Sjuttonde december 2028 av Rikard Slapak

Jag följer Madame Marigold mellan byggnader, buskage och övergivna bilar. Förstår att hon noga överväger varje beslut hon tar. Vi trevar oss fram och jag litar blint på henne. En nyckel hade hon sagt, och jag hade i min enfald hoppats att hon skulle ge den till mig.

”Jag har den inte”, hade hon svarat.

”Så var är den?”

”Jag vet inte. Du måste hitta den.”

Mitt mod hade fallit och jag hade bara slagit ut med händerna.

”Jag förstår”, hade Madame Marigold sagt och klappat mig på axeln. ”Jag förstår hopplösheten du känner. Men kom, följ mig.”

Och hon hade lett mig ut och jag hade inte ställt några fler frågor.

Jag orkar inte. Jag gör bara det jag måste göra. Går det så går det. Går det åt helvete så behöver jag åtminstone veta eller vara med om det som väntar därefter. Förhoppningsvis.

Hon leder mig till en liten kyrka. Knappt iögonfallande med sitt ynkliga torn och lilla kapell. Vi kliver in, dörren står redan öppen. Det är mörkare där inne än det borde vara, som att luften i sig är dunkel och skymmer.

Marigold tar i min arm och stannar i vapenhuset innan långhuset tar vid.

”Där framme”, säger hon och nickar mot altaret. ”Där finns en av vägarna in.”

”Till vad?”

”Du vet till vad, eller hur? Till Mike.”

Hon släpper min hand och ger mig en uppmuntrande nick. ”Det kommer att gå bra. Du behöver inte vara rädd. Lita på mig.”

Jag kliver in i långhuset, passerar bänkrad efter bänkrad. För varje steg sluter sig mörkret tätare kring mig, för varje steg blir luften tyngre. Massivare.

”Lycka till”, hör jag Madame Marigold önska mig, men det låter som hon är långt, lång bort. Låter som en viskning och sedan är hon borta. Jag vet det utan att behöva vända mig om och se efter. Jag vet att jag är ensam.

Nej, inte ensam. Det finns någonting mer. Och det virar sig allt tätare kring mig, fördunklar min syn, till den punkt att jag inte har en aning om var jag är och inte kan röra mig. Det är mörker, enbart svärta. Och mina tankar. Jag vill skrika, kroppen behöver skrika, men jag kan inte. Omgivningen, mörkret, svärtan, tränger in i mig. Min kropp fylls upp. Och plötsligt kastas jag fram och tillbaka i ett tomrum, utom kontroll, som om jag vore i vakuum, där mina försök att vifta med armar och ben för att få någon form av kontroll är helt verkningslösa. Det finns inget upp och inget ner. Men efter en stund känner jag ändå att de slumpmässiga rotationerna och rörelserna blir minde slumpmässiga, som att det trots allt finns en ordning, en riktad kraft.

Jag förs neråt. Ja, nu finns det definierade riktningar. Ett upp och ett ner. Det är kraften, lika mörk och osynlig som allt annat, som skapar den ordningen. Jag griper tag i den – mentalt – för det är någonting som min hjärna kan förstå. Det är inte gravitation, men det är ändå greppbart, och jag greppar hårt för att inte fara iväg igen och aldrig mer komma tillbaka. Riktningen, kraften, ordningen i detta svarta kaos är det enda som tillåter mig att bevara ett uns av mitt förnuft.

Jag förs neråt med huvudet före och armarna pressas mot mina sidor.

Jag känner smärta. Men det är inte min egen.

Jag känner frustration. Men det är inte min egen.

Smärtan och frustationen är runt omkring mig, inuti mig. Men inte i mig utan i den svarta luften som pressats in i varenda hålighet och utrymme i min kropp. Känner smärtan och frustrationen som pulserar i essensen som jag befinner mig i och som förtär mig inifrån, känner den mot huden, känner den i lungorna, mellan organen, i blodet, lederna.

Rörelsen blir trögare, som om jag håller på att fastna igen. Kraften börjar pulsera. Trycker, avtar, trycker, avtar. Pressar mig framåt – neråt – bit för bit. Och så inser jag med vämjelse vad som håller på att ske, förstår att jag är på väg till den där andra verkligheten och hur.

Och som om den insikten är tillräcklig så är jag plötsligt fri. Faller handlöst neråt mot en grop – en grav – fylld av svart vätska. Jag hinner se varelser som krälar omkring i det, som tar sig mot kanterna för att ta sig upp, hinner se det groteska skötet av svart kött som jag just pressats fram ur. Jag faller i sörjan, omsluts av den och börjar kämpa mig upp mot dess yta. Den tjocka vätskan far in i munnen på mig, näsan, öronen. Jag andas in den, låter den bli ett med mig. Har inget val, den ger mig det min kropp behöver, och jag får panik när jag känner att min kropp ger den vad den behöver.

Jag bryter ytan med handen, pressar upp mitt ansikte ovanför och en kaskad av den svarta geggan far ut genom mun och näsa. Jag tar mig mot kanten. Ett tag känns det som att varje tag med armarna snarare för mig bort från kanten, att jag aldrig kommer att komma fram. Vid ett tillfälle känner jag otympliga händer som greppar min fot, men de glider undan. Tankarna på vad som finns där inunder mig – på de saker som inte lyckats ta sig upp utan sjunkit till botten, de ting som krälar omkring där och sträcker sig uppåt och söker efter något att greppa för att häva sig upp … eller för att dra ner – tar mig meter för meter framåt, och till sist slänger jag upp en arm och greppar i första sten jag når. Dess kanter skär sönder mina fingrar, men jag släpper inte, medveten om att om jag tappar greppet och sjunker tillbaka ner i graven så kommer jag inte upp igen.

Jag häver mig upp, står på knä och kräks, svart sörja som hamnar på stenarna. Så rinner den ner mot pölen den kom ifrån. Nej inte rinner – krälar, ålar, slingar. Jag sätter fingrarna i halsen och kräks ur mer svart vätska, känner hur den försöker klänga sig kvar så gott den kan i strupen, stretar emot. Till slut kommer ingenting mer, fastän jag känner hur hela min kropp är fylld av den: min vävnad, bakom ögonen och inuti hjärnan, förvrider allting, mina rörelser, min syn, mina tankar. Jag känner det för den kliar, kliar inuti mig som en fruktansvärd klåda.

Jag vänder mig om blir sittande. Blicken far upp, ser hur den enorma skuggvarelsen ideligen klöser sig själv mellan benen med sina klor. Hör hur den skriker. I smärta. I frustration. Blod och rök forsar ut, en klump med förvridna lemmar pressas ur och faller i sörjan, sjunker långsamt, kommer inte tillbaka upp. Jag ser rörelser i poolen, tingestar – omöjliga att avgöra vad de en gång varit – som kämpar fruktlöst just under ytan. På andra sidan lyckas en kravla sig upp, en svart klump med tre ben, fyra armar och två huvuden. Klumpen drar sig ryckigt fram över stenarna. Ett av huvudena släpar efter, rivs upp mot kanterna, vassa som eggar. Det skriker. Tills det plötsligt gör sönder, och svart klumpig sörja väller ur. Huvudet tystnar, men klumpen fortsätter sin sävliga flykt, lämnar ett slemmigt spår efter sig som hos en snigel.

Jag sträcker ut mina armar och tittar på dem. De ser ut som de ska. Mina ben också. Hela jag. Jag har lyckats undgå att förvandlats till något formlöst och inuti den väldiga varelsens innandömen.

Det var som Madame Marigold hade sagt. Att det skulle gå bra. Att jag inte hade något att frukta.

Men är det helt sant?

Jag kan ju känna hur varelsens själva essens – dess smärta och frustration – fortfarande krälar omkring inuti mig.

Krafterna börjar komma tillbaka och jag kommer på fötter, vänder mig om och bara springer. Vet inte vart, bara att det är bort från det vämjeliga och till synes aldrig uppehållande skådespel som den väldiga varelsens utgjorde. Dess skrik blir svagare, och till sist är det bara ett ihållande ljud som från alla håll utan källa. Det blir ett konstant ihållande surrande någonstans långt bak i skallen som hjärnan automatiskt filtrerar bort. Som susandet från ett element. Det finns där, men endast om man faktiskt bryr sig om att lyssna efter det.

Jag stannar och ögonen kliar. Och bakom dem. Och tungan också. Tänderna, gommen. Långt där inne bakom näsan, bihålorna. Jag räcker ut tungan krafsar med naglarna på den, men det gör det bara värre.

”Låt bli!” En bild av min pappa dyker upp. Jag är bara några år gammal och river i frustration den sommardagens samlade skörd av myggbett. Kliar mer och mer tills de blöder. ”Det blir bara värre, Mary.”

Jag tvingar ner min händer mot låren, biter ihop och blundar i ett försök att förtränga den enerverande klådan. Men det är ju så skönt att klia. För stunden.

”För stunden, precis”, säger Mike. ”Men det blir värre och still slut kan du inte sluta.”

Han står framför mig. Han är allvarlig men vacker. Hans ögon är blåa, tänderna vita och fräknarna bruna. Han är perfekt. Så som jag minns honom. Så som jag vill minnas honom.

Eller?

Nej, han har en leverfläck, som jag aldrig sett tidigare, på ena kinden. Så mörknar fläcken och blir svart. Den börjar växa och Mike lyfter en hand och tar på den, skrapar på den försiktigt med nageln.

”Titta”, säger han.

Han skrapar hårdare och fläcken växer snabbare. Det börjar blöda. Hans ögon blir mörka och han lyfter den andra handen, gnuggar ögonen med handryggen. Hårdare och hårdare.

”Ser du”, säger han utan att upphöra sina rörelser med händerna. ”Det blir bara värre.”

Så vänder han på handen och petar in fingrarna i ögonen, river och klöser dem tills de brister och en blandning av svart och rött rinner ner över kinderna.

”Sluta”, säger jag.

”Jag kan inte”, säger Mike, och hans tonfall är absurt lugn i relation till det han gör med sig själv.

Mike sliter ut det som är kvar av ögongloberna, trycker in fingrarna i de tomma hålorna, kommer åt att klösa där bakom.

”För guds skull, Mike.”

”Det finns ingen gud, Mary.” Nu är han tillbaka till kinderna, klöser bort skinnet, sliter sedan bort stycken, och snart syns alla tänderna – bruna och sneda – i vad som blir ett ofrivilligt och lika monstruöst grin.

Jag gråter, men tårarna försvinner med en gång, förångas. Nej de förtärs av mörkret. Det suger girigt åt sig av dem, jag kan känna dess hunger och dess eufori. Jag vill springa därifrån, men jag kan inte. Inte en gång till. Jag kan inte vända Mike ryggen igen. Aldrig igen.

Mike gräver allt ursinnigare i sitt ansikte, sliter bort kött och brosk. Ben knakar, tänder och käkar krossas och slits ut. Och till slut står han där – så som jag blivit van vid att se honom – med ett groteskt hål i huvudet.

”Varför älskar du mig inte längre?” säger han och sliter sedan ut tungan.

Den är en lång tjock lealös igel i hans ena hand. Han kastar den ut i svärtan som omger oss. Och jag hör och förnimmer hur saker och ting – varelser mörkare än svärtan själv – slåss om köttklumpen och slukar den.

”Men jag älskar ju dig, Mike”, säger jag, och jag vet att det är sant.

Lika mycket som jag vet att det är han – min Mike – som är nyckeln.

Artonde december

Tillbaka till sextonde december.