Femte december 2028 av Karl Almén Burman

”Jag vet att ni hör mig, förbannade slavdrivare”, muttrar han medan jag långsamt återfår medvetandet. Ett rörigt operationsrum i mörker – bara en bländande, blekblå ljuskälla rakt ovanför mitt ansikte. Allt annat är konturer som tornar upp till ett kaotiskt valv omkring oss. Kirurgbordets metall isar mot ryggen.

”Ah …” En tillfredsställd suck när han upptäcker min stirriga blick. Nervbedövningen låter mig inte röra något annat än ögonen. Dr. Rozino lutar sig fram över mig, likblek i det livlösa ljuset. Ett hungrigt leende över hans spruckna läppar.

”Jag vet att du ser honom. Jag vet att Mike försöker tränga tillbaka ur skuggorna. En del av honom finns kvar, där borta. Han visar sig för mig också.”

Ett försök att svara blir inget mer än en stönande utandning. Han placerar ett fläskigt finger över min mun.

”Och vi behöver honom. Det är som att blodet är syra när skuggorna inte fyller mig. Trots att vi öppnade revorna tillsammans lyssnade de bara på honom. Därför måste jag öppna dig och se efter. Se om du vet hur jag ska få skuggorna att lyssna på mig.”

Varför älskar du mig inte längre?

”Jag har ordnat så att vi slipper slösa tid med meningslösa lögner.” Hjärnskannerns trådar är mikroskopiska. Men en hel bunt av dem går att känna klart och tydligt. Dr. Rozino placerar dem över mitt ansikte, och tillsammans slingrar de sig in i näsan. Jag försöker protestera. Ögonen känns som att de ska brista när trådarna tränger allt djupare. De roterar och gräver tills jag är nära att drunkna i smärtan. Han sätter en spatel mellan mina tänder, tvingar isär gommen och öppnar en andningsväg för mig.

Jag flämtar desperat. Ögonen tåras. Hela mitt medvetande har förvandlats till ett stycka inflammerat kött, infekterat av miljontals trådar som sätter sig tillrätta.

”Du måste ha sett hur han gjorde för att få dem att lyssna. Och nu ska du visa mig …”

Tankarna flödar ofrivilligt medan hjärnskannern elektrifierar nerverna. Alla minnesbilder tvingas upp till ytan och registreras.

”Ah”, suckar Dr. Rozino igen, medan mitt sinne spelas upp innanför hans glasögonlinser. ”Du är enfaldigare än jag kunde tro. Inbillade dig att du kunde stå i vägen för mänsklighetens största genombrott.”

Jag hulkar. Men om jag kräks nu så är det slutet. Han har redan allt han behöver från mig, minnena formar en malström och slits ur mig. Jag får inte låta maginnehållet stänga mina andningsvägar.

”Mike gav oss allt vi har, Mary!” Rösten förvrids till en mörk avgrund. Ett köttigt gläfsande.  Livnärd av skuggorna tills bara svärtan från andra sidan finns kvar.

”Vi hade inte haft något utan upptäckterna. När revorna öppnades var det bara att önska! Och ändå ville du stänga dörrarna?”

Levande skuggor som utsöndrar makt och framgång. Men det var inte utan betalning.

Varför älskar du mig inte längre?

Dr. Rozino tystnar, för i sina glasögon ser han vad jag sett skymten av. Varelsen vars skugga fullkomligt täcker det brinnande himlavalvet på andra sidan. Antiguden, som Mike en gång kallade den. En kosmisk mardröm. Obegriplig för mänskliga sinnen. Men genom skuggornas gåvor smittades vi alla av dess förruttnelse och hunger. Mike mer än någon annan.

Varför älskar du mig inte längre?

Det blekblå ljuset tilltar, frasar och exploderar. Mörkret rusar in för att ta dess plats.

Flämtande sitter jag upp, hostar och sliter över ansiktet. Bedövningen och hjärnskannerns trådar är borta.

En välbekant doft av svavel och svartmögel får mig att stelna, darra av den råa fukten. Omkring mig pulserar mörkret med djupröda konturer, som blodfyllda rötter över väggar och tak. Han har slitit bort mig från Dr. Rozino, dragit in mig genom en reva. Och om jag inte snabbt hittar ett ljusankare riskerar jag att bli ännu ett kärl för skuggornas hunger och spridning.

Sjätte december

Tillbaka till fjärde december