Åttonde december av Lina Löfstrand

Jag trodde jag hade upplevt smärta förr, men anblicken av honom får det att värka i hela kroppen, det skär i min själ tills jag faller i bitar vid hans fötter och sorgen får resten av världen att flyta bort. För efter dessa isolerade månader med endast rädsla och likgiltighet och förvriden dödslängtan har jag glömt hur han kunde få mig att känna. Efter rädsla att ens föreställa mig honom innan, efter oändliga evigheter av skuggor, paranoia och motbjudan är det här det sista jag är beredd på.

Han är så vacker.

Han är så levande.

När han tar min hand är det inte torkat, ruttet kött jag vidrör utan mänsklig hud. Frisk hud, silkeslen på det där sättet den var innan vi drogs in i Dr. Rozinos experiment, innan revor och mörker och fruktan och innan Mike kom för nära skuggorna och de fördunklade hans sinne. Blå ögon utan det där mörkret som höll mig vaken om nätterna, som orsakade ett par argument för mycket och som tycktes växa i takt med hans vansinne.
Och som slutligen drev honom över gränsen, som grävde hål i både själ och huvud.

I några sekunder bleknar mörkret runtom oss, upphör skuggornas skrik. I några sekunder vågar jag drömma mig tillbaka, vågar hoppas att han genom ett mirakel är mer än bara en vacker hägring för mitt döende sinne.

Sedan, i en enda snabb rörelse, har han släppt min hand och den har ersatts av något annat.
På en millisekund förflyttas jag tillbaka i tiden, till den värsta dagen i mitt liv, och jag vet vad som kommer att hända.
Det har hänt förut.

Mike höjer sin högra hand. Sätter pistolen mot sin panna.
Och skjuter.

Någonstans i bakhuvudet känner jag skriket fly mina läppar, men skottet bedövar mina öron, åsynen av hans livlösa kropp som sjunker till marken bedövar resten av mig, paralyserar både kropp och sinne. Återigen står jag där, oförmögen att göra något annat än att skrika ut hans namn.

Och varje gång jag blinkar så börjar det om.

Ett skott, två skott, tre skott.

Scenen utspelar sig gång på gång och mitt huvud värker, tårarna gör synen suddig och varje cell i min kropp skriker av skräck och sorg och fullkomligt hat mot den värld som gjorde detta mot honom. Jag tror att det är vreden som väcker liv i mig igen, som får mig att närma mig honom. Han ler det där sneda leendet jag alltid älskade, åh Gud det där leendet, men när han sätter pistolen till huvudet ännu en gång sliter jag den ur handen på honom och den flyger nedför berget. Vi lyssnar till dess upprepade dunsar på väg ner medan han långsamt vänder sig om och möter min blick. Hans rör på munnen utan att lyckas åstadkomma något ljud, men jag har hört honom säga mitt namn tillräckligt många gånger för att känna igen det på hans läppar. Och sedan, ett ord till.

Hjälp

Jag fryser till is vid orden men tinas upp av vreden när den flammar upp igen. Jag har tusen frågor, tusen saker jag vill säga honom men då återvänder det starka ljussken som drog mig dit från början och han är källan. Ljusankaret. Här för att rädda mig en sista gång. Han lägger armarna om mig och tårarna kommer igen, fler skrik tar sig ut genom mina läppar och jag håller honom så hårt, som att det ska hålla honom kvar, dra honom med tillbaka till verkligheten. Jag sliter i hans hår, hans t-shirt, allt jag kan få tag i, tills allt blir vitt och det inte längre är Mike jag sliter i.

Det är Dr. Rozinos hjärnskannertrådar, tillbaka på operationsbordet, och hatet är allt jag vet medan jag formligen sliter trådarna i stycken och de regnar ner bredvid mig. Dr. Rozino står på andra sidan rummet, tryckt mot väggen, med en blick jag känner igen. Jag har sett hans skräck tidigare.

Skillnaden är att den nu är riktad mot mig.

 Tillbaka till sjunde december.