Tjugonde december 2028 av Jimmy Berestål

Jag landar mjukt. Och jag landar ensam.

“Doktor Rozino!”

Fan. Han har lyckats fly. Jag måste hitta honom, och det snabbt. Innan skuggvarelserna gör honom till sin. Innan han blir en Skuggornas Skugga.

“Doktor Rozino!”

Den fuktiga marken under mig börjar gunga, känns levande på något sätt. Jag ligger kvar, klamrar mig fast. Gungar följsamt med som vore jag en eka på öppet hav.

Slutligen stillnar marken. Jag reser mig upp, sätter mig på knä. Tittar åt sidorna. Mörkret är tjockt men inte för kompakt, jag anar något bortom det. Jag sträcker ut nacken, kisar. Varken Dr. Rozino eller apan syns till.

Men nu ser jag var jag är, och måste lägga mig platt på mage igen. Jag ligger på en smal landtunga. Den sträcker sig som en bro över en mycket stor och djup avgrund, en till synes bottenlös krater. Hålet mäter minst hundra meter tvärsöver och sluttar brant längs kanterna. Svindeln gör mig spyfärdig. Jag antar att det är höjden. Det kan också vara stanken. Då och då pyser det upp vindar från hålet, en stickande lukt av brinnande elektronik och svavel.

     Jag tar ett djupt andetag och ser mig omkring. Försöker att uppskatta längden på landtungan, men ser bara några meter framför mig. Jag kasar fram. Famlar i mörkret. Jag hinner inte långt innan marken slutar tvärt. Den blir ett stup, rakt ner i avgrunden. I en oändlig tomhet av skuggor som förmodligen väntat länge nog på att få svälja mig.

Jag lägger händerna mot marken, den som blev så levande. Jag smeker den. Gropig och knölig på samma gång är den. Slät men ändå sträv. Och den glänser.

Jag ser ut över stupet. Hur ska jag ta mig härifrån? Jag måste hitta Dr. Rozino innan skuggorna gör det. Då släpper de honom aldrig.

“Rozino!” skriker jag igen. I samma ögonblick klättrar ett ljus upp längs väggarna. Har någon tänt en fackla på botten? Ljuset krälar över de branta sluttningarna, över de vassa klipporna. De som skjuter rakt ut mot mitten av hålet. Mot mig.

Då ser jag dem. Dr. Rozino och apan. De står högt upp på en av sluttningarna, vinkar åt mitt håll. De pekar neråt och verkar skrika.

Jag tittar över kanten. Långt ner i avgrunden framträder en glödande ravin. Den ser ut som ett infekterat och lavafyllt sår, ena stunden vidöppet, för att sekunder senare slutas. Den sluts, och öppnas. Sluts, och öppnas. Sluts …

det är ingen ravin

     den blinkar

Öga. Det är ett jävla öga.

Som om någon läst mina tankar, förstått min insikt, börjar marken gunga igen.

men om det är

     Nej. Jag vet att jag är i Skuggornas värld, vad som helst kan hända här. Men inte kan …

om det där nere är ett öga, vad

     Jag har svårt att hålla balansen. Marken gungar allt häftigare, i takt med att ögat kommer allt närmre. Och nu börjar toppen av de branta sluttningarna runtom mig röra på sig. De pulserar som om de andas.

Jag vänder blicken mot Dr. Rozino. Han har lagt sig ner. Apan hoppar, ser ut att oavbrutet kackla.

     De vassa klipporna. De förflyttar sig. Mot mig, och tillbaka. Ser ut som gigantiska tänder.

mörkret

     ögat

     klipporna, tänderna.

     om den bottenlösa kratern i själva verket är ett gap, så

Jag står inte på en bro. Jag står på en tunga, på ett vidunders enorma tunga. Och nu har jag väckt det.

Jag sliter upp kniven ur ryggsäcken. Sträcker hotande ut den över kanten, utan att egentligen förstå hur i helvete en kökskniv ska kunna hjälpa mot det som vaknat till liv under mig.

Jag sticker ner kniven i tungan. Flera gånger om. Men det är lönlöst, den blöder inte blod, bara svart rök strömmar ur såren.

Och ögat saktar inte ner. Det är nära nu.

Det finns bara en utväg. Insikten får mig att rysa, men jag har inget val. Nej, vi har inget val. Revorna är vägen ut, och vägen in.

Jag ser på Dr. Rozino, och skriker:

“Vi måste hoppa! Ner i ögat!”

Tjugoförsta december

Tillbaka till nittonde december.