Tjugofjärde december 2028 av Maria Brusell

Jag vill säga att jag rör mig över den döda, karga jorden som någon av de otaliga actionhjältinnor som TV-bolagen matat oss med de senaste åren men de brutala rörelserna i min livmoder gör att jag snarare snubblar fram. Rasar. Jag kan inte längre urskilja om det är jag eller mina ofödda barn som rör vår makabra treenighet framåt.

Huden har sedan länge givit upp sina fåfänga hopp att försöka omsluta mitt kött. Längs min mage sipprar gulnat, blodblandat fett ur den sprickande huden. I samma takt som de stenhårda sparkarna massakrerar mitt inre.

Antigudens skugga ligger tät över landskapet och stanken är så påtaglig att jag skulle kunna skära i den med min medhavda kniv.

Förruttnelse. Sorg. Undergång.

Antiguden vilar än på sitt brinnande himlavalv. Trygg i sin falska vetskap att ingen helig treenighet finns. Att den bibliska myten är just en myt.

Dess små vidriga hantlangare fortsätter att betrakta mig på håll. Väsande. Stirrande med sina glosögon. Ett fåtal av dem ser ut att stilla vakna upp ur sin förvånade apati och börjar sömngångaraktigt röra sig mot horisonten. Stapplande, krälande, ålande …

Horisonten, ja. Horisonten där jag nu är säker på att världar strålar samman och där jag gissar att Mike för första gången skådade allt det vidriga som är avguden.

Förruttnelsen. Sorgen. Undergången.

Min kropp känns oändligt tung där jag släpar mig fram. Det som först kändes som en stilla molande värk har allt mer övergått i en blixtrande, förlamande smärta som får kallsvetten att lägga sig som en kvävande hinna över mig. Mitt i en sådan förgörande värk känner jag hur något klickar till i mitt underliv. Något brister. Jag förstår redan innan den våta värmen rinner längs mina ben.

Jag har bråttom nu. Bråttom till horisonten där jag tror mig, slutligen, kunna krossa antiguden och dess revor genom makten hos tre.

Jag slänger en blick ner mot mina ben som nu är täckta av svart fostervatten. Becksvart. Men jag tycker mig kunna skymta strimmor i den mörka vätan. Strimmor som skimrar som pärlemo.

Min vandring känns fan bibliskt lång men jag tänker att kanske finns det ett syfte med det. På något märklig vis lyckas jag minnas att idag är julafton. Idag är även dagen då hinnorna mellan världarna är extra svaga.

Framför mig skymtar jag nu revan. Ett pulserande, darrande ljus. Jag kommer aldrig att kunna beskriva det på ett rättvis sätt för er som inte sett det.

Tankarna rusar. Jag tänker på den värld vi sett träda fram. På allt elände som drabbat mänskligheten. På hur vi inte lyssnade. Jag tänker på min ungdoms år. Jag minns en ung flicka som skolstrejkade. Vad hade hänt om vi hade lyssnat?

Jag vet inte. Men jag vet att jag är här nu. Framme vid revan. Antiguden förnimmer mig. Kränger sig som en obekväm mask på en metkrok. Vrålen slår ut min hörsel men dess vidriga hantlangare håller sig på avstånd. De kan inte nå mig.

Under min vandring har tankarna hunnit flöda. Jag känner mig som en modern Dante som rör sig genom kretsarna, Men jag förstår. Jag har upplevt nedstigandet. Jag har skådat det och jag har känt det darra genom kroppen. Jag har lösningen.

Jag är framme vid revan. Antiguden betraktar mig men vilar. Trygg i att ingen treenighet finns. Jag är också trygg. Jag har en chans. Något kommer att döda mig. Om det blir värkarna eller antiguden rör mig inte i ryggen. Jag är här nu. Mina föräldrar gjorde det de var tvungna. Nu är det min tur. Saltet jag bär med mig kommer jag inte att behöva. Jag är fredad. Möjligen kan jag knapra på saltet då jag inte har några jordnötter med mig.

Jag grenslar revan. Värkarna är inte möjliga för mig att beskriva. När jag och Mike pratade om barnalstrande kunde jag läsa förlossningsberättelser med stor behållning men inget kan beskriva det jag nu upplever. Jag trasas sönder och kan inget annat än vråla efter lindring som inte finns.

I födslovåndor över en reva i tid och rum.

Genom revan ser jag artificiella regnbågar och färgglada murar. Det vackraste vi kan uppbåda.

Jag känner mitt första barn röra sig genom födelsekanalen. Jag känner varenda rörelse och hur hen kämpar sig igenom mitt inre. Snabbt och smärtfritt rasar hen genom revan till antigudens förvånade bröl.

Mitt andra barn börjar sin resa ner genom min kropp. Jag vet att hen är livsviktig. Därför blir min panik än större när jag känner att hen fastnat med axeln i mitt underliv. Jag vet att kniven är bortkastad på antiguden. Därför offrar jag den. Förr oss. För julen.

Jag tar kniven ur dess fodral och riktar den darrande mot mitt sköte. Jag har sett skuggvarelsens födslovåndor. Det här kan inte bli värre. Jag skär. Genom rosa kött och slemhinnor. Jag skär en autobahn till mitt barn.

När hen trillar ur mig och faller genom revan fokuserar jag blicken.

Jag måste orka. Jag måste älska.

Jag ser mina barn tas emot i mellanvärldens artificiella lycka. Jag ser dem tas emot av en tjattrande apa.

Därefter finns bara mörker. Men … besök inte de platser jag besökt. Sluta aldrig som text i en dagbok.

Och se till att min dagbok förstörs …

Tillbaka till den tjugotredje december.