre. Och det var hon som ville åka hit och samla släkten. Vad viskade hon och Edvard om?

Lågan på stearinljuset flackade när jag rörde mig ner för trappan och lågans otäcka dans spreds längs väggarna.

Om det inte var Marianne skulle jag ha misstänkt Ann för … ja, för vad det än var som hände och vad som än hade gjorts. Men hon var död och det var mitt fel. Vad hade hon fått reda på från skrifterna innan hon sprang ut i snöstormen och mördades av mig? Eller var det bara så att hon skyndade sig ut för att göra något mot mig? Kanske jag hade förstört hennes planer?

Magen vred sig. Kanske det hade varit planen, att hon skulle springa mot mig när jag var i det tillståndet jag var och att jag skulle döda henne. Men det skulle betyda att det inte var Ann som låg bakom allt, utan …

”Eric?” Edvard vände sig om och sänkte ögonbrynen. ”Du skulle ju stanna med de andra.”

”Jag tänkte att du behövde hjälp.”

”Det var vänligt av dig, men jag är klar här nere.” Han stod vid en arbetsbänk som han såg ut att försöka gömma bakom sin kropp.

”Klar med vad?”

”Jag, skulle bara kolla en sak, här nere”, sa Edvard, men han stakade sig på orden som om han med möda fick kämpa för att hitta dem.

”Skulle du inte kolla proppskåpet?”

”Jo! Så klart. Så var det, min gosse. Självklart. Gå upp till de andra, du, så fixar jag strömmen.” Han tog ett steg fram som för att försöka mota bort mig med sin kropp, men jag klev snabbt runt honom och ställde ljuset på bänken.

”Eric, jag …”, började han, men tystnade när jag nyfiket granskade allt som stod uppradat framför mig. Det var konjak och whisky, tekannan och soppskålen. Några kastruller och glöggflaskor. Det var allt som farbror Edvard hade bjudit på sedan jag och Marianne först kom till Grevsjö.

”Jag var tvungen”, sa Edvard och kliade sig i pannan, där små svettdroppar trängde fram och blänkte i det svaga ljuset. Det slog mig att jag aldrig någonsin hade sett Edvard nervös förut. Eller, var han bara nervös? Eller var det något mer, något annat? Var han … rädd?

I mitten av bänken, omringad av allt från köket som Edvard måste ha lyft ner, stod en plåthink med mörk vätska i. Jag var tvungen att lyfta ljuset och hålla det närmare för att kunna se den rödaktiga nyansen.

”Vad i helvete …”, började jag, men det kom inga fler ord trots att jag lämnade munnen öppen. Hinken var full av mörkrött blod, här och var med vad som såg ut som små kvistar eller barkbitar i.

”Det är inte som du tror, Eric.” Edvard la en tung hand på min axel och jag kunde känna svetten genom tyget. Men jag insåg också att han stod snett bakom mig och jag var helt försvarslös.

”Det är inte alls som du tror”, fortsatte han. ”Det är inte blod. Eller … inte blod på det sättet som du tänker på.”

”Jag är trött på dina gåtor”, sa jag och försökte att inte låta så skräckslagen som jag var. ”Det är väl klart att det där är blod.”

”Ja, fast … Det är inte blod från en människa. Det är sav.”

”Sav? Vad fan pratar du om?”

”Sav från Livets Träd.” Han klev fram och ställde sig bredvid mig. ”Jag har tappat trädet på sav och fyllt hinken med det”, sa han och doppade pekfingret i den oväntat trögflytande vätskan.

”Men varför? Vad håller du på med, Edvard? Varför har du en hink med sav här nere?”

”För att hon bad mig.”

”Hon?”

”Hon som bor i trädet, träddemonen Bangungot, eller Batibat som hon också kallas. Samtidigt som det är trädets sav är det också hennes blod.” Han tog upp fingret och slickade i sig lite av blodet, saven eller vad det nu var. Jag kunde inte låta bli att grimasera.

”Varför vill hon att du tar hennes blod?” frågade jag och backade ett litet steg. Samtidigt som jag ville veta mer och var genuint nyfiken ville jag också få lite avstånd till Edvard. Och till hinken.

”Det är inte sådant blod som du tänker på, det är fortfarande sav från Livsträdet, och jag har inte skadat henne. Om jag ens tänkte tanken skulle jag inte stå här. Då skulle jag väl hänga i en snara från klocktornet eller ligga helt flådd mellan statyerna som andra ankarsporrar har gjort. Det är Bangungots månblod.”

”Månblod?”

”Det följer månens cykler. Så tappad kan du väl inte vara, Eric. Vi kan kalla det för Månsav om det känns bättre.”

Jag kväljde och satte en hand framför munnen. ”Du är fan sjuk i huvudet”, sa jag och rörde mig mot trappen, men något i Edvards röst höll kvar mig.

”Du behöver inte vara rädd. Jag ska inte skada dig. Det har aldrig varit planen. Ge mig några minuter att förklara och sedan kan du gå. Ingen håller dig fången.”

Jag svarade inte, men jag stod kvar med en hand på trappräcket.

”Bangungot styr här på Grevsjö, men det har du nog redan förstått. Hennes uråldriga krafter gör sådant våra simpla hjärnor inte ens kan föreställa sig. Hon bor i trädet och är samtidigt trädet, och hon kan dessutom manifestera sig som en fågel eller en varg.”

”Eller som vit rök?” frågade jag och pressade handflatan mot bröstet, som om jag skulle kunna lugna det ivrigt knackande hjärtat där inne.

”Säkert. Har du sett det? Hon kan vara det mesta, och du är nog mer mottaglig än de flesta av oss. Har jag förstått det rätt om hon till och med har sökt dig genom statyerna på framsidan? Det är makalöst, min gosse.”

Jag försökte gå igenom allt som hade hänt de senaste dagarna, men tankarna var spretiga som grenar och stack i huvudet. Vad Edvard berättade om denna träddemon förklarade en del av allt som hade hänt, men inte allt. ”Men tjänstefolket, då?” frågade jag.

”Det vet jag inget om. Men det skulle inte förvåna mig om Bangungot kan väcka gamla själar till liv, eller om hon helt enkelt manifesterar sig som tidigare offer.”

Jag nickade åt Edvards svar, som om det på något sätt var logiskt. Men jag hade fortfarande inte fått något svar på vad som kanske var den viktigaste frågan.

”Varför?”

”Om inte jag hade sett till att Bangungot matats med jämna mellanrum så skulle hon ha lämnat trädet, och till slut lämnat Grevsjö. Hon skulle gå från gård till gård för att äta. Från ort till ort. Kanske land till land. Det enda som håller kvar henne i livets träd är de döda som jag ger henne. Varför tror du att jag har varit här då och då medan huset har stått tomt? Det var det enda arv jag fick av Assar, att fortsätta arbetet som drev honom till galenskap och höll honom fångad här. Arvet att tvingas till att mata gårdens Batibat. Och nu är det din tur, Eric.”

Skinnet blev kallt och knottrigt. Jag hörde orden han sa men jag vägrade tro på dem. Min tur?

”Du har druckit hennes blod och blivit en del av allt, Eric. Bangungot har styrt dig genom sitt blod, eller sav om du föredrar det ordet. Hon har långsamt fått dig att göra det hon vill.” Ännu en gång doppade han ett finger i hinken med sav eller blod eller vad fan det var, och min mage vände sig. ”Varenda måltid med soppa, varm glögg eller kopp te, och alla glas med konjak och whisky, allt har hjälpt dig att ta över ditt arv, Eric.”

”Jag ska fan döda dig”, röt jag och stegade mot Edvard, men jag stannade när jag såg att han istället för att bli rädd skrattade till.

”Det hoppas jag verkligen att du ska, min gosse. Det är ju ditt arbete nu, det är ditt arv Eric. Om du vill så hjälper jag dig med de andra, som jag förmodar att du låste in i kammaren innan du kom hit, och sen är det min tur att äntligen bli fri.”

Edvard plockade upp yxan som stod lutad mot väggen och gav den till mig.

Lucka 24