Lucka 24 av Johan Nyström

Reflexmässigt höjde jag yxan som om jag måttade ett slag mot Farbror Edvard som bara log mot mig, så där som man ler mot ett litet barn som inte förstår.
”Den ska du ha när du samlar sav. Mig behöver du inte bekymra dig över. Jag har inte lång tid kvar. Hon har hållit mig vid liv tills jag hittat en ersättare och nu är du här. Du behöver bara ta mig till henne när tiden är inne.”
”Och om jag vägrar? försökte jag.
”Då lämnar hon sitt bo och …” Edvard tystnade och jag väntade på att han skulle fortsätta, men han förblev tyst.
”Och?”
”Sist hon gjorde det blev det … en aning rörigt. Du anar inte hur stor högen med ouppklarade dödsfall är, på Grevsjö polisstation.”
”Det är inte mitt problem,” försökte jag.
”Nej, det är inte ditt problem”, viskade eller snarare väste Edvard som om orden var giftpilar som sköts iväg mot mig. ”Men det var du som satte igång allt det här, dessutom äger du ju herrgården nu.”
Skulle jag ha satt igång detta? Det var ju det Elise hade sagt. Att det var jag, fast jag bara lekte, eller spelade allan för att imponera på Elise.
”Minns du inte vad du gjorde Eric? Du läste en magisk formel på ett språk som ingen av oss hört förut.”
”Nej, jag minns inte hur mycket ni än försöker.”
”Det var då hon fick förmågan att röra sig fritt. Det kunde hon inte tidigare. Innan dess var allt under kontroll, men efter den dagen har inget varit sig likt här på Grevsjö.”
Edvard går fram till hinken med sav. Bakom den finns en likadan hink, fast den är tom. Han tar hinken och går mot trappan.
”Du måste lära dig allt som behövs för att ta över. Nu går vi och samlar sav medan månen fortfarande är full, och var försiktig med stearinljuset. Denna sav är inte som vanlig sav, den brinner ganska bra. Riktigt bra faktiskt, och vi vill väl inte bränna ner herrgården?”
”Men varför måste jag ta över,” mumlade jag, antagligen för döva öron. ”Jag vill inte, jag kan inte. Jag är inte … sån.
Edvard ställde ner hinken och gick fram till mig och la handen på min axel.
”Kära Eric,” sa han dramatiskt. ”Det här rör inte bara oss. Du måste göra detta för hela mänskligheten. Om hon ger sig av härifrån. Oj, oj, oj, du anar inte vilken katastrof det skulle bli. Jag vet inte hur det gick till, men vi tycks ha fått hit Batibaternas urmoder. Hon är inte som de andra trädandarna som existerar, mestadels på Filippinerna. Den här damen är mycket kraftfullare och fullkomligt livsfarlig , och jag har gjort allt vad jag kunnat. Min kropp orkar inte mer. Jag var aldrig ämnad för detta ändamål. Du däremot. Se själv!”
Edvard vände sig om och drog upp skjortan. Ryggraden såg ut som en dragkedja som gått sönder. Huden hade börjat lossna längs ryggkotorna, så att det gick att öppna den som en bok. Edvard tog tag i den lösa huden längst ner på ryggen och öppnade så att jag kunde se in under huden. Halva Edvards rygg var urgröpt, så att skelettet syntes. Det var som ett tält, med huden som tältduk och skelettet … Jag måste erkänna att jag inte tittade så noga, det räckte med den vidriga sörjan som påstods vara livsträdets sav.
”Det enda som håller mig vid liv är hon, trädet, Bangungot, Batibaten. Ja, jag bryr mig inte om vad som är vad. Poängen är att du måste ta över Eric. Det var alltid du, inte jag, eller Edla och absolut inte Ann. Det var inte helt bra att hon kom hit. Hon blev väldigt upprörd när Ann kom.”
”Ni gick iväg för att titta i de gamla dokumenten. Hittade ni ingenting?”
”Jo då, vi hittade det Ann sökte. Det är bara det att Madame Bangungot blev rasande på oss.” Edvard öppnade de översta knapparna på skjortan. Två kraftiga rivmärken gick i kors över bröstet på honom.
Det såg inte ut som några vanliga rivmärken, utan som om de var inbrända i huden.
”Nej, tiden rinner iväg min vän.”
Jag ryste till när Edvard kallade mig vän. Förut kanske det hade gått bra, men nu.
”Du har en del att lära dig och jag har ont om tid.” Edvard gick mot trappan. Jag stod kvar, kunde inte förmå min kropp att röra sig en millimeter. Jag var som fastfrusen, fortfarande med yxan i handen.
”Här, det är bäst att du klär på dig ordentligt. Det är under att du inte blivit sjuk. Det är kallt ute.” Han tog ner en jacka och några byxor som såg ut att vara äldre än honom själv. ”Välj ett par kängor också. Vad har du för storlek? Man måste klä sig ordentligt om man ska jobba utomhus på vintern.” Edvard gick in i ett annat rum och jag tog på mig de gamla arbetskläderna och såg förmodligen ut som ett gammalt original som de flesta skulle skrattat åt, men skratta var det sista jag gjorde när jag såg mig själv i spegeln som inte blivit rengjord på flera sekler.
Då kom ljuset tillbaks, och strax därefter Edvard. ”Det var huvudsäkringen som hade slagit av.”
Edvard gick upp för trappan och jag gick efter. Jag hade ingen lust att vara ensam där nere, med eller utan ljus.
”Jag tror stormen har avtagit,” sa Edvard när han öppnat porten. Det kanske den hade gjort, men jag ville verkligen inte gå ut, till trädet och den där … Bangungot som han kallade henne. Vad hade jag gjort? Låst in Marianne och morbror Filip och barnen. Jag måste släppa ut dem, men de skulle inte förstå. De skulle förmodligen tro att det var jag som var problemet. Att det var jag som hade blivit galen och inbillat sig en massa konstigheter. De skulle förmodligen tro att jag var fullkomligt livsfarlig och ge sig iväg för att hämta polisen och vad skulle hända då med Eric Ankarsporre, nybliven arvtagare till Grevsjö herrgård. Det var nog bäst att de stannade där de var ett tag till, tills jag visste vad jag skulle göra med denna mycket speciella situation.
”Nå kommer du, eller ska du stå där och filosofera hela dan?”
”Nej, jag kommer,” sa jag utan att tänka. Edvard gick i förväg en bit. Just som jag skulle gå efter honom såg jag något, eller någon, komma raglande emot mig. Det första jag tänkte var att synerna börjat igen. Snön yrde fortfarande ner, men det blåste inte längre. Jag såg inte så bra i snöyran så jag höjde yxan ifall det som kom emot mig var något jag skulle behöva försvara mig mot.
”Var är de andra?” Det var Anns röst, den kan man inte missta sig på. Fast hon lät allvarligare än hon brukar. ”Var är de någonstans Eric. Du måste berätta!” När hon kom närmare såg jag hur allvarligt skadad hon var. Kläderna var söndertrasade och ansiktet var alldeles sönderrivet och hela hon var blodig. ”Det var vargjäveln,” sa hon när hon såg hur förskräckt jag såg på henne.
”Visa mig var de är. Det är bråttom. Lita inte på Edvard. Hon har honom helt i sin kontroll.”
”De är inlåsta i kammaren,” viskade jag så att inte Edvard skulle höra mig.
”Bra, ge mig nyckeln.” Just när jag skulle ge henne nyckeln kom Edvard tillbaka. Han såg rädd ut. Var han rädd för Ann? Nej, han var nog rädd för vad träddemonen skulle ta sig till om Ann la sig i deras planer.
”Du får inte”, Edvards röst lät desperat. ”Hon kommer aldrig att förlåta mig om jag låter dig släppa ut dom. Du anar inte vad hon kan hitta på för att straffa mig.”
Ann slet yxan ur handen på mig och gick hotfullt mot Edvard. ”Du anar inte vad jag kan hitta på om du inte gör som jag säger”, väste hon så hotfullt att stackars Edvard såg ut som en liten pojke som just skulle få stryk med svångremmen av sin elake far.
”Nu går vi och släpper ut de andra. Sen lyssnar du väldigt noga på mig Edvard.” Jag tror aldrig jag hört Ann tala med en sådan pondus tidigare. Det var något i hennes röst som gjorde att man bara lydde henne. Något annat var otänkbart.
”Om du inte gör som jag säger hackar jag dig i småbitar. Eric kommer inte att göra som demonen vill och du ligger inte så bra till hos henne hur du än gör. Din enda chans är att du hjälper oss att bli av med henne en gång för alla, och jag vet hur vi ska göra. Vi behöver sav från trädet och så krävs det lite magi, så jag behöver jag lite hjälp av er alla om det ska gå.”
Edvard var alldeles röd i ansiktet och verkade väldigt nervös. ”Men, jag, det går inte … man kan inte… hon … nej det kommer aldrig att gå.”
”I så fall ligger du jävligt risigt till Edvard. Hon lär inte vara särskilt glad på dig nu. Ingen arvinge och du låter mig härja fritt i huset. Hon är nog rasande vid det här laget. Du tror inte att det vore bäst att vi skyndar oss innan hon kommer hit?”
Nu blev Edvard ännu mer nervös och svetten rann från pannan. ”Jo, det kanske det är, ”pep han ängsligt.
”Då går vi då.”
Filip stirrade med skräckslagna ögon på Ann när hon stegade in i rummet med blodiga, sönderrivna kläder och en yxa i handen. Han trodde nog att hans sista stund var kommen. Ann gick fram till Filip och såg honom djupt i ögonen. ”Jag vet att du alltid försöker tänka rationellt och förnuftigt, men om du gör det nu så kommer vi alla att dö tillsammans med tusentals andra helt oskyldiga människor.”
Filip fick inte fram ett ord. Han var helt paralyserad av skräck. Jag tror han var mest rädd för att det här inte var något hans hjärna kunde förstå. Allt som hänt sen de kom hit blev nog en aning för mycket för att hans verklighetsuppfattning skulle kunna fortsätta vara intakt, och värre skulle det bli. Mycket värre. I samlad trupp gick vi upp för trappan till övervåningen där det hemliga rummet fanns. Edvard och morbror Filip gick först vallade av Ann som gick bakom dem med yxan i handen. Jag gick sist för att se till att ingen avvek, särskilt barnen. Ingen fick lämnas ensam, nu gällde det att hålla ihop. Ann tog fram nyckeln som fortfarande låg ovanpå den antika golvklockan bredvid dörren till det hemliga rummet. Ann föste in Edvard och Filip och gick sedan och tände ljusen i kandelabern som Elise använt tidigare. ”Elise,” brummade Filip. ”Vad hände med henne?” Han tittade runt i rummet för att se om hon fanns där någonstans, innan barnen skulle komma in.
”Hon är uppäten för länge sen,” säger Edvard som om det var något helt självklart.
”Uppäten? Begravd menar du väl?”
”Nej, jag menar uppäten.”
”Vad är det här för dårhus. Jag har alltid tyckt att släkten Ankarsporre varit lite underliga, men det här är tar priset. Det här är verkligen inte en lämplig plats för en barnfamilj. Nu åker vi hem. Ring polisen. Hämta våra saker älskling. Jag startar bilen så länge.”
Ann tog tag i Filips arm och drog med honom ut ur rummet.
”Det är nog ingen bra idé. Kom med så ska jag visa dig vad som finns där ute.” Ann tog med morbror Filip in i ett av rummen med fönster som vätte ut mot livsträdet. Där stod hon, svullen och naken och alldeles blå i huden, som Edvard beskrivit henne tidigare. Ursinnigt vaggande fram och tillbaks, i en vulgär dans i fullmånens sken, med ett ylande som skar i öronen som när man drar med naglarna mot en griffeltavla. Det hördes en duns inifrån rummet och när jag gick dit för att se efter vad som hänt satt Ann och försökte få liv i Filip som låg på golvet.
”Han svimmade.”
När Filip så småningom vaknade till liv var han lite mer mottaglig för det som Ann hade att säga.
Marianne och Karin rusade fram till Filip som nu i alla fall satt upp på golvet. Själv väntade jag utanför med barnen.
”Vad hände?” undrade Marianne.
Ann gjorde en gest med huvudet mot fönstret. ”Det där hände.” Marianne gick fram till fönstret.
”Herregud,” utbrast hon och gick ut ur rummet för att hindra barnen från att komma in i rummet.
Karin gick nyfiket fram till fönstret för att se efter vad det var som fått hennes man att svimma och Marianne att rusa därifrån.
”Hm,” var det enda hon sa. Hon vände sig om mot Ann. ”Vad vill du att vi ska göra?”
När morbror Filip kommit på fötter gick vi in i det hemliga rummet med pentagrammet.
”Jag har sett till att inga andar kan komma upp hit utan att bli inbjudna av mig eller Eric, så vi är säkra här. Värre blir det sen när vi lämnar huset.”
Ann tog fram de gamla skrifterna hon och Edvard hittat. Det var flera gamla böcker samt ett pergament som visade olika magiska symboler och vad de hade för betydelse.
Där satt vi i en ring runt pentagrammet med kandelabern mittemellan oss medan Ann förklarade vad som skulle göras. Barnen tittade på Ann med stora ögon. Hon var nog deras favoritsagotant efter detta. Vi vuxna var inte lika fascinerade, särskilt inte morbror Filip. Han tog dock allt som Ann sa på fullaste allvar efter det han sett från fönstret. Marianne och jag fick i uppgift att gå ner i källaren och hämta hinken med saven. De andra skulle hjälpa till med att rista in magiska symboler på Anns kropp. Som hon sa, ”all magi kräver offer. Liten magi kräver små offer. Stor magi, stora offer.” I detta fall menade hon ett mänskligt offer. Det var Ann som skulle offras. Det gick inte att diskutera huruvida detta var en bra idé eller inte. Efter att Jens gått bort hade hon inget att leva för, sa hon. Edvard hade redan offrat sig själv till Bangungot. Hans dagar var räknade. Att offra någon annan än sig själv var otänkbart för henne. Ann målade magiska symboler i pannan och på kinderna på mig och Marianne.
”Det borde räcka om ni skyndar er. Bli inte för långvariga för då tappar symbolerna sin kraft och …” Mer behövde hon inte säga. Vi förstod.
Vi gick så fort vi kunde ner i källaren och hämtade hinken med sav.
När vi kom tillbaka låg Ann mitt på golvet, naken. Hukad över henne satt Karin och ristade in symboler i Anns hud, med en morakniv. Morbror Filip satt och skyddade barnen från att se vad som skedde. Det var ingen lätt uppgift eftersom de var väldigt nyfikna.
”Sådär, nu är vi färdiga,” säger Karin. ”Det blev ju ganska snyggt.”
Ann reste sig upp med en sammanbiten min..
” Då går vi då.” Hon målade skyddssymboler, först på barnen, sedan på oss andra. Sen gick vi ner till nedervåningen. Filip ville stanna med barnen, men Ann var stenhård. Alla skulle gå tillsammans, det var enda chansen att överleva. Bangungot var på krigsstigen nu. Det märkte vi så fort vi klev utanför porten. Snön yrde, fullmånen lyste på statyerna framför herrgården som i en gammal skräckfilm och längre bort ylade demonen så att huden knottrade sig och blodet nästan frös till is. Det hördes tydligt att hon var arg, rasande, ursinnig.
”Vi håller ihop och låter ingen hamna på efterkälke, och vi tar oss så snabbt vi kan till den gamla offermossen,” kommenderade Ann med myndig stämma. Hon hade kunnat göra sig bra i det militära, om hon hade velat. ” Symbolerna borde göra det svårare för henne att upptäcka oss, men det bäst att vi skyndar oss i alla fall.”

I samlad trupp ilade vi fram i snöyran. Ingen sa någonting, inte ens barnen. De förstod tydligen allvaret i situationen, utan att någon behövde förklara det för dem. Inte långt från där vi gick hördes Bangungots pustanden och ylanden och då och då ett ursinnigt vrål. Varje gång tänkte jag att hon upptäckt oss och att allt varit förgäves, att vi alla skulle dö. Men vi hann fram till mossen, den heligaste platsen i hela socknen, enligt Ann. Där kunde inga demoner vistas, så där var vi säkra. Ann gav mig ett pergament med en formel som jag skulle läsa när vi kom fram till livsträdet. Hon instruerade oss noggrant om hur vi skulle gå tillväga. Vid det laget skulle hon inte längre vara med oss. Hon var ju offret som krävdes för att magin skulle ha någon verkan på Bangungot, Batibaternas urmoder.
Ann sopade bort snön från en stor platt sten vid mossen, la sig på stenen och Karin och Edvard tog hand om resten. Jag tog ett kort farväl av henne och tackade henne för vad hon gjort för oss. Jag klarade inte av att se på. Filip och barnen gjorde mig och Marianne sällskap en bit därifrån. Jag tittade inte dit, men vi kunde hela tiden höra Anns mässande på ett språk jag aldrig hört förut, fast det kändes välbekant. Alldeles för välbekant. Efter en stund kom Edvard med plåthinken. ”Nu har vi blandat blodet med saven och nu är resten upp till dig Eric.”
Karin såg medtagen ut när hon gick med tunga steg fram till sin man som kramade henne hårt. Ingen sa något på en lång stund. ”Ann ligger i mossen nu,” sa Edvard till slut. ”Det var så hon ville ha det. Tillsammans med sin bror.”
Vi gick utan att säga ett ord. Mot trädet, undergången eller befrielsen. Vi var inte så säkra på vilket. Barnen var nog de som tog det hela bäst. Jag gick bredvid Edvard och Marianne gick på andra sidan om mig. Bakom oss gick morbror Filip, Karin och barnen. Stämningen var aningen tryckt. När vi nästan var framme stelnade vi alla till av förskräckelse, när det plötsligt blev helt tyst. Hon hade slutat yla och pusta. Det var inte bra, det kände vi alla. Någon av barnen började gråta. Edvard började bete sig som om han skulle försöka smita därifrån. Jag såg på Filip att han var nära att tappa fattningen igen och Marianne klämde nästan sönder min högra hand. Bangungot hade slutat vara arg, och istället gett sig ut på jakt. Vi kunde se trädet, men demonen syntes ingenstans, och hon var tyst som en jägare som lurar på sitt villebråd, det vill säga på oss. Nu kom tvivlet, inte smygande utan som en enorm tsunami. Jag var helt plötsligt övertygad om att vi inte skulle ha en chans, att det bästa vi kunde göra var att vända om och fly därifrån. Det var bara ett problem. Vart skulle vi fly. Tillbaks till herrgården? Där var vi verkligen inte säkra, och vi skulle aldrig komma så långt.
”Glöm inte att Ann offrade sitt liv, gav sitt blod för att vi ska få leva.” Karin hade tagit befälet. Rak i ryggen gick hon före oss andra redo för strid. Det var hon som höll i yxan nu och hennes utstrålning gav oss andra tillräckligt med mod för att fortsätta framåt mot vårt mål. Det kändes som att det gick alldeles för lätt. Nu var vi framme vid trädet. Det var ingen där. Jag höll mig nära Edvard och hinken med saven och offerblodet och tog fram pergamentet med den obegripliga texten. Vad skulle jag göra nu? Jag visste ju vad vi skulle göra, men det kändes lika löjligt som när jag tramsade med Ann, Jens och Elise den där gången när vi var barn. Det kändes inte bra, det var något som inte stämde, som om vi blivit lurade in i en fälla. Ett ursinnigt vrål avbröt mina tankar och i nästa sekund flög Filips kropp genom luften och landade med ett krasande ljud en bit ifrån oss. Alla tre barnen skrek och grät om vartannat.
”Fort som helvete!” vrålade Edvard. ”Häll ut saven runt trädet! Och läs den förbannade jävla ramsan!” Jag tog hinken och gick så snabbt jag kunde runt trädet och hällde ut innehållet så att det blev en cirkel utav den blodblandade saven. Den ursinniga demonen gav sig på de andra och jag var helt övertygad om att ingen av dem kunde ha överlevt hennes raseri. Mitt i ett enda stort moln av snö och jord som rörts upp av hennes ursinniga framfart såg jag henne för första gången helt tydligt. Jag vet inte vad jag kände mest. Total fruktan eller bara en överväldigande äckelkänsla, som om jag vill spy upp allt jag ätit den senaste tiden. Jag gjorde inte det, istället spydde jag ut orden som stod på pergamentet. Demonen gjorde sig redo för en sista desperat attack. Med ett ännu hemskare vrål än tidigare kom hon emot mig. Mina formler tycktes inte ha någon som helst verkan på henne. Jag var övertygad om att jag skulle misslyckas, att jag skulle dö som de andra. Marianne Filip, Karin och barnen. Då dök Edvard upp från ingenstans.
”Här är jag!” skrek han samtidigt som han sprang mot trädet. Med ett öronbedövande vrål kastade sig demonen efter Edvard som försvann in i en hålighet i trädet. Jag fortsatte läsa från pergamentet som Ann gett mig. Om och om igen läste jag det. Det rann ut blod från trädets öppning och av de ljud som hördes kunde jag gissa att det inte fanns mycket kvar av farbror Edvard. Sen small det bara till. Den kraftigaste blixt jag någonsin sett och jag flög baklänges, mest av chocken. Trädet klyvdes på mitten och började brinna. Cirkeln av sav brann som en mur runt trädet. Batibaternas urmoder, Bangungot skrek högre och gällare än tidigare. Men det var ett annat ljud nu. Hon var inte jägaren längre, hon var villebrådet och hon satt i fällan. Min och Anns fälla. Edvard var det perfekta lockbetet. Han valde rätt sida till slut. Det kanske fanns hopp för alla trots allt. I alla fall kan alla göra ett val. Vad man väljer är en annan sak.
”Eric!” Jodå det var Mariannes röst. ”Är du oskadd?”
”Jag tror det, ” svarade jag. ”Barnen? Filip, Karin? Är de …?”
Marianne skakade på huvudet. ”Jo barnen är nog oskadda tack vare Edvard som sa åt dem att springa tillbaka till mossen, men inte Karin och Filip.”
Där stod vi och såg på när detta gigantiska träd som nu var kluvet i två delar brann. Det var ett enormt skådespel denna julaftonsmorgon, som vi absolut inte var på humör att njuta av. Vi vände oss bara om och gick därifrån. Mot oss kom tre gestalter springandes. De sa inget. De visste nog. Jag kände en barnhand i min, vet inte vems det var. Marianne gick med de andra två. Jag vände mig om i samma stund som trädet föll åt båda hållen. Ena delen av det enorma trädet föll rakt in i herrgården som nästan omedelbart tog eld. Lika bra det tänkte jag. Jag vill inte sätta min fot där igen. Vi gick, bort från trädet, herrgården och alla minnen. Det var långt till närmsta hus, så hur vi skulle klara oss hade vi ingen aning om, men det tänkte vi inte på då. Vi hade överlevt. Vi hade varandra och inget mer.

Lång borta mitt i snöyran syntes ljus som av strålkastare. Jodå, det var en bil, eller flera bilar. De stannade när de såg oss. Resten av släkten hade kommit. Mammas kusin Göran vevade ner fönsterrutan. ”Vad gör ni här ute mitt i snöyran?” Han tystnade när han såg herrgården som nu var helt övertänd. ”Oj då, vi får nog ringa brandkåren om ni inte gjort det och hitta något annat ställe att fira jul på.”
Göran ringde efter brandkåren och jag och Roman åkte med Göran och hans fru och Marianne åkte i en annan bil med Rebecka och Rickard. Jag vände mig om en sista gång och såg mitt arv stå i lågor. Hur var det nu det stod på lappen som fanns i Jens jacka?
Den växer tyst, den växer väl, hemligheten som den heliga marken bär. Bara ett offers kropp, kan vända på tidens lopp. Livet hänger på en skör tråd, livets härskarinna visar ingen nåd. Ni kommer alla att brinna, precis som barnen som sig ej kunde besinna.