Lucka 6 av Johan Ring

Jag hälsade kort och artigt på de nyanlända och drog mig sedan tillbaka till rummet. Jag behövde tid att tänka, att landa. De senaste timmarna hade skakat mig på sätt jag inte ens förstod.

När jag kom in i sovrummet låg Marianne på sidan i sängen, med täcket uppdraget till hakan. Hon andades med de tunga inte-riktigt-snarkningar-andetag som jag kände till så väl. De där andetagen hade lugnat mig genom oändligt många nätter då jag hållits vaken av saker värre än mardrömmar. Den där märkliga känslan av närvaro av något jag inte ens kunde se. Förnimmelser, aningar.

Förhöjt medvetande.

Så hade Ann kallat det, och så fort jag hörde det visste jag att det stämde. Det var precis så det kändes när det kom över mig, som att medvetandet pejlade in en helt ny våglängd, steg upp till en ny nivå. Förhöjdes. Och plötsligt var jag inte längre säker på vad som var verkligt och inte. Ann såg det som en gåva, mig skrämde det vettet ur.

Jag la mig i sängen, kröp intill Marianne och la handen på hennes höft. För ett ögonblick såg jag framför mig drömbilden av hennes massakrerade kropp, bilden som tett sig så obarmhärtigt verklig. Insikten om att det varit tusenårsträdet som dödat henne, på något sätt var det trädet. Modern kallas det. Och jag hade sett Modern döda, jag var säker på det. Ändå låg min älskade här intill mig, hel och oskadd. Jag slöt ögonen och försökte skingra tankarna.

”Ångrar du att vi kom hit?”

Mariannes röst fick mig att rycka till. Jag hade inte märkt att hon vaknat, och hon låg fortfarande stilla med ryggen mot mig.

”Det var inte meningen att väcka dig”, sa jag.

”Ångrar du att vi kom hit?” upprepade hon, som om hon inte hört mig. ”Jag vet att det var min idé att tillbringa julen här med din släkt, men det känns som att ända sen vi kom hit har du varit, jag vet inte … annorlunda.”

Jag släppte taget om hennes höft och rullade över på rygg. Jag kände mig plötsligt irriterad, och jag förstod inte ens varför.

”Det här stället är annorlunda”, sa jag. ”Har du inte märkt det är det du som är i minoritet i det här huset.”

Hon vände sig mot mig men jag ville inte se på henne, istället klev jag ur sängen och gick bort till fönstret. Tröttheten var som bortblåst, men huvudvärken var desto värre. Den malde och sprängde och gjorde tankarna tröga.

”Snälla, stäng mig inte ute.” Hon lät sorgsen, och det högg i mig. ”Prata med mig.”

Jag tittade ut över den mörka gårdsplanen. Bilarna stod parkerade sida vid sida där nere. Flera skulle komma de närmsta dagarna, men jag kände mig övertygad om att det här huset skulle kännas spöklikt öde oavsett hur många som vällde in här. Det satt i väggarna, i luften här inne. En avsaknad av liv.

Jag öppnade munnen för att svara Marianne. I det ögonblicket kom ett gällt skrik från nedervåningen.