Lucka 7 av Peter Westberg

Lucka 7 av Peter Westberg

Jag avverkade trapporna ned till bottenvåningen i ett rasande tempo och möttes av upprörda röster nere vid entrén. Där stod Edvard som stelfrusen, hållandes i ett märkligt grått bylte. Herrgårdens personalstyrka, och de släktingar som hunnit reagera på det plötsliga skriket, bildade en halvcirkel runt honom.

Jag stannade med ena foten på nedersta trappsteget och den andra på det kalla marmorgolvet och iakttog vad som mest liknade upprinnelsen till en omgång live-Cluedo.

Doktor Svart har påträffats i källaren, mördad. Vem är den skyldige? Är det fröken Röd eller Överste Senap?

Jag slog undan tanken illa kvickt, orolig att göra mig skyldig till dålig stämning i den redan märkliga situationen. Mariannes fotsteg hördes bakom mig i trappan. De var omöjliga att ta miste på, plattfot som hon var.

”Vad är det som händer?” frågade hon med andan i halsen.

”Jag vet inte än”, svarade jag frånvarande samtidigt som min blick föll på Elise, som skymtade bakom halvcirkeln av människor. Hon satt hopsjunken i en av de röda fåtöljerna med händerna för ansiktet. Ann stod bredvid och höll en hand på hennes axel. Så fort min andra fot nådde marmorgolvet såg Ann upp och genomborrade mig med blicken.

Ett skevt leende bredde ut sig över hennes läppar, som en olustig kontrast till övriga sällskapets idel skärrade anleten.

Jag kände så väl igen ansiktsuttrycket. Anns inbyggda spökradar hade gett utslag igen.

Elise skakade till i fåtöljen, och sekunden efter genljöd tilltagande snyftningar mellan den ståtliga entréhallens väggar. Jag började gå i riktning mot henne, men stelnade till när jag passerade Edvard och fick en glimt av innehållet i det bylte han höll i händerna.

Benrester. Ett käkben, som helt klart var mänskligt.

”Vad i helvete?” orden lämnade min mun i samma ögonblick som belysningen i den magnifika kristallkronan ovan oss slocknade och svepte in hallen i dunkel.

Värmen sögs ut ur rummet och ersattes av isande kyla som grep tag om mig inpå bara skinnet. Ren inbillning, sa mina instinkter, men rättade sig när jag i ögonvrån såg hur vit ånga sipprade ut mellan Elises fingrar där hon satt och grät och skakade. Nej. Inte skakade, insåg jag.

Hon darrade av den plötsliga temperatursänkningen. Jag såg mig om i rummet och kände paniken stiga i bröstet. Det övriga sällskapet stod orörliga. Jag cirkulerade runt Edvard, och viftade med handen framför hans tomma blick. Jag passerade herrgårdens kock och en ung kvinna ur serveringspersonalen, och ställde mig ansikte mot ansikte med morbror Filip, som frusit fast i det ögonblick då han ogenerat valt att rätta till paketet. Bakom honom stod Ann, fortfarande med det där välbekanta ansiktsuttrycket.

Jag befann mig i ett mausoleum utsmyckat med statyer av kött och blod, och Elises rytmiska snyftande tjänade som dess requiem.

Lucka 8