Femtonde december 2028 av Eva Sjögren

Varelsen följer mig på min inre resa genom min familjs historia. Den ser mina våndor, ilska, förvåning … ja, hela spektrat av känslor som passerar genom min kropp och psyke. Det är väntat. Den är inte förvånad. Jag är på intet sätt unik i mitt sätt att reagera när hemligheter öppnar sig och blir synliga.
”Mamma” hör jag sig själv säga.
Vålnaden rycker till och ser förvånat på mig.
”Ja? Eller vad menar du?” Vålnaden har bringats ur fattning en smula.
Jag stirrar med skräckslagen blick på den.
”Var hon en människa? Eller?”
Vålnaden suckar tungt. Den vänder blicken ut genom fönstret och ger intrycket av att fundera eller kanske är den bara uttråkad.
”Menar du en människa som Albert och Dr Rozino?” Den vänder åter blicken mot mig.
”Nej, jag menar en människa som …” Jag avbryter sig och stirrar på vålnaden.
Det går några sekunder som känns som en evighet innan någon säger något.
”Är jag avslöjad nu?” säger vålnaden plötsligt och oväntat med något som ser ut som ett leende. Och precis då slocknar alla ljus och jag slås omkull av en kraft som är omöjlig att stå emot. Glas krossas och föremål kastas omkring av de starka krafter som ger sig till känna. Tusentals stjärnor roterar i lägenheten och i ljuset av dessa ser jag skuggor röra sig ut och in genom lägenhetens fönster. Nu har det hänt. Nu är den skyddade zonen inte längre skyddad. Nu har världarna gått samman.
Från fåtöljen skymtar jag då och då fragment av skuggan som en gång var hennes älskade Mike. Han stirrar på mig med sitt sönderskjutna ansikte. Jag vet inte om han verkligen säger orden, eller om de bara kör på repeat från tidigare tillfällen i min hjärna:
Varför älskar du mig inte längre?”
   ”Är jag avslöjad nu?” viskar vålnaden gång på gång.
Jag hör dess röst från olika delar av det mörka rummet. Är det så här det känns när man håller på att bli galen? Jag letar febrilt i fickan efter några salta jordnötter för att på något sätt få känna att jag har en fot kvar i en någorlunda normal värld, men inte ens den trösten finns för mig. Bara några saltkorn i botten av påsen. Men jag blöter fingret och fångar upp de små kornen och för dem till min mun. Den välbekanta sältan på tungan ger en nästintill erotisk upplevelse. Men jag slungas omedelbart tillbaka till världen av skuggor.
”Är jag avslöjad nu”, väser vålnaden återigen rakt in i mitt öra där jag sitter uppkrupen i ett hörn, darrande av skräck över att inget se, men mest över att det äntligen gått upp för mig att vålnaden är … min mamma.
”Varför gjorde du det här mot pappa?” viskar jag rakt ut i rummet. Jag ser ett svagt ljusskimmer vid fåtöljen och försöker fästa blicken där.
”Jag gjorde det inte mot din pappa. Jag gjorde det mot hela er förljugna värld. Ni har förstört allt, eller, ni var på väg att förstöra allt.”
”Men jag då. Betydde jag ingenting för dig?” Jag känner inte igen min röst, så svag, som ett litet barn som ber om att få synas om än bara för ett ögonblick.
”Det förvånar mig så naiv du är. Vem betyder något för någon i er värld? Ni är kyliga som ett isberg i Antarktis.”
”Jag ser dig nu fast det är mörkt, hur är det möjligt?” Jag stirrar på vålnaden som jag nu ser bär tydliga drag av min mamma. Som hon såg ut på fotot. På spiselkransen.
”Det är för att du också är en Ljusets Riddare som jag. Jag tror förresten att det är bråttom att rädda volontärerna. De har hungrat länge nog nu.”
”Volontärerna finns alltså på riktigt? I Block 3 som det ryktats om?” Jag är uppriktigt förvånad. Minnesfragment av vänner som berättat att de beslutat sig för att bli volontärer fladdrar förbi. Tänk om någon av dem fortfarande lever? Jag får åter en gnista av hopp. Kanske är jag inte så ensam som jag tror?
Plötsligt tänds operationslampan och rummet badar återigen i det kalla blåvita ljuset. Vålnaden sitter återigen i fåtöljen och har på något sätt fått mer tredimensionella drag. Mer av människa men knappast en modersgestalt. På armstödet sitter nu också en liten brun apa med en glänsande och märkligt välvårdad päls. Den håller en liten papperslapp mellan sina små tassar och ser på något vis så klok ut. Jag noterar apan men klarar inte av att fråga var den kommer ifrån eller vad den betyder. Nu är inte en tid för att få svar. Jag är rastlös och vill iväg. Trots att jag inte riktigt förstår vems sida mamma står på.
”En plats där allt är möjligt”, säger då vålnaden och intar en bekvämare ställning i fåtöljen. Den verkar helt ha glömt bort volontärerna. Apan hoppar ner i knäet på vålnaden och kurar ihop sig, lägger sig för att vila, men har fortfarande den lilla papperslappen mellan sina tassar. Papperslappen som är förvillande lik de som jag fått på bilrutan och badrumsspegeln. ”Har du hört talas om den platsen, Mary?”

Sextonde december

Tillbaka till fjortonde december.