Sjätte december 2028 av David Renklint

Detärintepåriktigtdetärintepåriktigtdetärintepåriktigt.

Men vem kan egentligen avgöra vad som är på riktigt? Nyss kände jag trådarna i mig som hungriga, ivriga likmaskar, och lika plötsligt som att vakna från en mardröm är de borta. Men frågan är om jag vaknade från en mardröm, eller om jag vaknade i en mardröm. Dr. Rozinos röst ligger fortfarande kvar i öronen och skaver. Var han inte riktig? Eller är det här inte riktigt, Mike? Hjärnan klarar inte av flera verkligheter. Tankarna står stilla i huvudet och sväller som tumörer. Bara att tänka på revorna har varit tillräckligt för att få mig att isolera mig i lägenheten. Nu när jag är här vet jag inte …

Detärintepåriktigt. Snälla låt det inte vara på riktigt. Det är så mörkt här inne, ett kompakt och kvävande mörker som sätter sig i lungorna och svider. Men trots det kan jag se allt. Jag ser den ryckiga skuggan långt där borta vid horisonten, en moder som gråter svart rök och skriker. Har du hört en skugga vråla av smärta och sorg nån gång? Klart att du har. Det låter precis som dig och mig, fast … svartare.

Den enorma skuggan hukar sig över ett hål i den steniga marken och klöser upp sitt underliv med svarta klor. Först kommer mer rök, innan svart blod forsar ut ur såret och plaskande fyller hålet i marken. Hålet som jag inser är en grav.

Efter röken och blodet kommer en mindre skugga som tyst faller ner i blodet i graven och försvinner. Den stora skuggan föder skrikandes sin avkomma rakt ner i graven och jag vågar inte röra mig. Även om hon är långt borta är jag rädd att hon ska märka mig. Jag kryper ihop på marken och kravlar fram över de vassa stenarna. Kräks på mina armar, men jag kan inte stanna.

Trots fukten och stanken av mögel torkar jag ut i mörkret i revan. Jag måste hitta ett ljusankare. Jag försöker intala mig att det inte är på riktigt, men det spelar ingen roll om det är det eller inte. Allt känns på riktigt.

Huden blir torr och skrovlig framför mina ögon. Armarna är alldeles knottriga och varenda liten por och hårsäck blir vit och sväller. Fördubblas. Fyrdubblas. Det kliar fruktansvärt, men jag vågar inte röra mig själv. Det är inte på riktigt, intalar jag mig själv. Porerna på min torra hud blinkar och tittar på mig, miljoner små ögon som täcker min kropp och stirrar upp på mig, men det är inte på riktigt. Det kan det inte vara.

Om jag inte hittar ett ljusankare snart kommer det som inte är på riktigt bli på riktigt. Jag kravlar vidare och hör ljudet av …

Sjunde december

Tillbaka till femte december