Elfte december 2028 av Mårten Dahlrot

 

Men nu visste jag i alla fall. Dr Rozino var maktlös i allt det här. Han famlade i mörkret medan giftet pulserade i hans ådror. Tecknen var bara alltför tydliga. Hans kropp höll på att brytas ner, ruttna bort. Och det fanns ingenting han kunde göra åt saken. Skuggorna hade låtit sina rötter tränga djupt ner i hans kött, förvandlat hans kropp till ett biologiskt fängelse, en blödande tumör. Och ändå förstod han inte. Blind och döv var han. Och dessutom tandlös. Mig kunde han kanske komma åt, men vad gällde det andra, de riktiga problemen …

Mike satt kvar i fåtöljen i hörnet. Blekare nu än för bara några minuter sedan. Som om han höll på att lösas upp i tomma intet. Men så var det naturligtvis inte. Han var på väg att passera över till andra sidan, sugas tillbaka in den förvridna värld där han nu hörde hemma. Varför förstod jag inte. Kanske var det som när ett vattenlevande däggdjur går upp till ytan för att hämta luft, kanske var skälet ett helt annat. Medan jag stod där invid sängen kunde jag se honom långsamt tona ut och försvinna. För den här gången.

Just den biten hade också Dr Rozino förstått sig på. Så mycket var säkert. Men resten …  Hans ord om att ”skuggorna bara lyssnade på Mike”, pratet om att ”Mike gav oss allt vi har”. Och så det sista: ”inget av det du ser kan skada dig”. Han borde veta bättre. Han måste veta bättre. Så varför hade de då inte fattat vad Mike försökte berätta för dem?

Jag stod kvar invid sängen tills gryningsljuset fått skuggan att lösas upp helt. Sedan gick jag ut i köket. Av någon anledning blev kroppens saltdepåer helt tömda när man vistades på det där jävla stället. Jag mindes Mikes huvudvärk, tröttheten, allt klagande på yrsel och förstoppning. Under flera veckor hade han varit en ren plåga. Den store vetenskapsmannen som förvandlades till ett gnälligt barn varje dag efter arbetet. Ända tills han upptäckte att lösningen var salta jordnötter.

I köksskåpet ovanför fläkten fanns fortfarande ett tiotal påsar kvar. Jag slet upp en, hällde i mig två stora glas vatten, och matade kaffebryggaren. De senaste dygnen hade varit ett helvete. Bokstavligt talat. Men nu visst jag i alla fall. Mike hade haft rätt om allt. Dr Rozino var döende och på institutet fanns ingen hjälp att få. Åtminstone ingen som personalen där kunde bistå med. Förmodligen befann de sig i samma stadie allihop. Halvt upplösta av förruttnelse, balanserande på randen till fullständig galenskap, och fyllda med metamfetamin. Det var Dr Rozino själv som upptäckt att drogen kunde hindra skuggorna från att ta sig in i ens medvetande. Mike hade beskrivit alltihop. Drogen höll dem vakna, ointagliga, verkade som en mental skyddsvall, någonting ditåt. Men det fanns baksidor. Mike var desperat när han berättade om det på kvällarna. En efter en hade institutets medarbetare gått samma väg: Manin, panikattackerna, sömndeprivationen som stängde ner hjärnfunktionerna en efter en  medan skuggorna långsamt men skoningslöst bröt ner deras kroppar.

Det värsta exemplet var en ung fransman – Mike hade beskrivit alltihop med en min av gränslöst äckel. Han var en av de första som började brytas ner fysiskt, och för att rädda hjärnan hade Dr Rozino ordinerat full dos. Redan efter några dagar på metamfetamin hade mannen utvecklat vad Mike kallade ”tvångsmässiga sexuella beteenden”, och efter han antastat en kollega hade de låst in honom i ett av de mindre labben. De hade trott att han skulle återgå till sitt vanliga jag när drogen gick ur honom. Men det gjorde han inte. Under de fyra dagar de höll honom instängd onanerade han utan uppehåll, allt medan rötan löste upp hans kropp. Mike berättade hur han hade tittat till honom då och då, genom det armerade glaset i labbdörren. Han hade mött hans blick, sett paniken, ångesten, den eskalerande förruttnelsen. Mike beskrev hur hade bett till den gud han sedan längre förkastat, sagt åt honom att för i helvete låta mannen lugna ner sig och sluta. Vilket han också gjorde. Men först efter att han slitit av sig sitt eget könsorgan och förblött på golvet.

Jag hällde upp kaffe och såg ut genom fönstret. Kvarter efter kvarter av identiska byggnader, och där bortom: säkerhetszonerna, de förbjudna fälten, det öde landet, det jordiska helvetet – vad man nu borde kalla det? Ovanför alltihop hängde himlen. Grå och tung och död. Jag mådde för jävligt, men hade i jämförelse kommit lindrigt undan. Än så länge.

Tolfte december.

Tillbaka till tionde december.