Fjärde december 2028 av Janne Persson

… om det finns ett liv för mig efter första advent. Ett liv värt att leva vill säga. Medan jag med några snabba steg tog mig ut i hallen tänkte jag på min far och det han alltid sa till mig när jag var liten.
”Du måste våga, Mary Imschman! Ibland förlorar du, men om du aldrig vågar kommer du heller aldrig vinna.”

Han hade rätt. Det var väl det enda smarta han lyckats förmedla till mig under min barndom – den alkoholiserade, psykotiska mannen som sa att han var min far. Men i det uttalandet hade han i alla fall rätt. Att han hade rest sig ur sin egen misär var ett under i sig. Från nolla till ledare på bara ett par år. Kanske handlade även det om mod.

Jag greppade mitt nyckelkort och min nya iPhone XV S och ryckte åt mig jackan utan att sätta den på mig. Genom dörrspringan lät jag min blick en sista gång svepa över sovrummet. Han satt kvar stirrandes på mig, utan ögon – utan själ. Han såg annorlunda ut. Mer fysisk. Förändrad, tänkte jag. Precis som Dr. Rozino hade sagt. Jag noterade att han var hårigare än han hade varit både när han levde och när han hade visat sig som en skugga. Tjocka, svart, cirka fem centimeter långa strån syntes över den annars nakna kroppen. En sträv, gles päls. Som grisborst. Jag såg hans kön som stack fram mellan stråna. Det var större än jag mindes det. hade jag tyckt om det – att smeka och reta honom var underbart. Nu var det motbjudande på alla sätt. Som en blödande svulst. Det var det sista jag hann notera innan han med enorm hastighet formligen flög upp ur fåtöljen och kom emot mig. Ett gutturalt gurglande vrål kom från det blodiga hålet som utgjorde framsidan av huvudet – där hans ansikte tidigare hade suttit. Mikes vackra ansikte. De blå ögonen, den raka näsan, de markerade kinder. Och läpparna som jag så många gånger hade kysst. De mjuka trygga läpparna. Allt var borta nu.

Jag slog igen dörren precis innan han hunnit fram och låste den med nyckelkortet. Fast jag visste att han aldrig skulle komma ut i ljuset i trapphuset. För han skydde ljuset. Det hade Dr. Rozino också sagt.

Där och då ångrade jag den pakt jag ingått och det ansvar jag tagit på mig. Min kärlek till Mike hade varit starkare än mitt förnuft den dagen. Och kanske tyckte även Mike likadant där långt i sin förvridna kropp. Medan jag sprang nerför trapporna tog jag fram lapparna och läste igen. På den första lappen stod det kort och gott: ”Kan du se mig?”. Och det kunde jag. Nu kunde jag det fullt ut. Från att ha varit en skugga var han nu fysisk på alla sätt. Jag rös. På den andra lappen stod det: The Imschman Institiute, Red One, 125. Det var där allt hade börjat – i District Red, Block One, Gate 125. För mig var meddelandet glasklart. Det kunde bara betyda en sak.

Bilen stod parkerad precis utanför entrén till huset där jag bodde. Redan innan jag öppnat porten kunde jag se att han satt där i baksätet. I mörkret. Då och då när de mötande bilarnas strålkastare nådde in i kupén försvann bilden av honom. Men när mörkret åter gjorde entré var han där. Men jag var inte rädd. För nu var Mike åter den skugga han varit från början. Då kunde han inte nå mig. Jag låste upp bilen och i samma stund jag öppnade dörren tändes belysningen i kupén. Han var borta. Jag andades ut. Innan jag stängde dörren såg jag till att belysningen skulle hållas tänd även när bilen körde. Jag slog in destinationen Red One, 125 på skärmen och bilen rullade ljudlöst ut från parkeringsplatsen. Det var en äldre modell av Tesla – bilmärket som under slutet av 2010-talet varit först med att lansera självkörande bilar. Min var en Model Z från 2022 – en av de sista med ratt. Vid flera tillfällen hade de på verkstan fråga om de inte skulle ta bort ratten, men jag hade alltid sagt att jag ville ha den kvar. Kanske av nostalgiska skäl.

Vi åkte ut ur District Blue där jag bodde, genom District Green och fram mot District Red. Block One var, som namnet sa, ett av de första komplexen. Redan efter ett par minuter var jag framme vid den välbekanta porten med siffrorna 125.
”You have arrived – your destination is on the right side”, sa bilen medan den saktade in. Jag klev snabbt ur och låste den. I mörkret kunde jag se honom igen. Skuggan. Mike. Var det någon på institutet som skrivit lapparna? Var det rentav Dr. Rozino själv. Eller var det Mike? Kanske ville han själv få ett slut på allt. Förhoppningsvis skulle jag få svar.

Jag gick fram till den stora grå porten. På en liten diskret skylt stod det: The Imschman Institute – Center for afterlife reconstruction. Jag tryckte på ringklockan. Det hade börjat regna. Stora grågröna droppar färgade asfalten och min vita jacka. Någon rörde sig på andra sidan porten. Den gnisslade till och den gled långsamt upp.
”Välkommen Mary” sa en hes röst med lätt italiensk accent. ”Jag har väntat dig. Jag behöver dig. Och Mike. Nu!” Rösten lät desperat.

I ljuset från gatlyktorna framträdde ett ansikte i dörrspringan. Jag drog efter andan. Det var han – det var det. Men han var förändrad. Så förändrad. Hans ögon var rödsprängda och den ärrade, spruckna huden runt läpparna såg tjock och svullen ut. Var rann genom hans mungipor och en stank nådde mig. Hans liknade ett lik.
”Kom”, sa han och när han log sprack läpparna ytterligare. Jag tvekade först, men klev sedan in genom dörren. Ett stick i nacken – det var det sista jag mindes innan världen mörknade och försvann.

Tillbaka till tredje december

Femte december