Tjugoandra december 2028 av Nike Fritz

Jag drar häftigt efter andan. Pappa? Är det en av alla de syner som jag inte längre vet om de är verkliga eller inbillade eller är det han på riktigt?
Jag tar några trevande steg fram på det underlag som i ena stunden verkar vara fin sand på en sandstrand, i nästa stund grunt vatten och åter nästa bara en gata av ljus. Det håller att gå på i alla fall och här i ljuset är det slippriga och hala, det vassa och hårda borta och jag riskerar inte att falla. Han kommer närmare mig ryckvis som om hans väsen projiceras genom olika prisman men så plötsligt står han där och verkar vara av kött och blod.
Han tittar på mig med nyktra men känslolösa ögon.
”Mary, lyssna på mig. Du har en chans, en liten chans men ändå möjlig att reparera det som vi skadat. Jag tänker inte be om förlåtelse, det tjänar ingenting till och jag är inte böjd för att bli sentimental. Jag förstår att jag inte gett dig den barndom som du kanske borde fått men å andra sidan har du inte heller haft den sämsta, det har aldrig gått någon nöd på dig materiellt eller vad gäller utbildning och frihet. Naturligtvis borde jag inte skaffat barn men det är för sent att ändra på det nu. Din mamma är av … annan sort och inte vet jag om det skulle blivit bättre för dig om hon valt att leva som en jordvarelse. Jag ångar inte mycket, förutom att jag var för slapp i min vaksamhet vad gällde Dr Rozino.” Artur Imschman vänder sin kyliga blick mot den darrande, svettandes och motbjudande varelse som står och flämtar och grymtar ett par steg bakom mig.
”För …, förlå… ååt”, stammar Dr Rozino fram bakom mig. ”Jag menade inte … jag menar, jag …”
”TYST!” dånar Imschman fram med blixtrande vrede. Sedan vänder han sig mot mig och tar till orda. ”Du har till din hjälp de barn du bär i din mage. Det kommer att gå fort. Det är som du kanske gissat ingen vanlig graviditet och därmed kommer det nu att inträffa saker som det nog är bäst att du får vetskap om i förväg. Det kommer som sagt att gå fort, väldigt fort. Med andra ord kommer det inte att ta några nio månader. Årets mörkaste dygn påverkade processen så att du kommer att uppleva att fostren nu växer dramatiskt. Du kommer att skyndsamt få åka härifrån och uppleva nästan en hel graviditet inom loppet av två dygn. Det kommer naturligtvis att vara smärtsamt men förhoppningen är att det kommer att gå bra. Det är enäggstvillingar och ibland händer det att den starkare av de två suger åt sig all kraft och det då bara utvecklas ett barn. I det här specifika fallet har vi ju också barn av två olika … vad ska jag kalla det … världar, krafter. Det kan innebära ytterligare påfrestningar för dig. Följande kan inträffa: ett barn överlever och det blir ljusets barn eller ett barn överlever och det blir mörkrets barn. Det kan också bli så att ett barn överlever med båda inneboende krafterna inom sig och så det som vi nu hoppas på – att båda barnen överlever och jämvikten upprätthålls. Du får själv välja om du vill föda hemma eller på laboratoriet, där kommer personalen naturligtvis finnas till hands för dig. Att föda på ett vanligt sjukhus avråder jag å det bestämdaste. Men för övrigt så bryr jag mig inte så mycket om själva födelseprocessen, jag har nu annat att ta itu med.”
Jag skakar som av frossa. Vad är det han säger? Hur kan jag ta in det han säger? Och om det överhuvudtaget är sant så kommer jag definitivt inte att åka till forskningscentret! Varför skulle jag lita på någon där?! Men jag känner redan något i magen, något som … sparkar? Jag för automatiskt handen dit och hajar till när jag känner hur den buktar ut något, det gjorde den ju inte nyss. Något spänner och drar i brösten och jag känner mig svimfärdig. Men jag har inte tid nu att tappa koncepterna. Han ska fan inte få lura mig till det. Jag måste hålla huvudet kallt! Och så ser jag hur Dr Rozino ligger och sprattlar som en fångad fisk på marken framför mannen som jag borde kalla pappa men väljer att kalla Artur Imschman. Dr Rozino flämtar blåröd med strupen fångad i ett järngrepp. Jag känner att jag ska därifrån och att jag gärna lämnar Dr Rozino åt sitt öde men jag får inte göra något förhastat nu. Jag måste koncentrera mig, måste fokusera.
Jag är här för att laga en reva. Behöver jag Dr Rozino till det? Klarar jag det utan honom? Jag har ju funnit revan, jag har behärskat att självständigt resa genom den åt båda hållen. Vad behöver jag för att laga den? Jag behöver täta den med något hållbart. En helt vansinnig idé tänds i mitt huvud. Navelsträngarna. Från barnen. De innehåller ju naturligtvis krafter som är starka nog till att hålla ihop revan med. Nej, jag måste härifrån, jag håller på att bli tokig. Navelsträngarna kan bara symbolisera något annat. Barnens inre krafter? Vad?!
Magen spänner, värker, växer! Jag måste härifrån. Nu! Mike! Jag behöver dig! Kom till mig, bara under födelsen, den underbara och groteska födelsen! Efterlängtade barn, men även tillhöriga vetenskapen …
Jag börjar svettas. Fryser och skakar medan svetten sprutar om mig. Jag måste ta mig tillbaka. Måste tillbaka! Men nej, nej, revan … jag måste ju laga revan först. Eller samtidigt? Nu förlorar jag förståndet, jag tappar fotfästet!
”Nej, jag är här”, hör jag en välkänd, trygg och kärleksfull röst vid mitt öra. ”Jag följer dig tillbaka till revan nu så att du kan föda. Och jag lämnar dig inte. Jag står vid din sida tills det är klart. De har lovat mig att jag får göra det”.
Jag vänder mig om och ser min vackra man Mike. Med sitt ansikte helt och jämnt, inget bortskjutet, inget som blöder och varar sig, bara min fina Mike vid min sida. Bakom oss hör vi vansinniga vrål av smärta och ångest. Vänder mig inte om, vill inte veta vad Artur Imschman gör med Dr Rozino, vill inte heller någonsin se någon av dem igen.
Marken börjar rasa under mina fötter, ljuset blixtrar, enorma åskmoln vältrar sig plötsligt över himlavalvet. Från ingenstans utbryter det värsta oväder som någonsin skådats. Går världen under nu? Nu!? Jag hör inte att jag själv skriker men känner att någon liksom lyfter mig över den kollapsande marken, förbi de ljungande blixtarna, mellan de handbollsstora haglen. Och jag känner hur magen växer och växer, jag känner sparkarna i mitt inre och jag inser att det inte är vanliga sparkar, de som växer där inne i mig, mina barn sparkar varandra som om de kämpar om liv och död. Som om de kämpar för hela världens existens! Och så befinner jag mig plötsligt vid revan, får hjälp med ena benet igenom den och där, där stannar allting upp. Som om jag befinner mig i stormens öga. Tiden står stilla. Jag vet inte ens om jag andas. Jag kan se allt. Jag kan mitt i denna reva se tre världar! Ljusets och mörkrets. Och vår värld som håller på att krossas av ovädret, brännas upp av blixtarna, slås sönder av hagel som är som meteoriter, som svämmas över av regn som är som hav som faller från himlen. Mitt i allt detta ska jag inom ett dygn eller två föda. Och, det förstår jag nu, dö.

Tjugotredje december.

Tillbaka till tjugoförsta december.