Lucka 9 av Amanda Tunholm

Edvard såg först förbryllat på mig, men sen gick det upp för honom vad jag hade sagt. Han kastade en sista blick mot vargen, som fortfarande höll sig på avstånd, innan han vände sig om och med snabba steg gick tillbaka till de andra. Mina knogar vitnade nästan då jag krampaktigt höll tag om dörrhandtaget till köksdörren, som var den enda skyddet mellan oss och vargen. Dess gula ögon stirrade stint tillbaka medan den slickade sig runt munnen. När den förstod att vi inte hade något gott att erbjuda så försvann den tyst in bland skuggorna igen.

”Hur tusan kunde ni mista en varg för en hund?”

”Jag … trodde inte … Jag menar …” Kvinnan darrade på rösten, och det gick inte att undgå glansen i ögonen som inte vågade se upp från golvet. 

”Vi kan ta det sen”, sa jag trött och klappade henne lugnande på axeln med min fria hand.

”Ja herrn”, kom det tyst från kvinnan som neg snabbt innan hon tacksamt smet iväg.

Min hand vilade fortfarande på dörrhandtaget, av någon anledning tog det emot att stänga den. Blicken sökte sig dit vargen hade stått och mot trädet vars kala grenar vajade hypnotiskt i vinden. Korpen var den enda som verkade oberörd av skådespelet nedanför. 

Ljudet av röster drog mig tillbaka till verkligheten och jag stängde snabbt igen dörren och gick tillbaka till entrén. Därifrån hördes kaoset lång väg. Marianne kryssade snabbt fram till mig, hennes blick var fylld av oro.

”Vi kan inte hitta Jens, men Edvard har bett alla att leta”, mumlade hon lågt och såg bort mot Ann som stod alldeles stilla i mitten av människor som sprang kors och tvärs. 

”Vad har Ann sagt? Hon borde ha varit den sista som såg honom.”

”Hon har inte sagt ett ord sen vi upptäckte att han var borta”, svarade Marianne och bet sig i läppen.

Den vanligen orädda Ann såg plötsligt väldigt liten ut i sin svarta, långa kofta. Hon bet nervöst på naglarna och den stela hållningen skvallrade om hon kämpade emot för att inte bryta ihop. 

En efter en kom alla tillbaka, men inga spår efter Jens syntes. Ann plockade fram mobilen och knappade snabbt in ett nummer med darrande händer, men lika snabbt la hon på. Desperat mumlandes upprepade hon processen igen, med samma resultat. 

Den stora klockan i hallen skvallrade om att det började bli sent in på småtimmarna. Hoppet om att hitta honom blev allt mindre, och till sist fanns det inget annat val än att avbryta sökandet. Knäna vek sig under Ann, och hon brast ut i hjärtskärande gråt. Både Elise och Filips fru Karin, som hade anlänt några timmar tidigare, skyndade sig fram till henne med tröstande ord. 

Ann som kämpade med att försöka andas märkte knappt hur de båda kvinnor långsamt ledde henne uppför trappan. Marianne tog min hand och lutade sig trött emot mig. Jag lyfte hennes hand mot mina läppar och kysste den mjukt i en tröstande gest, en svag doft av vanilj kittlade min näsa. Hon log svagt mot mig när vi tillsammans med de andra gick tillbaka till våra rum. 

Den natten hade nog alla svårt att sova, men tiden stannar inte för någon och några timmar senare gick solen upp som vanligt för att sprida sitt ljus. Det var solens strålar, vilka letade sig in i rummet, som väckte mig nästkommande dag. Sömndrucket sökte jag efter Mariannes varma kropp, men till min besvikelse var platsen bredvid mig tom. Jag fann henne senare i stora matsedeln där man hade dukat upp en frukostbuffé. Vid bordet satt redan farbror Edvard tillsammans med morbror Filip och hans fru. 

”Erik, god morgon”, hälsade Edvard med sin kraftfulla stämma.

”God morgon. Är det någon som har hört något nytt om Jens?”

”Nej tyvärr, vi tänkte börja sökandet nu efter frukost”, svarade Edvard medan han spetsade baconet med sin gaffel.

”Någon som har pratat med Ann?”  

”Elise är hos henne nu med lite frukost”, berättade Marianne och ställde fram en kopp kaffe framför mig innan hon satte sig ned med sin egen tallrik. Hon visste att jag inte ens kunde tänka på frukost innan jag hade fått i mig min första kopp. 

Jag skulle precis ta mig en klunk av det rykande kaffet när ljudet av springande steg och högljudda barnröster ekade mellan rummen. Som en virvelvind dundrade de tre barnen Rickard, Roman och Rebecka in. Alla röda om kinderna, och ytterkläderna på. Barnens ögon var uppspärrade medan de skrek i munnen på varandra, vilket gjorde omöjligt att höra vad de sa.

”Snälla ni, en i taget”, bad deras mor med tålmodig och mild röst.

”Där ute! I kyrkogården!” hasplade Rebecka ur sig. 

”Något hänger!” utropade Roman och skakade sin mors arm. 

”I det stora trädet”, lade Rickard till bakom sin bror.

Alla vuxna såg chockat på varandra. Ingen sa något, men alla visste vad de andra tänkte. Stolen skrapade mot golvet när jag reste mig. Med Edvard och Marianne tätt efter lämnade vi rummet och skyndade oss ut.

Snön knarrade under skorna, och trots den tjocka jackan kröp en kall kåre upp längs med ryggraden. Men det var inte kylan som gjorde så att håren på armarna reste sig, utan att vi nått kyrkogården. I trädet, hängandes i en snara, dinglade en svart kappa. Svarta hårslingor lekte i vinden. Hjärtat dunkade i bröstet när vi närmade oss figuren. Något var fel. Figuren som bar kappan var alldeles för liten för att vara vuxen, storleken liknade mer ett barn. 

Min hand darrade ofrivilligt när jag tog tag i kanten av kappan, och drog. Den föll ned, men kroppen som dinglade från trädet hängde kvar. 

”Åh gud”, jämrade sig Marianne.

”Är det här ett skämt?!” röt Edvard upprört.

”Vem skulle vilja göra något sånt här?” Marianne såg upp mot snaran, sjukligt blek i ansiktet.

Jag sa inget utan tittade ned på kappan i min hand, det var ingen tvekan att den tillhörde Jens. Plötsligt såg jag något som stack ut ur en av fickorna, långsamt vecklade jag ut pappersbiten som såg ut att vara en utriven boksida. 

Den växer tyst, den växer väl, hemligheten som den heliga marken bär. Bara ett offers kropp, kan vända på tidens lopp. Livet hänger på en skör tråd, livets härskarinna visar ingen nåd. Ni kommer alla att brinna, precis som barnen som sig ej kunde besinna.

Jag såg upp mot trädet igen. Där i snaran hängde ett litet, blekt ansikte med små röda läppar, slanka fingrar och skära små fötter som vajade i vinden. Det var en vacker porslinsdocka som vore alldeles fulländad om det inte varit för att någon petat ut dess ögon så att endast två svarta hål stirrade ned på oss.

Lucka 10