Andra december 2028 av Rikard Slapak

Jag har inte lämnat lägenheten på hela dagen. Det har varit en sådan dag där bara tanken på att kliva ut i korridoren och låtsas vara trevlig med grannar gjort mig yr och illamående. Tanken på hur de frågar mig hur jag mår ”idag då?” och hur de säger ”vad skönt att höra, du är så stark” när jag ljuger ihop ett ”jag mår bara bra” och ger dem ett genomfalskt leende.

Ibland vill jag bara säga som det är: att jag inte vet ut eller in, inte vet vad som är verkligt och vad som är spratt, iscensatta av min sjuka hjärna. Men får jag vara kvar här innanför murarna då? Kommer någon med ens ett uns av vett kvar i skallen inte vilja slänga ut mig med huvudet före? För att skydda sina små perfekta liv.

Å andra sidan, vill jag vara kvar här inne? Där väggarna, luften och hela världens existens vrider sig kring mig, där allt blir förvanskat och fel. Där den här skeva världen tränger sig på och trycker undan verkligheten.

Verkligheten, ni vet, det där som håller till där ute ­– utanför de här väggarna – där allt fortgår precis så som allt ska fortgå.

Jag hoppas att jag somnar snart, så fort jag lägger undan penna och blundar. Jag tänker inte släcka lyset. För då kommer han sitta där i fåtöljen i hörnet. En svart skugga i mörkret. Min man kommer sitta där och titta på mig. En osynlig blick som säger: Varför gjorde du ingenting? Hur kunde du låta mig göra det?

 Lampan och dess sken är mitt ankare som jag låtit haka fast i verkligheten, fäst i ett rep som jag kan följa tillbaka ifall jag är vilse, ifall jag fastnar. Eller när jag ändå är inne på floskler: lampan är min fyr som leder mig rätt och vars sken blottar verkligheten, förskjuter skuggor som annars rör sig, skrämmer bort spökena.

Mina egna hjärnspöken naturligtvis, försöker jag ofta intala mig.

Men jag är inte så säker längre.

Och det om något är kanske en indikation på att jag håller på att tappa alla begrepp.

Någon gång kommer glödlampan gå sönder. Den kommer börja surra och lysa starkare, för att sedan med en liten explosion ge ifrån sig ett allra sista desperat och skarpt sken i ett försök att klänga sig kvar. Ett sken som kommer att lysa upp varje vrå i rummet, som en kamerablixt.

Och i det korta ögonblick kommer de två världarna – den verkliga och den förvridna, vilken som nu är vilken – att smälta samman. Ett ögonblick av fullständig galenskap. Jag kommer att se honom sitta där i fåtöljen med ett stort gapande rött hål i ansiktet – ett hål av kött och brosk- och benbitar – och titta på mig. En frusen sekund som etsas fast på min näthinna, som ett satans fotografi. Och det kommer vara den bilden jag ser i min blindhet, fastän jag vet – förnimmer – att han reser sig upp och går fram till sängen. Lägger sig bredvid mig, och – trots att han inte har någon tunga, inga tänder eller ens käkar – viskar i mitt öra.

Varför älskar du mig inte längre?

Tillbaka till första december

Tredje december