Tionde december 2028 av Mikael Mansén

Intryck avlöste varandra. Bilder avlöste varandra. Det kalla golvet, rummet som i ena stunden var upplyst av skärande ljus, nästa stund höljt i ogenomträngligt mörker. Men hela tiden såg jag doktorns gestalt röra sig över eller omkring mig. Då och då yttrade han ord, många meningslösa, men ibland hörde jag honom nämna Mike eller mitt namn.
”Var inte rädd. Du ser saker, jag vet. Skrämmande, ohyggliga, vansinniga saker. Men det är inget farligt. Inget av det kan … borde kunna skada dig. Titta på mig.” Han lutade sig ner över mig, stirrade in i mina ögon och försökte le uppmuntrande. De spruckna läpparna, den febriga blicken, svetten och smutsen fick honom att se galen ut.
”Jag hatar dig”, stönade jag fram. Men han bara fortsatte att le.
”Allt vi gör. Alla experiment vi utför. Allt är för er. För dom som kommer efter. Men det här vet du redan. Mike … Han.”
Åter försökte jag tala. Försökte säga till honom att inte använda Mikes namn. Men orden ville inte tränga fram. Ovanför mig förändrades doktorns blick och et framtvingade leendet slocknade.
”Mary … Jag är inte ond. Jag gör bara vad jag måste”, sa han lågt, knappt hörbart. Sedan drog han åt en rem kring min arm, stack in nålen i armen. Ett kort svidande, två hjärtslag, sedan öppnades världen.
Väggarna rasade, taket exploderade, golvet försvann. Min kropp störtade eller flög ut i rymden, mellan planeter, och ut i det kalla, eviga mörkret. Runtomkring mig såg jag myriader av stjärnor, vintergatans väldighet. Det gick så oerhört fort att fara ut ur solsystemet och vidare. Bort, ut, längre och hastigare. Någonstans insåg jag att jag hade varit här förr. Att det var medicinerna, sprutorna, tabletterna och alla trådar som kopplades in i min hjärna som sände mig ut på resan. Jag visste att det inte var på riktigt, inte fysiskt riktigt och att jag var tvungen att försöka finna platsen. Den platsen som Mike aldrig fann, för att synerna av himmel och helvete drev honom till vansinnets rand … Mike hade bara sett helvetet. Jag såg också helvetet, men jag kunde uppfatta annat också. Rymden och ibland det där andra. Det som kanske var himlen. Där såg jag andra skuggor än dom som fanns utanför. Höga, stränga, med ansikten av eld. Vad jag inte förstod, var hur skulle den platsen kunna hjälpa oss? Fanns den ens på riktigt eller var allt framkallat av drogerna som jag matades med?

 

Det var skakningarna som väckte mig. Min kropp som skälvde och som badade i svett. När jag slog upp ögonen var jag tillbaka. Mike satt där han alltid suttit. Stirrande, med underdelen av ansiktet i blodiga spillror.
”Varför?”
Darrande satte jag mig.
”Varför”, sa han igen.
För att doktorn ville det. För att vi inte har något val. För att vi är en del av ett experiment. För att du var för feg för att fortsätta. För att du bad mig att inte göra det. För att allt blev för mycket. Herre gud. Jag vet inte. Jag vet inte. Förlåt.
”Varför?”
”Jag vet inte”, viskade jag och reste mig darrande upp. Under ett par hjärtslag möttes våra blickar. Jag ville se förlåtelse i blicken. Men där fanns inget annat än anklagelser.

Elfte december

Tillbaka till nionde december.