Nittonde december 2028 av Anna Schager

Det strålar av ljus. Sanden jag ligger på är vit, solkatterna i vågorna bredvid mig är som gnistrande diamanter, de bländar mig. Var är jag? Så ser jag henne där borta. Lång och skimrande som av pärlemor är hon lika diffus som på fotot i mitt barndomshem.
”Mary.” Rösten är överallt, och inom mig.
”Mamma?”
Ljusvarelsen vinklar huvudet åt sidan. Som att hon inte är van att höra ordet. Så vacker. Och så kall. Hon vänder huvudet ut mot vattnet, det ser ut som hon studerar en horisont där långt bort.
”Mary”, säger hon igen. ”Har du hört talas om den här platsen?”
Vad pratar hon om? Den här platsen? Jag har ingen aning om var jag är. Men ljuset … Havet … Fåglarna …? Sådana här platser existerar inte längre. Men en gång fanns de. Jag kommer upp på knä, fortsätter kisa mot varelsen som sagt hon är min mamma.
”Var är vi?” Min röst låter skrovlig och rasslig. Som att det fastnat sandkorn i maskineriet som är mitt talorgan. Men varje andetag av havets syre tycks fylla mig med energi. Jag känner mig stadigare. Kompaktare. Klarar av att resa mig och märker att klådan har lagt sig.
Du är kvar i skuggorna. Men det jag visar dig är något som varit. Något … som kan bli igen?” Mamma vänder huvudet mot mig men jag kan fortfarande inte se hennes drag. ”Tror du det är möjligt Mary?”
Jag kan inte avgöra om hon låter sorgsen eller om där döljer sig ett leende i orden. Hela hon är en gåta – lika hemlighetsfull som skuggorna. Två världar i krig. Det var vad hon sa, två värdar i krig och vårat universum i kläm. Hon är från en annan värld, kanske ska jag inte alls förstå henne. Men en del av henne finns i mig.
   Jag försöker formulera en fråga när något litet och mörkt skuttar mot mig över sanden. Tjattrande stannar apan upp vid mina fötter och sträcker upp en lapp. Jag rynkar pannan mot djuret och den visar tänderna i en grimas till svar. Viftar med lappen. En gul post-it, sådana jag har sett förut. Jag tar den från apans hand. Det är inte samma handstil som innan – men det är en jag känner mycket väl. Dr. Rozinos. Jag läser. Och jag läser och läser och läser – om och om igen. Försöker förstå. Hela världen tycks kantra. Det är känslan jag får. Som att världen faller – och sätts ihop. Tårar väller upp, jag vill sjunka ner på knäna och släppa taget. Men något annat stegrar sig inom mig, en vrede jag inte visste jag kunde känna. Mitt i all rädsla och oförståelse för vad som händer omkring mig blir den till något hårt och solitt. En bultande massa som både skrämmer och värmer. Meddelandet i min hand var aldrig menat för mina ögon – det var riktat mot min läkare. Närmare bestämt min gynekolog.
”Förstår du nu?”
”Nej.” Jag ser upp på mamma, kramar Dr. Rozinos lapp som instruerar om att ge mig placebo i P-sprutan, så hårt att den knycklas ihop. ”Nej, jag förstår inte.” Nu när jag tillåter mig att andas är det som jag har sprungit flera kilometer, jag flämtar ut orden. Jag blir medveten om att jag lagt min fria hand över magen. Utebliven menstruation – det är en vanlig biverkning av sprutorna – Jag kan omöjligt veta. Men jag vet … Mike? Sista gången … när, när var det?
   ”Han tillhörde redan skuggorna när hans säd slog rot i dig. Förstår du nu? Inom dig bultar två hjärtan. Ett av ljuset, ett av mörkret, de delar samma omlopp. Förstår du nu?”
Men jag förstår inte. Inom mig hör jag Rozinos svamlande. ”Inget av det kan … borde kunna skada dig.”  Jag begrep inte då vad han pratade om, och senare antog jag att han kanske visste något om min mammas arv i mig. Men det var aldrig det han menade – det var skuggan i mig. Avlad och framkommen i vår värld. På vår sida. En av Rozinos sjuka planer– jag och Mike var aldrig något mer än pjäser i hans galna experiment. Labbråttor. Förbrukningsvaror. Och nu … vårt barn.  Rozino! Jag vill gråta, skrika, explodera – allt på samma gång. Men allt jag kan göra är att stå och stirra på min skinande mamma.
”Om det gör dig lugnare så kommer ljuset i dig fasa ut mörkret i fostret med tiden”, säger hon monotont, som något i förbifarten. ”Men för tillfället är du ett kärl för tre världar Mary. Förstår du nu? Du kan göra det möjligt. Du kan göra denna platsen möjlig.”
Och som för att påminna om att det är en illusion börjar skuggorna läcka in. Som stråk av svärta tar de över. Luften blir tung och kvalmig. Måsarnas skrin övergår i plågade jämmer. De glittrande vågorna blir hårda kanter i svart sten och underlig lava. Sanden under mig, torr och stel. Mammas skepnad vattnas ur tills jag har svårt att se henne.
”Ett kärl för tre världar Mary, använd det. Låna min vägvisare. Gör det möjligt.”
Den här gången tycker jag definitivt att jag hör ett leende i rösten, sedan är hon borta. Och jag är tillbaka i skuggorna.

 Rozino! Vreden flammar upp igen där jag står i det avskalade karga och svarta landskapet. Jag knycklar ihop lappen till en boll, stirrar på min mage, ser i ögonvrån de missformade muterade skuggvarelserna som kryper omkring mig. Men de rör mig inte.
   Använd det … Använd vaddå? Hur? Rozino! Med ett vrål kastar jag pappersbollen så långt jag kan. Den studsar mot något svart och oformligt som kilar undan med ett väsande, försvinner sedan i röken som tycks täcka marken överallt här. Jag darrar i hela kroppen. Rozino! Han öppnade revan, kastade jorden in i mörker med sin ignorans och makthunger. Och han tog Mike ifrån mig. Mike, mitt barns far!
   Ett slags klickande ljud som inte tycks höra hemma här får mig att se ner. Apan visar tänderna, fortsätter tjattra och verkar otålig. Krävande. Vad kallade hon den för? Vägvisare? Med en växande misstanke om att jag nu faktiskt har blivit totalt galen av allt som hänt fräser jag åt den mellan käkar som känns allt för stela:
”Rozino! Institutet!”
Apan ger ifrån sig ett gällt skri, far sedan upp och iväg. Jävla apa! Den var inte till så mycket hjälp. Men den stannar en bit ifrån mig, hoppar upp och ner på stället. Kacklar på sitt apspråk. Meningen är tydlig. Jag kan inte låta bli att fnysa åt mig själv, men jag följer efter.
Den enorma moderskuggan brölar när hon river fram ännu en skuggvarelse ur sitt sköte. Då och då gungar marken under mina fötter när vi tar oss fram över vassa klippblock. En del skuggvarelser kommer nära, rör mig nästan, hugger med käkarna mot mig. En del verkar blinda, de sniffar i luften när jag går förbi. Vid ett tillfälle ser jag på avstånd en otroligt lång och mager gestalt som rör sig på ett sätt som ger mig ilningar nerför ryggraden. Till min lättnade leder apan mig inte åt det hållet.
Detta är en mardröm. Den skrämmer mig men vreden är starkare, lägger sig ovanpå. Göds av rädslan. Rädslan över att det är så här jorden kommer att se ut om skuggorna tillåts fortsätta läcka in.
Det är snart jul, tänker jag när apan stannar. Men det blir ingen jul om inte revan stängs. Revan som Rozino öppnade. Jag hejdar mig bredvid apan och glor in i skuggan i skuggorna. Ett totalt svart pulserande område. Det är ännu en port, en liten repa i väven bara, som någon använt. Jag vet vilken – den från Rozinos operationsrum, den jag själv tvingades igenom förra gången.
”Jag ska rädda den här förbannade julen”, muttrar jag för mig själv och undrar än en gång om jag tappat all sans någonstans på vägen.
Apans små klor drar och river i mina kläder när den vigt klättrar upp på min axel. Den klickar med tungan i mitt öra, som om den håller med. Sedan sluter jag ögonen och vi kliver in i det svarta.
Det första jag hör är Rozinos röst. Han nynnar på en melodi jag känner vagt igen, då och då med instuckna oavslutade meningar. Jag är inte igenom än, men jag förnimmer hur ljuset i hans operationssal blinkar till. Bara ett flimmer. Sedan ännu ett. Rozino fortsätter nynna och mumla för sig själv, upptagen med något. Ljuset i lokalen blinkar igen, ordentligt denna gång. Rozino hejdar sig och jag öppnar ögonen. Alla ljusrör exploderar samtidigt och Rozino skriker till – ljust och gällt. Han står med ryggen emot mig, lutad över en av kontrollpanelerna. Endast ljuset av en ensam bordslampa är kvar, i resten av rummet brer djupa skuggor ut sig. Det är allt jag behöver.
”Rozino.”
Rozino ger ifrån sig ytterligare ett kort skrik och vänder sig om. Ögonen ser ut att kunna poppa ut ur hans deformerade ansikte när han ser mig i mörkret. Och jag kan förstå det. De söndriga kläderna, den rivna huden. Håret i oreda. Vreden och svärtan som brinner i mina ögon. Jag ler när jag studerar honom från skuggorna, hans skräck är som något jag hungrat efter. Ja Rozino, det är jag som är vålnaden nu.
   ”M … Mary?” Han backar in i ljuset. Som om det ska kunna hjälpa honom. Antingen så har han glömt min mamma, eller så visste han aldrig. Ljuset kan inte skada mig. ”V … vad gör du här?” Han försöker le tillbaka, men det går inte. Hans variga läppar skälver. ”Hur … kom …?”
”Rozino,” säger jag och går mot honom. ”Jag tänkte jag skulle hjälpa dig.” Madame Marigolds röst ekar i mitt huvud. ”De kommer från en värld där dödlighet inte är ett koncept som existerar.” ”Evigt liv, är det inte vad du letar efter?”

Rozino har backat så långt han kan nu, han är inträngd. Pupillerna letar paniskt runt i rummet innan de åter klistras fast vid mina.
”Nej, nej Mary. Det …” Han lyckas inte få ur sig fler ord.
Apan tjattrar när jag lutar mig framåt, in i ljuset, och sträcker mig efter honom.
”Evigt liv Rozino, det är precis vad jag kan lova dig. Låt mig presentera dig för din nya Gud. Men först har vi en reva att laga.” Jag griper tag i hans labbrock och drar honom med mig, in i skuggorna värld.

Tjugonde december

Tillbaka till sjuttonde december.