Artonde december 2028 av Soleil Himmelvid

Han lyfter pistolen mot hakan, såsom han gjort så många gånger förr. Tom på ord sträcker jag fram handen i ett oundvikligt, men omöjligt, försök att hindra honom. Men som varje gång dessförinnan hinner jag inte. Han trycker av. Och trots alla gånger som varit är varje gång som den första. Det ringer i öronen när de röda slamsorna regnar ner över det stigande svarta havet. Ansiktslöst stirrar vi på varandra i en sekund. Svavel fyller mina lungor till jag inte längre kan andas. Blodet i mig trycker. Kliar. Bränner. Jag vänder mig om och springer in i den ogenomträngligt mörka grottgången med naglarna inborrade i handflatorna och tysta tårar strilande ner för kinderna. Det smakar salt. Nästa gång Mike. Nästa gång ska jag rädda dig. Jag lovar.

Blint rusar jag tills fötterna blöder och sinnena för länge sedan tappat riktning. Inte ens tyngdkraften tycks längre vara viktig. Det enda jag vill är fram, men vad det egentligen innebär är jag inte riktigt säker på. Det kalla stålet kyler mitt lår, håller mig klar. Förankrad i verkligheten jag mer än något annat vill återvända till. Jag gör det för dig. För dem. För människan. För vår rätt att leva – vår rätt att existera.

Andetagen brinner i lungorna och från stund till stund kan jag svära vid att de fuktiga grottväggar rör sig. Andas. Golvet under mig pulserar i takt med mina alldeles för snabba hjärtslag. Svetten svider i ögonen. Men de närvarande minnena håller händerna i styr. Tanken på att gnugga för tillbaka bilden av dina tomma blödande hålor.

Hejdlöst springer jag. Blind och blödande. Men alldeles för sent slår värmen ifrån grottändens vägg emot mig. Det enda jag hinner är att sluta ögonen innan en ny nivå av mörker omfamnar min utmattade kropp. Handlöst faller jag till det skrovliga stengolvet. Tystnaden är öronbedövande.

Någonstans ovanför mig ropar gälla fiskmåsar. Jag flyter. Vaggas. Bruset från de rullande vågorna fyller mig. Det ljumna vattnet värmer mig inifrån, gränsen vid vilken vattnet omger min kropp är utsuddad. Som om jag svävar tyngdlöst genom universum. Den stickande doften av tång dränker mig, men på ett bra sätt. Ett sätt jag aldrig upplevt förut. För en sekund tycks skuggorna skingrade, bortblåsta till och med. Jag öppnar ögonen.

Nittonde december

Tillbaka till sjuttonde december.