Lucka 3 av Monie Szabó

Natten hade hunnit gry till morgon när jag vaknade av att någon ruskade mig omilt.

”Herr’n? Herr’n! Vakna, här kan han inte ligga.”

Kökets konturer framträdde sakta inför min dimmiga blick medan en ung kvinna hjälpte mig upp i sittande ställning. Med ryggen mot köksön drack jag lite vatten för att stävja illamåendet som sköljde över mig. Huvudet sprängde, och blicken ville inte fokusera. Jag kände mig både berusad och bakfull samtidigt, utan ett minne av att jag druckit något kvällen innan.

Den unga kvinnan såg oroligt på mig, medan jag febrilt försökte hitta en förklaring till vem hon var och vad hon gjorde i mitt kök. 

”Vem …?” stönade jag fram, fortfarande utan att lägga märke till den ålderdomliga klädseln hon bar.

”Mitt namn är Klara, Herrn. Det är jag som ansvarar för Herrskapets morgonmål. Och nu när Ni kommit till sans, är det nog bäst att vi ser till att få Er tillbaka till sovgemaket.”

Med ens sköljde minnena över mig. Min älskade Marianne, lemlästad till oigenkännlighet i vår säng. Hur farbror Edvard tillsammans med en herre jag aldrig tidigare sett, klädd i frack och med en aura av överklass, beordrat att vi genast skulle begrava kvarlevorna. Hur jag, medan tårarna förblindat mig, grävt i den stenhårda jorden medan farbror och den okände mannen fäst ett murket träkors vid gravens huvudände. De hade fått slita mig bort därifrån medan mina händer krampaktigt kramat den stenhårda jorden. Mitt sista minne var hur jag svimmat när de passerat under klocktornet. 

Blicken sökte sig mot händerna, som var skinande rena. Inte ens skit under naglarna stod att finna. Det samma gällde kläderna jag hade på kroppen, de var kliniskt rena och jag hade inte en aning om hur jag hamnat i köket. Paniken tog över, och mitt dåliga skick till trots kom jag på fötter och stapplade mot ytterdörren.

”Herrn! Vänta, ni kan inte gå ut utan ytterkläder! Det är en storm …”

Utan att ta minsta notis om Klaras ord, eller lyssna på det sista hon sa, slet jag upp den tunga ekporten och frös för ett ögonblick till is. Statyerna hade åter flyttat sig, och pekade nu mot gravplatserna. För bråkdelen av ett ögonblick tyckte jag mig se att den närmast mig vred blicken mot mig och blinkade med ena ögat. Lika snabbt var ögonblicket över och jag tvingade mig att trotsa den dåliga känslan i magtrakten. Så fort jag förmådde rusade jag mot platsen där mitt minne sa mig att vi begravt Marianne, medan snön började vräka ner. Blöt ända in på kroppen halkade jag fram bland gravarna, men där jag visste att vi lagt henne till den sista vilan var underlaget orört. Och hur jag än letade bland de övriga gravarna stod hennes ingenstans att finna. 

Undertiden hade det blåst upp till fullskalig storm, och det gick knappt att se handen framför sig. Genom vindens ylande hörde jag hur någon ropade mitt namn. Vid det laget var jag så nerkyld att jag var nära att förlora medvetandet, och de blöta kläderna hade frusit till is på kroppen. Sakta segnade jag mot marken när ett par starka armar fångade upp mig.

”Vad i all sin dar sysslar du med pöjk? Har du förlorat förståndet fullständigt?!” dundrade farbror Edvards arga stämma invid mitt öra, medan jag vagt uppfattade hur flertalet armar lyfte upp och bar mig tillbaka mot värmen. Det sista jag minns var hur samma staty som tidigare, hånlog mot mig precis innan jag förlorade medvetandet.

Nästa gång jag vaknade var mörkret kompakt utomhus, trots att snöstormen fortfarande rasade. Jag fann mig själv nerbäddad i sängen, och en brasa i den stora, öppna spisen skapade en nästan hemtrevlig känsla i rummet. Trots att vinden ven så att rutorna skallrade och gardinerna dansade lätt i draget. 

Tystnaden i huset fick mig att undra vad klockan var, och hur länge jag varit utslagen. Men någon av tjänarna måste ju ha tänt brasan, och hållit den vid liv genom att titta till den då och då. För Marianne kunde väl inte … Snabbt slog jag bort tanken. Jag kände mig oerhört förvirrad, och visste inte längre vad som varit dröm och vad som var verkligt. Jag mindes ju att jag begravt henne, men ändå hade marken vid platsen varit helt orörd och ingen av de övriga korsen hade haft hennes namn inristat. Mina funderingar avbröts av att det knackade. När ingen steg in ropade jag hest: 

”Kom in!” Fortfarande var det ingen som gjorde en ansats att kliva in, så jag steg upp och gick bort till dörren och öppnade. Förutom ljuset från kristallkronan som lös upp entrén fanns där inte en själ. Åter hördes knackandet, och jag insåg att det kom från andra sidan rummet. Men där fanns ingen dörr … 

Knackandet blev ihärdigare, och lätt alarmerad började jag tassa över golvet, följde ljudet fram till fönstret där min blick sökte sig nedåt. Jag ansträngde ögonen till det yttersta för att försöka se vad det var som lät, och kände hur nackhåren reste sig när min blick mötte ett par röda ögon strax ovanför en lång, svart näbb. Albinokorpen stirrade intensivt på mig, och något i blicken gjorde att jag började backa undan fönstret, även om jag inte kunde bryta ögonkontakten med varelsen utanför. Samtidigt kände jag hur jag började huttra och såg imman min andedräkt lämnade i luften framför mig. 

Elden falnade kvickt och rummet blev allt kyligare, korpen knackade så hårt på rutan att jag var övertygad om att den skulle gå sönder när dörren bakom mig smällde igen så att det ekade i den gamla herrgården. Kvickt snurrade jag runt lagom för att konstatera att det inte var någon annan än jag i rummet, sedan slocknade elden och rummet föll i svärta. 

Några sekunder stod jag som fastvuxen i golvet medan ljudet från mitt skenande hjärta trummade i öronen. Tystnaden var kompakt, och när jag vände blicken mot fönstret var korpen borta. Det var fruktansvärt kallt i rummet, och rädslan drev mig till rörelse. Jag var tvungen att släppa in ljus om jag skulle ha en chans att tända brasan igen. 

Helt förblindad kände jag min väg fram när ett ljud fick mig att stanna upp. Ett långsamt, segdraget knarrande från den del av rummet där badrummet låg. När jag stannade, upphörde ljudet, så jag tog några steg till. Knarrandet återupptogs och dog ut samma sekund som jag slutade gå. Till min fasa insåg jag att jag inte var ensam trots allt, och att vem det än var som befann sig i mitt rum hade tröttnat på att leka katt och råtta. 

Stegen närmade sig allt snabbare och det enda jag kunde göra var att kasta mig mot det håll jag trodde att dörren låg. Jag hittade dörrknoppen och vred den i vild panik. Låst. Hur jag än vred och slet så rubbade sig dörren inte en millimeter, och stegen var nu bara några få meter bakom mig. Skräckslaget vände jag mig om, pressade ryggen mot dörren och blundade.

Stegen stannade precis framför mig och jag kände andedräkten från någon i ansiktet. Långsamma, tunga andetag, och sedan ljudet av sniffande. Jag ville därifrån, springa till balkongen och hoppa ut i snöstormen. Vad som helst, bara jag kom bort från ondskan som strålade ut från personen framför mig. Men dess kraft höll mig naglad mot dörren, jag kunde varken röra mig eller skrika på hjälp. 

Den tunga ekdörren skakade till av kraften när två knytnävar landade precis bredvid mina öron. Tystnaden efteråt varade bara i några sekunder, sedan hörde jag hur sylvassa naglar skar sin väg ner för träet. Gnisslande likt naglar mot en griffeltavla. 

I samma ögonblick knackade det på dörren och brasan började pyra igen. I skenet såg jag något jag aldrig kommer att glömma. Framför mig svävade en vanställd skepnad bestående av vit rök, som konstant ändrade form utefter hur rökslingorna rörde sig. När brasan flammade upp släppte den ifrån sig ett fruktansvärt skri och flydde rakt in i spegeln bredvid sängen och försvann. Genast återvände värmen i rummet och jag hörde farbror Edvard från andra sidan den låsta dörren. 

”Eric? Är du vaken?”

Sakta vände jag mig om och vred om dörrknoppen, dörren gled upp utan problem och farbror Edvard såg på mig med bekymrad blick. 

”Hur mår du min gosse? Är du stark nog att byta kläder och följa med ner och äta kvällsmat? Marianne är mycket orolig för dig.”

Lucka 4