Tolfte december 2028 av Frida Windelhed

Horisonten var inte längre det den en gång varit – en linje mellan himmel och jord, där solen steg och dalade och liv pågick. Alla gränser var nu utsuddade, och i fjärran – bortom de cementerade husen lika enorma bunkrar, bortom de spruckna, döda markerna – där härjade ett bolmande mörker, evig natt. Där regerade skuggorna. Jag kunde se dem från mitt fönster, hur de växte och krympte, dansade och vred sig som åskmoln i storm. Likt levande varelser. Hungriga varelser. Jag såg ut på en förändrad värld. En vanställd värld.
Jag hade sett på medan detta eskalerat. Först som en del av den stora, blinda publik som var mänskligheten, medan vår planet ruttnat under våra fötter – medan haven svämmat över och skogarna brunnit. De hade tagit sig in då, skuggorna – hur visste ingen. Kanske var de redan här, väntande på en spricka i jordskorpan att kräla sig upp ur.
Sedan hade jag tagit Dr. Rozino i hand. Med sin skalpell hade han stuckit och skurit i det sista, tunna hölje som fanns kvar mellan vår värld och skuggornas hem, under tron att han – vi – skulle finna ett sätt att bekämpa dem. Experimenten hade börjat. Mike, min Mike. Jag hade hållit hans hand och baddat hans panna medan hans kropp och själ förtärdes där på operationsbordet. Till sist hade fördämningen fullkomligt brustit och helvetet läckt ut på jorden. Och Mike blåst skallen av sig. Jag såg honom alltjämt i min ögonvrå – i fåtöljen i hörnet. Han hade blivit en av dem.

Jag hade stuvat undan Mikes gamla saker i en städskrubb. Sett till att låsa den ordentligt, som om tingestarna skulle få liv och börja hemsöka mig de också. Däri fann jag alla gamla journaler och anteckningar – illusionerna av framsteg. I mitt huvud ringde tanken: medbrottsling.
Till sist fann jag den – längst in i hörnet och vinklad in mot väggen, liksom skamsen efter alla misslyckade experiment. Metallställningen gnisslade illa när jag släpade ut den i vardagsrummet. Kopplade in den i väggen. Jag bad en bön utan övertygelse, och knäppte på den gamla operationslampan.
Ett blixtrande vitt sken exploderade ut i rummets alla hörn – skuggorna sprängdes ur vrårna. Mikes gamla fåtölj badades i ljus. Lampan flimrade till en gång – jag kallnade inuti – och i ögonblicket av dunkel hann jag se hans gestalt blinka till där i stolen. Ur hålet där hans ansikte suttit ringde fördömande tystnad, och en sista gång ekade orden i mitt huvud: varför älskar du mig inte längre? Sedan var han borta. Lampan surrade.

Ett tid för aktion hade kommit. Jag hade bestämt mig, även om skräcken högg i mig likt en kväljning vid tanken, att jag inte längre skulle se på. Inte låta mig hemsökas, inte famla fram genom mörkret. Jag skulle ställa detta till rätta – medbrottsling – men hur? Jag blaskade kallt vatten i mitt ansikte i badrummet, såg mig själv i ögonen i spegeln. Mary Imschman – stå ditt kast.
Jag hade bara hunnit tänka tanken när jag insåg att en förändring skett runtom mig. En höjning i temperaturen. En tätare tystnad. En märklig doft nådde mig, liksom av eld, men inte bränt – som om olja brann. Vattendroppar stod ännu i mitt ansikte när min blick fokuserade bortom min egen spegelbild, och jag såg vardagsrummet på andra sidan hallen. Såg operationslampan vinklad mot fåtöljen likt inför en fotografering eller en obduktion. Någon satt där. På Mikes plats, men det kunde omöjligen vara han som var tillbaka – han skydde ljuset. Jag såg en högrest varelse från sidan – såg långa, vita armar vila på armstöden, händerna slappt dinglande där de tog slut. Jag såg rörelse i höjd med varelsens ansikte – men min hjärna var inte redo att förstå. Ett styng av igenkänning.
Med vatten droppande ur ansiktet, och armarna hängande vid mina sidor, stapplade jag ut ur badrummet. Mina steg styrde mig motvilligt mot ljuset. Där satt en jättelik varelse med lemmar som en människas – men utan genitalier, bröstvårtor, navel eller naglar. Dess skinn var vitt och skimrande likt pärlemo och såg ömsom skört, ömsom hårt ut. I dess ansikte, i stället för mänskliga drag, brann heta, blå lågor.
Mina ögon registrerade att de såg något mycket onaturligt. Varelsen såg platt ut, tvådimensionell. Utan skuggor. Jag tyckte att jag på något oförklarligt sätt kunde känna dess blick på mig.
”Var kommer du ifrån?” frågade jag hest. Mitt ansikte hettade. Jag kände som om jag inte ägde rätten att ställa den här varelsen frågor, trots att den dykt upp i mitt eget hem.
En monoton röst hördes. Den liknade en robots, och verkade ljuda ur själva ljuset omkring mig.
”Du vet varifrån. Du har varit där.”
Javisst. Jag mindes platsen ovan rymden, visionen i drogruset. Det fanns en tredje plats – den Mike aldrig nått. En plats ovan vår. Som om varelsen läst mina tankar sa den genast:
”Ert universum har hamnat i kläm mellan två krigande världar. Ni har funnits i ett ögonblick, men kriget är för evigt. Er plats är ömtålig – sprucken och bränd. Så ni bräckliga små ting har förstört för er själva. Och här finns män som vill leka gud …”
Jag svalde hårt.
”Rozino är inte farlig längre, han är döende. Han ruttnar …”
”Dr. Rozino i köttslig form var aldrig en fara – faran låg i hans ego. Och skadan är redan skedd.”
Jag visste det. Det var för sent.
”Ett fatalt misstag har begåtts – en reva i vävnaden som inte ens jag och mina syskon kan försegla, och som bara kommer att växa. Ni har ställt till det för oss alla. Som du säkert vet är höljena mellan världarna som tunnast vid vad ni människor kallar midvintertid. Detta måste lösas, och det måste lösas nu. Du måste återvända dit. Till institutet.”
Tanken var svindlande. Jag svettades, temperaturen verkade stiga för var sekund som gick.
”Nej!” protesterade jag, och kände det vrida sig i min mage. ”Varför jag?”
Varelsen tystnade. Den lade sitt huvud på sned och de blå lågorna fladdrade högt.
”Imschman”, sa den till slut. ”Det är ditt namn, inte sant? Ansvaret är ditt. Och du vet varför.”

Trettonde december

Tillbaka till elfte december