Sextonde december 2028 av Johan Ring

Det är så lite jag förstår av den här soppan. Men en sak vet jag – Dr Rozino måste stoppas, nu, innan han träder över och blir … något annat. Skuggornas Skugga. Det var han som öppnade porten, det är honom de lär följa. Mike var bara smörjmedlet.
Jag behöver hjälp. Verklig jordbunden hjälp. Och jag vet var jag ska börja.

Jag packar ner ett ombyte kläder, en rulle silvertejp och Mikes gamla kikare i en ryggsäck. Sist av allt lägger jag ner den största kökskniv jag kan hitta i de mestadels tomma kökslådorna. Jag vet ärligt talat inte vilken nytta en kniv kan göra mot vad jag snart ska komma att ställas inför. Det känns bara tryggt att ha den där.
Jag slänger in ryggsäcken bredvid mig i bilen, och greppar ratten. Dit jag ska finns inga förprogrammerade rutter, dit får jag köra manuellt. Det finns en annan poäng med det – skulle jag misslyckas med det jag tänker försöka göra, och bilen skulle hamna i Institutets ägo, vill jag inte att de ska kunna spåra dess senast programmerade färder. De får inte veta var jag har varit.

Jag rullar förbi bostadshus identiska med vårt eget. Stål och glas som blänker i artificiellt solljus. Jag ser kraftstationerna som lyser upp detta vårt lilla hörn av världen som ännu låtsas vara normalt, som ger oss fejkade regnbågar, fejkade måncykler, som använder smoggen som en canvas att måla lögner på. Husen runtomkring mig blir mindre, alltmer slitna, förfallna. Slutet är nära-klotter på spruckna tegelväggar.

Jag närmar mig Utposterna. Jag har inte varit i de här trakterna sedan innan allting hände, Mike, Dr Rozino, experimenten. Inte sedan Skuggorna. Men så snart jag hittar den gamla övervuxna järnvägen så vet jag att jag är på rätt väg. Allt jag behöver göra är att köra jämsides med den i riktning bort från stadskärnan, så kommer jag att hitta henne.

Jag når den gamla stationsbyggnaden tio minuter senare, och omedelbart vet jag att jag hittat rätt. Taggtråd från stora trärullar är dragen runt hela byggnaden, och svarta plastpåsar har satts upp i zickzackmönster över de stora fönstren.

Jag parkerar mittemellan två utbrända bilvrak, och tar fram kniven ur ryggsäcken. Dess tyngd i handen ger verkligen en trygghetskänsla när jag långsamt och tyst rör mig fram mot tågstationens entré. En gång i tiden fanns det antagligen en roterande glasentré här, en sån där stressade jobbpendlare muttrade irriterat varje gång en småbarnsförälder var för långsam med barnvagnen så att mekanismen stannade upp för några sekunder. Nu är den ersatt med en grov svart metalldörr, klumpigt upphängd på hemgjorda gångjärn, och med en enda smal lucka placerad i ögonhöjd. Ordet Förtvivla! står sprejat i röd färg tvärs över dörren.

Med knivens handtag slår jag så hårt jag kan på metalldörren. Den skramlar som ett torkskåp i den ödsliga eftermiddagen.
Under en lång stund händer ingenting, och jag börjar tro att jag kanske kommit för sent trots allt. Så skjuts den lilla luckan åt sidan, och ett par gråa ögon stirrar på mig.
”Jag behöver hjälp”, säger jag. Det låter platt, idiotiskt. Men jag vet inte vad annat jag kan säga.
Ögonen fixerar mig, tycks se rakt in i mig. Nätverket av rynkor runt dem tycks kilometerdjupt. Luckan skjuts igen, och efter ett evighetslångt rassel av nycklar i lås öppnas dörren med ett plågat metalliskt tjut.
“Kom in.”
Det var Mike som först berättade om henne, och även det var mest hörsägen, anekdoter och visklekar. Dr Rozino och några av de andra höjdarna på institutet kände till henne, enligt Mike. Vem hon var innan allt började gå åt helvete var det ingen som visste, men när skuggorna började förtära världen var hennes det enda motstånd det viskades om. Enligt Mike sökte Institutet efter henne med alla medel de kunde, deras spioner rörde sig ljudlöst längs gatorna för att lokalisera henne. Gud vet vad de tänkte göra med henne om de någonsin hittade henne, men spionerna kom alltid tillbaka tomhänta. Eller så kom de inte tillbaka alls.
Jag uppskattar hennes ålder till åtminstone 60, antagligen några år äldre. Stålgrått hår hänger i lockar runt ett rynkigt men härdat ansikte, och så de där ögonen. De där intensiva grå ögonen som naglar fast mig. Hon blinkar inte ens.
”Jag vet vem du är”, säger jag, som för att besvara en fråga som aldrig ställts. ”Du kallas Madame Marigold.”
”Vad jag kallas bryr jag mig inte om. Jag är mer intresserad av hur du hittade mig, vem du än är.”
”Jag heter Mary. Mary Imschman. Min man Mike …”
”Imschman.” Hon spottar ur sig namnet som en sur uppstötning. ”Då vet jag allt jag behöver veta om dig. Och vore jag du skulle jag vända mig om och gå härifrån nu, lugnt och fint, medan du ännu har ben att gå med.”
Det är en märklig känsla, att stående framför denna gamla kvinna ändå bli helt övertygad om att hon skulle kunna förverkliga sitt hot utan att ens bli svettig.
”Du måste höra vad jag har att säga först”, säger jag. “Jag är här för att jag behöver din hjälp. Jag tänker stoppa Rozino, jag tänker bränna ner hela Institutet till grunden.”
Hennes ögon smalnar.
”Min man berättade om dig”, fortsätter jag. “Utposternas främsta skuggjägare. Du vet hur man stoppar de här sakerna.”
Madame Marigold börjar skratta, ett bullrigt skratt som lyfter mot taket och ekar mellan väggarna i det gamla stationshuset. Hon har kvar knappt hälften av sina tänder.
”Man kan inte stoppa skuggorna, man kan inte jaga dem”, säger hon. Hon låter nästan munter. “De kommer inte från en värld där dödlighet inte är ett koncept som existerar. Det bästa man kan hoppas på är att förstöra värdkroppen, den stackars sate de tagit över. På det sättet bränner man åtminstone svansen på dem litegrann.”
Jag fäller ner blicken. Madame Marigold sticker ner handen i fickan, och tar fram ett skrynkligt cigarettpaket. Hur får hon ens tag i tobak såhär långt ut i Utposterna? Hon tar upp tre cigaretter och placerar dem mellan sina torra nariga läppar. Hon stryker eld på en tändsticka och tänder dem alla tre. Med de stålgrå ögonen fästa på mig drar hon ett djupt bloss och släpper ut ett jättemoln rök.
”Idag är det den tredje advent”, säger hon ur ena mungipan. “Visste du det?”
Jag hostar och känner saltsmakande förtvivlan bränna nere i bröstet.
”Snälla”, säger jag. ”Snälla, hjälp mig. Jag ber dig.”
Marigold håller de tre cigaretterna mellan sina smala nikotinfläckade fingrar.
”Har du varit igenom revan någon gång?” frågar hon mig. Hennes röst låter med ens väldigt annorlunda. Mjuk och melankolisk. ”Har du sett andra sidan, sett var de kommer ifrån?”
”Ja.” Jag stålsätter mig för att inte översköljas av minnen som riskerar att slå undan benen för mig, riskerar att göra min vilja mjuk som smör. ”Jag har sett den.”
Hon nickar, som om detta var just det svar hon förväntat sig.
”Då så. Då vet du. Du vet att revan måste slutas inifrån. Dr Rozino gjorde ett mycket noggrant jobb när de öppnade upp oss för det där helvetets invasionsstyrkor. Du kan döda dem allihop, du kan bränna ner Institutet som du säger att du tänker göra, men det kommer inte att påverka ett dugg. Inte på den här sidan. Fighten måste tas på deras planhalva.”
Jag kan känna kraften rinna av mig, kan känna min korkade övertygelse lösas upp till damm just så som Mikes kropp gjort. Antagligen syns det på mig, för Madame Marigold skrockar till:
”Se så, upp med hakan. Det finns ett sätt. Det finns en nyckel.”

Sjuttonde december.

Tillbaka till femtonde december.