Lucka 5 av Kristina Björklund Suomela

Lucka 5 av Kristina Suomela

Men det dåliga samvetet vred sig som en orm i magen. Marianne var själv i rummet med det där … Det som rört sig. Men hon var inte så som jag och Ann. Marianne såg inte det vi såg och skulle nog inte märka något.

Det tog ett tag innan jag hittade Elise, men till slut fann jag henne i biblioteket. Väggarna pryddes av bokhyllor i mörkt trä som sträckte sig ända upp till taket. Böckerna var sorterade efter författare i bokstavsordning. Det visste jag utan att se efter. Tant Edla och Assar hade haft en makalös ordning på allt.

Elise rökte en av Assars gamla cigarrer och hade hällt upp ett glas konjak åt sig.

”Sätt dig, kusin”, sa hon med sin sensuella stämma. Det pirrade i underlivet bara när jag hörde hennes röst. Min hemliga förälskelse i henne hade aldrig gett med sig. Fast för Elise var den inte hemlig.

Jag satte mig i en mörk skinnfåtölj och sjönk ner för att kunna luta nacken mot det låga ryggstödet.

”Vill du ha en konjak? En cigarr?” frågade hon och höll upp lådan med cigarrer som Assar haft med sig från en av sina många resor till Kuba.

Jag skakade på huvudet. ”Nej, hellre en öl, men då måste jag ju gå till köket och det orkar jag inte.”

Elise räckte mig sitt konjaksglas. ”Här ta en klunk, du ser ut att behöva det.”

Jag tog emot glaset och tog en klunk, lät den gyllenbruna vätskan långsamt rinna ner och värma min strupe.

”Du ser inte ut att må bra. Varför gjorde du det?”

”Vad?”

”Bjöd in oss. Hit.”

”Det var Mariannes idé.”

”Och du bara godtog den. Är du så kär i henne?”

”Jag … Det var inte …”

Elise avbröt mig med sitt underbara fnitter.

”Dummer, jag skojar med dig. Marianne är en trevlig tjej. Ni passar varandra.”

Jag suckade och skakade på huvudet åt henne.

”Men det var inte det du ville prata om, eller hur?”

”Det är sant. Jag har något att berätta som du …”

Elise avbröts av att dörren till biblioteket for upp. Jens och Ann stormade in i biblioteket.

”Jädrar, Eric! Du skulle ha varit med!” Ann slängde sig i en av fåtöljerna och Jens ställde sig vid den öppna spisen och stirrade på dem.

”Nej just det. Du blir ju så rädd att du …”

”Håll käften!” sa jag och kastade en kudde från fåtöljen på Ann.

”Nej men ärligt. Så häftig. Vi var upp på tredje våningen, vid rummen dit Edla sa att vi inte fick gå. Kraften där. Den tog andan ur mig!”

Jag ryste när hon sa det. Rummen låg vid klocktornet, där jag också känt som om jag tappade andan. Som om något stal ett andetag från mig.

”Erik. Du har också upplevt det! Eller hur? Jag ser det på dig!”

”Sluta Ann. Om du ska hålla på så där skrämmer du bort hela släkten innan julen ens har börjat”, sa Elise och ställde ner konjaksglaset med en smäll på det lilla runda bordet som stod mellan våra fåtöljer. Jag följde hennes rörelser och kände hur det hettade i magtrakten. Elise var vacker. Det hade hon alltid varit.

”Men det är ju sant. Det är så häftigt. Erik, kom igen. Vi måste undersöka rummen närmare. Det är väl där Assar samlade sina prylar som han tog med sig från sina resor till Kuba?”

Jag nickade. Samtidigt small något till och vi tystnade alla och stirrade åt det hållet som ljudet kom ifrån. Rummet blev kallt. Våra andetag bildade vita moln framför oss. Kylan kröp in under min hud och håret reste sig i nacken.

Jag kände Elises hand på mitt ben, såg upp på henne. Hon log.

”Eric, du försvann. Vad tänkte du på?” frågade hon.

”Men det var ju…” Jag tystnade och såg på Ann som hånlog mot mig.

”Vad var det jag sa”, sa hon innan hon reste sig från fåtöljen och lämnade biblioteket med Jens efter sig.

Motorljud hördes och snart bildörrar som slogs igen. Röster hördes i hallen.

”Nästa gäng har kommit”, sa Elise och reste sig. ”Kom, Eric.” Hon räckte mig sin hand och jag tog den, lät henne dra mig upp ur fåtöljen. Kylan jag känt var som bortblåst, men jag undrade varför varken Elise eller Jens hade märkt något.

I hallen tog just farbror Edvard och ett par ur personalen emot gästerna. Det var morbror Filip, hans fru Karin och deras barn, trillingarna ”R”: Roman, Rickard och Rebecka. De stirrade sig storögd omkring och verkade inte bry sig om personalen som tog deras väskor och ytterkläder.

Farbror Edvard log snett mot mig. Som om vi hade en gemensam hemlighet.

Lucka 6