Lucka 4 av Mikael Mansén

Dörren och farbror Edvard syntes som genom ett dis.

”Jag tror det”, sa jag hest samtidigt som jag svalde och nickade.

”Du ser inte bra ut”, sa Edvard och lade en hand mot min panna. ”Nej, du är inte helt bra. Feber minsann.”

”Feber?”

”Ja.”

”Vi har en temp med oss …”

”Temp? Det räcker väl med min hand”, sa Edvard med illa dolt förakt. ”Jag har aldrig använt en sådan där sak i hela mitt liv. Det gjorde heller aldrig min mor. En förstklassig kvinna som kunde sina saker. Nej min gosse. Min hand säger att du har feber och så är det.”

”Jag hade drömmar… Mår Marianne bra?” sa jag och kisade upp mot Edvard.

”Ja”, sa han och nickade. ”Du kanske skulle stanna här. Jag säger till Marianne att du är febrig. Hon kommer med något att äta.”

Jag vände mig om och blickade in i rummet. Det var mörkt och kändes inte som att jag ville lägga mig i sängen igen.

”Nej … Nej, jag kommer.”

”Och smittar oss andra?” sa Edvard med ett höjt ögonbryn.

”Vi behöver inte sitta i knäna på varandra”, sa jag med ett matt leende.

”Nå, du gör som du vill min gosse.”

En stund senare sällade jag mig till släkten vid det stora middagsbordet. Då jag kom in i salen, såg jag att ännu några släktingar hade dykt upp. De oskiljaktiga syskonen Jens och Ann. Ingen av dem hade åldrats nämnvärt sedan sist jag såg dem. Bägge tidlösa och svartklädda. Bägge med svart kajal kring ögonen. De log och blinkade åt mig då jag kom in. Jag hade aldrig tyckt om dem. De var två märkvärdiga typer. Ann hävdade att hon kunde tala med andar och Jens hejade på henne som en fan. Att diskutera något annat än andar, gastar och myter med dem var helt omöjligt.

En glad överraskning var dock att kusin Elise hade slagit sig ner vid bordets kortända. Hon var släktens undersköna och ständigt beresta akademiker. Hon var också den första flicka jag hade kysst en sommar för många år sedan. Det hade varit vår hemlighet och var gång vi sågs, var det den fortfarande bara vår. Det syntes i hennes blick då hon såg mig komma in i rummet och slå mig ner bredvid Marianne.

 Marianne såg orolig ut och la en hand mot min kind.

”Edvard sa att du mådde dåligt. Har du feber?”

”Mm… Inget farligt”, mumlade jag trött.

”Är du sjuk?” frågade Elise.

Hon hade inte släppt mig med blicken sedan jag kom in genom dörren.

”Jamen skål då”, utbrast farbror Edvard och höjde sitt glas.

Vi gjorde som han. Höjde våra glas och lät blickarna glida mellan varandra.

”För en trevlig familjesammankomst”, avslutade Edvard och förde glaset till läpparna.

Då jag tog en klunk av det tunga röda vinet, kände jag de andras blickar.

Ensam arvtagare. Varför i helvete hade gubben gjort mig till ensam arvtagare? Varför hade inte egendomen delats upp? Varför hade inte farbror Edvard varit den som ärvt?

Innan jag sänkte glaset tog jag en klunk till, såg på släktingarna genom glaset och ställde sedan ner det på bordet.

Något måste väl finnas för resten av dem?

Mina funderingar avbröts av Anns stämma.

”Så … har ni känt av något ännu?”

Edvard himlade med ögonen och lutade sig tillbaka i stolen.

”Då börjas det.”

”På allvar. Har ni inte känt av något?” fortsatte Ann. ”Jag kände av det direkt när vi kom in på marken. Kyrkogården, alla dödas andar, det uråldriga.” Hon lyfte vinglaset mot munnen, tog en klunk och fortsatte. ”Visste ni att det finns massor med gamla berättelser om godset och markerna. Jag studerade en hel del innan vi åkte hit. Ja, jag gjorde det för flera år sedan, men läste på igen. Där ute”, hon pekade mot ett av fönstren, ”finns dels det gamla tusenårsträdet. Modern kallas det, och bortom det finns det en gammal offermosse. De hittade en del skelett där på sextiotalet.”

”Mm … spännande”, sa Jens med ett brett leende mot sin syster.

”Ja verkligen”, sa Ann och log mot sin bror.

”Ja, verkligen”, härmade jag.

Edvard drog på munnen och Marianne kramade min hand under bordet, som för att lugna mig.

Ann riktade blicken mot mig och lät ögonen smalna.

”Mm, Eric. Sarkastisk som vanligt.”

”Kan du klandra mig?”

”Nej absolut inte. Det är inte alla som har gåvan. Men …” Hon drog ut på det, lyfte åter glaset, sippade på vinet och såg på mig med sina sotade ögon. ”Samtidigt, borde väl du av alla inte tvivla?”

Ansiktet hettade och käkarna bets samman.

Det fanns nästan inget jag hatade så mycket som då hon ältade det gamla barndomsminnet. Bilder av hennes medlidsamma blick, Jens hånfulla flin och mina nerpissade shorts var som ett öppet sår var gång vi sågs.

När jag lät blicken gå från henne till brodern, så jag att samma, elaka flin hotade att spricka fram under masken av vänlighet.

”Gammalt skit”, väste jag och grep om vinkupan.

”Gammalt skit”, sa Ann. ”Du såg, du kände, du var med om något som få någonsin får vara med om och du kallar det gammalt skit. Alltså, Eric, jag är inte den enda i familjen som har förhöjt medvetande.”

”Okej, det räcker”, sa jag och reste mig. ”Tack för middagen. Jag går till sängs.”

”Jag kommer med”, sa Marianne och reste sig också.

Medan vi rörde oss ut från rummet, kunde jag känna hur Elsie såg efter mig. Det var först när vi hade börjat röra oss upp för trappan, som jag reflekterade över att hon hade sett ut som att hon ville säga något till mig. Det hade varit något spänt i blicken.

”Hur är det?” frågade Marianne.

”Trött. Jag hade en obehaglig dröm.”

”Min stackars älskling”, sa Marianne och gav mig en lätt kyss på kinden.

När jag kom in i rummet, fick av mig kläderna och satte mig på sängen, insåg jag att jag egentligen inte var trött. Det var mer en matthet. Som att hjärnan var urblåst efter de makabra drömmarna.

I vinkelsynen såg jag Marianne rota i resväskan. Hon fick upp sina tabletter, sa något om huvudvärk och vatten. Hon gav mig en snabb kyss igen och försvann ut ur rummet.

Bilderna av drömmen kom under några ögonblick över mig. Sedan hörde jag åter Anns ord.

Jag är inte den enda i familjen med förhöjt medvetande.

En rysning löpte genom kroppen då jag mindes den där sommaren med Ann, Jens och Elise. Kyssar i det höga gräset på dagarna. Anden i glaset på kvällarna. De isande andetagen, imman på fönstren som inga andra än jag och Ann sett eller känt. Märkliga mixade bilder av Elises läppar och rosiga kinder, mina egna häftiga andetag och skräcken som vred om mitt inre. Hur allt släppte och hur jag blev varm om benen när pisset strömmade ner för underlivet. Jag hade inte kunnat se på dem resten av sommaren. Jag hade bönat och bett mina föräldrar att hämta mig och det hade de gjort.

Feberdrömmen jag tidigare haft påminde skrämmande mycket om den där sommarens händelser. Så pass mycket att en ny rysning klättrade över kroppen.

”Jag tänker fan inte vara själv”, viskade jag och reste mig upp.

Oavsett om det var viktigt eller ej. Elise hade velat säga något och det var en god anledning till att slippa vara själv.

Jag drog på mig kläderna igen och rörde mig mot dörren, samtidigt hörde jag ett lågt tappande bakom mig. Igen grep iskylan mig. Utan att se mig över axeln öppnade jag dörren, gick ut och stängde efter mig.

Lucka 5