Tjugoförsta december 2028 av Lina Löfstrand

Även på långt håll känner jag igen skräcken som lyser i Dr. Rozinos ögon. Och tveksamheten. Och misstroendet. Att sätta världen på spel för egen vinning är inga problem, men att lyfta ens ett finger för att rätta till sina misstag? Han skakar på huvudet och ropar något ohörbart till svar. Vreden över denna ändlösa själviskhet bubblar upp och kokar över igen, och precis när jag ska skrika tillbaka precis vad jag tycker så avbryts jag av en serie snabba skakningar under mig. Jag famlar efter något att hålla i, men tungan är slät och hal och jag kan omöjligt behålla fotfästet.
Ett vrål från Dr. Rozinos håll vittnar om att han har större problem. När ljudet blir svagare, rösten mer desperat och skriket snart ekar mellan väggarna, inser jag att han har fallit. Och när själv jag glider av tungan, ner mot en avgrund som möter min blick medan jag faller, ser jag honom en bit längre ner, ser honom försvinna in genom ögat, och sedan är jag där också.
Vi faller genom dimensioner efter dimensioner tills jag tappar räkningen, mörkret omsluter oss och tar andan ur mig för att sedan fylla mina lungor med luft och göra samma sak igen. Dr. Rozinos vrål bleknar bort och mörkret lämnar plats åt tillräckligt med ljus för skuggor att uppstå och de är överallt och ingenstans, de kommer närmare och upplöses några centimeter från mina ögon och allt jag vet är att jag vill bort. Nya, omänskliga skrik fyller mina öron och skuggorna målar bilder på väggarna medan jag fortsätter falla, grottmålningar av mardrömmar fyller min tillvaro, flerarmade monster, varelser utan huvuden, kroppar som kröker sig i onaturliga vinklar och jag vill titta bort men jag kan inte.
Sedan är det över. Dr. Rozino och jag står sida vid sida och när ekot av de sista vrålen har ebbat ut fylls avgrunden istället av tystnad, mer öronbedövande än något som kommit innan den. Jag kan inte urskilja marken under mig eller väggarna runtom mig, men hela denna plats andas mörker och allt är kyla och fukt och jag märker först nu hur mycket jag skakar.
Dr. Rozino knackar mig på axeln pekar några meter framför oss. Jag följer hans finger med blicken tills den fastnar på några strimmor ljus en bit längre fram, ljus som dansar över väggarna, bleknar och sedan flammar upp igen. Vägen kröker sig där framme, och ljuset tycks komma från bakom ett av hörnen. Jag tar några försiktiga steg i riktning mot det, och när Dr. Rozino inte gör någon ansats att följa efter greppar jag tag i hans arm och gör valet åt honom.
Marken är hal och fuktig och vid ett tillfälle trampar jag i något jag hoppas är en vattenpöl, men jag fortsätter framåt, kan inte låta det stoppa mig för såvida jag inte vill bli kvar här för alltid är det mitt enda alternativ. Var nu här är någonstans.
När vi rundar hörnet, mot källan till ljusstrålarna, håller jag andan och när vi når andra sidan av det, blir världen vit vid åsyn av det skarpa ljuset. Svarta prickar dansar på mina näthinnor och en fläckig verklighet tar sakta form framför mig.
När Dr. Rozino drar ett häftigt andetag bredvid mig har jag precis återfått synen och inser vad han flämtar åt. Vem. I mitten av rummet sitter en man. Ljuset tycks komma från någonstans bakom honom, det faller över hans ansikte och avslöjar en djupt rynkad panna, flottigt, silvergrått hår fastklistrat i pannan och öppna, stirrande ögon i samma nyans som mina egna. Vi båda vet vem han är.
”Albert Imschman.”
   Pappa

Tjugoandra december.

Tillbaka till tjugonde december.