Lucka 8 av Patricia Buske

Mina andetag syntes som vita puffar när jag gick fram för att titta på byltet med skelettdelar. Jag lyfte försiktigt på den grå duken och såg fler delar som kunde vara fingerben. Flera lösa tänder låg också i byltet.

Luften blev varmare och sedan var det som vanligt igen, som om tiden stått stilla och den enda pjäs som flyttats på schackbrädet var jag. Mötte Anns blick och hon gjorde den där grimasen som hon kallade för leende. Hon visste precis vad som hänt. Det var konstigt att inga andra märkte konstigheterna i huset.

”Var fann ni delarna?” Jag ställde frågan till kökspersonalen och kocken svarade stammandes.

”Utanför köksdörren. De låg utspridda över gången och gräsmattan så jag skulle sopa ihop dom när jag såg att detta inte var någon råtta eller ekorre som dött på baksidan. Det här är något helt annat, Vi måste ringa polisen!”

Edvard spände ögonen i en av serveringspersonalen som rörde nervöst på sig och försökte smita iväg.

”Vad har du att säga? Vet du något?”

”Herrn, jag vet inget.” Hon tittade skräckslaget ner i golvet.

”Så, så. Ut med språket nu. Inget ont kommer att hända dig.”

”Jo, det var så att jag fick order om att slänga det som blev kvar av middagen, men istället så gick jag ut på baksidan och hällde ut allt vid busken för att mata hunden som bor i skogen.” Hon tystnade och tittade ner på någon obefintlig fläck på golvet igen.

”Det du säger är alltså att dessa ben troligtvis fanns i grytan vi åt?” Jag kände en sur smak krypa upp i halsen och det kändes som om magen åkte hiss.

”Nej herrn, inte i grytan, men benen låg tillsammans med alla andra ben och skalrester som fanns till att förbereda grytan. Benen var ren-plockade och hur skulle jag kunna veta att det var människoben?” Bakom mig kunde jag höra hur någon spydde. Sedan en till. Ångorna som nådde min näsa fick mig att också vilja tömma magen på allt innehåll. Jag var tvungen att komma därifrån.

”Kan du visa oss var ni hittade benen?” När hon nickade följde de av oss som inte tömde maginnehållet på entrégolvet. Jag kunde höra farbror Edvards steg bakom mig när vi klev genom köket och ut genom bakdörren. Genast drog jag efter andan och försökte få bort den dåliga smaken i munnen.

”Där? Med ett skakigt finger pekade hon på en buske en bit ifrån huset. Det rasslade till och kvinnan visslade en låg melodi. Ett stort raggigt huvud blev synligt bredvid busken och både jag och farbror Edvard backade in i köket igen.

”Det där är ingen hund! Det där är den största varg jag någonsin sett”, flämtade Edvard bakom mig.

Sedan hörde jag ljudet som jag hört utanför fönstret härom natten, och förskräckt tittade jag upp mot träden ovanför vargen. På en gren satt albinokorpen, och i näbben hade den ytterligare ett ben. Kalla kårar gick igenom mig när jag såg de röda ögonen titta rakt på mig. Jag vände mig till farbror Edvard.

”Alla var nere i entrén. Ann har alltid Jens i bakhasorna, men han var inte där. Så var är Jens?”

Lucka 9