Sjunde december 2028 av Ella Moe

…mitt hjärtas slag. Det bultar högre än jag trodde var möjligt. Bröstet värker som skulle det sprängas. Jag fruktar att det ska göra så att skuggorna hör mig. Som ett vilt djur vanvettigt av skräck, trycker jag mig ner mot marken. Min lägenhets isolering framstår som ett himmelrike. Fast jag vet att jag var tvungen, förbannar jag mig för att jag valde att lämna hemmet. Min förlamande känsla av skuld och Mikes fruktansvärda, förvridna vålnad är ingenting mot det här. Den djupaste sorg blir till slut ens vardag. Jag var trygg i mitt elände, trygg i vetskapen att för varje dag som gick så återstod en mindre.

Jag minns mina mardrömmar då jag gång på gång obönhörligen förflyttades hit. Det skedde varje gång på ett nytt sätt – jag öppnade en garderobsdörr, steg ut ur min bil, böjde mig djupt ner i en frysbox, såg mig själv i spegeln – och i det ögonblicket upplöstes mitt liv, mörkret fann mig och tog mig till sig. Pupiller och iris blev ett och detsamma, jag flämtade svart rök. Mörkret pulserade hypnotiskt och mitt hjärtas slag kom med längre och längre intervaller tills det tystnade helt. Aldrig hade jag trott att det skulle hända igen. Jag hade lovat mig själv att vad som än hände, så fick just det inte ske, aldrig, aldrig, någonsin.

Den här dimensionen är mitt personliga helvete. Den får mig att vilja ge upp, rulla ihop i fosterställning tills det enda som återstår är sten och skelett.

Stanken tar andan ur mig, jag intalar mig själv att jag får inte kräkas. Huden och naglarna slits sönder när jag desperat trevar mig framåt. Försiktigt ser jag mig om, försöker hitta kännetecken. Det svarta blodet bubblar i graven, väller över och stinker. Skuggan vältrar sig åt sidan, faller ihop och tappar formen för att åter torna upp sig, omänskligt enorm. Den skriker obönhörligt. Från berget rullar sylvassa stenar ner, de studsar och sliter upp djupa skåror.

Försiktigt ålar jag mig fram mot bergets fot. Jag försöker att inte komma åt de lösa stenarna. Jag visualiserar ljusankaret, kallar det till mig, ser det inom mig utplåna mörkret med sin strimma hopp. Kanske, kanske kan jag överleva detta. Jag vet att chansen minskar för varje ögonblick som jag befinner mig här.

Först rivs skjortan sönder mot de vassa stenarna, sedan huden på min mage. Utmattad vänder jag mig om och ser det svarta blodet täcka marken. Det fräser och bubblar. Den heta ångan slår upp mot mig och med den, den ruttna stanken av död. Skuggan fortsätter att slita ut nya varelser ur sin kräva, de mångdubblar sig, förtätar mörkret. Det finns ingen återvändo. Faller jag är det ute med mig. De kommer att kräva min själ, göra mig till en av dem, en halvvarelse,  ett monster, dömd att hungra efter liv.

Jag fäster blicken på bergets topp och fortsätter att själadödande långsamt häva mig uppåt. Ljusankaret bär jag som ett inbillat tredje öga, som väntade det helt säkert på mig däruppe, som hade jag redan funnit det, som vore det inom mig som en talisman.

Efter en evighet, då det blivit allt svårare att andas, då jag flera gånger varit nära att ge upp och låta skuggorna göra vad de vill med mig, når jag med mina armars sista kraft toppen. Fast det enda som jag vill är att vila, så vet jag att det finns ingen möjlighet till det.

Bävande slår jag upp mina ögon. Det här är min enda chans. Annars är min tid ute. Ett bländande skimmer möter mina ögon. Darrande sträcker jag ut min hand.

Mike.

Åttonde december.

Tillbaka till sjätte december.