Nionde december 2028 av Peter Westberg

”Mary, stanna!”
Dr. Rozinos vädjan når mig, inte högre än en viskning, medan jag närmar mig honom med stapplande steg, omtumlad efter intrånget i mitt medvetande. Plötsligt håller jag en skalpell i min vänstra hand, utan ett registrerat minne av när eller ens att jag greppat den. Dess egg blänker till i det starka ljus som florerar i rummet.
”Snälla. Lyssna på mig.” Viskar Dr. Rozino medan han höjer sina händer i en kapitulerande gest.
Jag vacklar till, stannar, lamslagen av en obeskrivlig smärta som pulserar i mitt inre och verkar fortplanta sig genom hela kroppen. Jag känner hur blodkärlen expanderar, blickar ned på underarmarna och ser hur venerna pulserar och dansar under skinnet likt ormar som slingrar sig genom ökensand. Det bultar om tinningarna som om de ska explodera. Synen blir grumlig, jag vacklar till igen och tappar greppet om skalpellen, som faller till golvet orsakandes ett omöjligt högt ljud vars resonans får mina trumhinnor att vibrera.
Framför mig, genom dimman som lagt sig över mitt synfält, ser jag hur Dr. Rozino närmar sig. Ser hur ett leende börjar breda ut sig över hans spruckna läppar.
”Mary, Mary.” Han skakar på huvudet och ser på mig. ”Du måste förstå. Mike var vår …” Rozino stannar upp, verkar tänka efter, blicken fokuserad på något långt bort i fjärran. ”Vår främsta tillgång. Nej. Det är inte nog för att beskriva.” Dr. Rozino kliver fram, tar tag om min haka och ser till att min dimmiga blick möter hans. ”Mike är, eller hade kunnat bli, svaret på våra frågor. Kanske även vår räddning.” Dr. Rozino blundar hårt och andas ut.
När han åter öppnar sina ögon så är blicken glansig och jag ser hur tårar börjar rinna ned längs hans kinder.
”Du må se mig som ett monster, Mary.”  Hans blick är intensiv, även om den överraskande sorgen skiner igenom. ”Men även jag älskar Mike och alla  de som offrat sina liv för oss. Allt för vår att säkra vår ras fortsatta överlevnad.”
Min första impuls är att leta efter skalpellen, som ligger någonstans på golvet i min närhet, skära ett djupt snitt i den vidrige läkarens hals för att sedan se på hur han förblöder, hur hans synder rinner ut och lämnar hans kropp, men så tänker jag åter på skuggorna. Skuggorna utanför våra murar. De skuggor som slukat större delen av det kvarvarande samhälle vars överlevnad mänskligheten knappt orkade kämpa för att säkra innan vi befann oss vid avgrunden. Skuggvarelserna som är hela anledningen till att Dr. Rozino och hans gelikar experimenterar med de som ställer upp som volontärer. Skuggvarelserna som bär skulden till att Mike hemsöker mig, bär skulden till att han valde att sätta pistolen mot pannan för att avsluta allt skrik och klösande inombords, hotandes att slita sönder hans sargade själ.
Vi hade varit så naiva, så länge. Trots alla varningar om att mänskligheten levde som om planeten innehöll fyra gånger mer resurser än den egentligen gjorde, trots varningar om klimatförändringar, minskad bördighet och ökade vattennivåer. Trots detta hade vi stått som lamslagna när hoten blev till verklighet. När vattennivåerna väl ökat, slukandes miljonstäder, dränkandes miljardindustrier och åtminstone fyra femtedelar av allt liv, presenterades mänskligheten för ännu ett hot: En skugga hade löpt över de delar av planeten som ännu inte översvämmats och snabbt lamslagit de många säkerhetszoner som byggts upp och de samhällen som överlevt katastrofen. Ur skuggorna hade något tagit form och attackerat överlevarna. Detta något hade under den första tiden benämnts som skuggvarelser, av den enkla anledning att vittnesmål från de få som överlevt attacker skilt sig så brett.
Somliga beskrev dem som just skuggor. Skuggor i människoform som sträckt sig efter dem, orsakat revor i kläder och blödande sår innan de hunnit slita sig loss och söka skydd samtidigt som de sett skuggorna slita deras anhöriga i stycken. Andra hade beskrivit dem som något liknande vålnader: Dimmiga gestalter som trätt fram ur skuggorna och blickat rakt in i deras medvetande medan avgrundsvrål och manande till att skada närstående på de mest förskräckliga sett fyllt tankarna och blockerat ut allt annat.

Tionde december

Tillbaka till åttonde december.