Tjugotredje december 2028 av Helen Lindholm

Jag är inte ensam. Mike viskar lugnande i mitt öra.

”Jag hjälper dig. Jag lämnar dig inte.”

”Det gör inte jag heller.” Rösten kommer bakifrån och jag vänder mig om. Min far står där, fläckig av blodstänk och han håller Rozinos avslitna huvud i ett fast grepp runt de glesa hårtestarna. Rozinos mun gapar fortfarande i ett stumt skrik som vittnar om att döden inte var smärtfri.

Bra”, tänker jag. ”Hoppas du led, din jävel.”

Far kastar nonchalant iväg huvudet, det studsar och rullar bort över golvet.

”Jag har varit här länge nu. Rozino spärrade in mig i den här världen och på egen hand kom jag inte härifrån. Det hade varit bättre om han dödat mig. Jag har sett så mycket…” Han blundar, sväljer och det verkar som om tankarna på det han sett nästan får honom att kräkas.

”Jag har sett och lärt mig. Studerat dem.” Han rätar på sig och ögonen brinner av hämndlust.

”Jag vet hur du kan kämpa emot dem. Ta oss tillbaka. Jag ska lära dig.”

Ett ljus rör sig mot oss i den mörka grottan. Det är mor. Hon tar fars hand och bryr sig inte om att den är kladdig av Rozinos blod.

Det rör sig i min mage. Jag stryker med handen över den och känner att den nu är mjukt rundad. Barnen växer därinne. Mikes hand lägger sig ovanpå min och jag ser att han ler.

”Jag är så glad för din skull”, säger han. ”För vår skull. Om du lagar revan så kommer barnen att födas i en värld där de kan bli lyckliga.” Tanken på mina barn – VÅRA barn – i en värld lik den mor visade får mig att möta min fars blick och jag nickar. Jag är inte längre rädd. Vi går in genom revan och återvänder hem.

Far och Mike kan inte ta fysisk form i min värld men de följer mig likt skuggor och viskar i mitt öra. Jag följer deras instruktioner och går ut i garaget, till Mikes arbetsbänk. Där pluggar jag in glödpennan i vägguttaget och väntar på att den ska bli het. När spetsen glöder i gult börjar jag rista in tecken i min hud. Det gör förfärligt ont men jag fortsätter utan att tveka. Stanken av mitt egna brända kött sticker i näsan men en efter en bränner jag in symbolerna far beskriver. Jag känner hur mäktiga tecknen är, för vart och ett som blir färdigt avtar smärtan och ersätts av ett pirrande som genomsyrar hela min kropp. Det känns som om jag laddas upp likt ett batteri, fylls av kraft och makt. När märkena täcker min överkropp och mina armar säger far att det räcker.

Vi går till köket och jag tar fram en stor påse grovsalt från skåpet under diskbänken. Jag ser att det finns fler påsar, säkert fem stycken, och Mike säger att han köpt dem. Salt är rena giftet i den andra världen och han ville ha dem som skydd.

Jag tar en näve av saltet och gnider in i de färska brännsåren. Smärtan är så intensiv att kroppen stänger av den. Jag kan se hur de röda strimmorna blir tydligare och skimrar av kraft. Mor berättar om min motståndare, hennes motståndare. Antiguden – slukaren av världar. Han skickar sina skuggtrupper för att infiltrera och ta över tills inget av den ursprungliga befolkningen finns kvar. Deras sönderfallande kroppar blir värdar åt skuggorna och när inga längre finns för skuggorna att bo i drar de vidare för att parasitera på nästa värld. Han har tagit så många liv, utrotat så många världar. Jag är deras sista hopp. Jag är en blandras, hälften människa, hälften ljusvarelse och har styrkan hos mina ofödda barn inom mig. Antiguden räknar inte med att möta en sådan som jag. Överraskningsmomentet kan bli mitt bästa vapen.

Jag häller saltet i tygpåsar som jag fäster i mitt bälte. Far visar vilken kniv jag ska beväpna mig med, en stor förskärare med rakbladsvass egg. Jag tänker på Antiguden, på hans makt, och kniven känns med ens ganska futtig, hur vass den än är.

”Kniven är en symbol”, säger far. ”Vilket vapen du väljer är oviktigt. Det är bara en förlängning av dig. Du är det sanna vapnet.”

Jag välsignar vapnet genom att dra knivseggen längs armen och väta den med mitt blod. Mor säger några ord på sitt språk och rör vid kniven, sen vid min panna. Pirrandet i kroppen ökar och barnen rör sig ivrigt. Min mage är ännu större nu och huden har börjat få bristningar men det verkar bara öka styrkan hos symbolerna som är ristade på den. Fruktsamhetens kraft är enorm.

Jag är redo nu. Jag riktar handflatorna mot väggen i vardagsrummet, den högst ordinära vägg där Mike och jag hängt vår stora TV, och känner hur symbolerna glöder. Väggen skimrar, rör sig oroligt och sedan öppnar sig revan. Jag behöver inte ens anstränga mig. Utan att tveka stiger jag in i Antigudens värld.

Skuggvarelserna krälar mot mig, tillkallade av revans öppnande, för att försvara sin mästare. Den första som når fram spärrar ut sina klor och kastar sig över mig för att slita mig i stycken. Jag ser på den och den skriker i dödsångest innan den försvinner i en pust av svart rök. De andra stannar tvärt, osäkra på vad den här nya sortens inkräktare är för någon. Jag knyter näven och de närmaste skuggorna knycklas ihop likt silkespapper. Deras gelikar stirrar på resterna av det som nyss varit vildsinta dödsmaskiner och ålar sedan bort medan de kacklar av fasa. Jag fortsätter över det karga landskapet och känner ingen tvekan. Jag vet precis vart jag ska gå.

Tjugofjärde december

Tillbaka till tjugoandra december.