Tredje december 2028 av Anna Schager

 

Den 3:e december 2028. Första advent.

Söndag … Jag stannade inne även idag. Såg på när grannarna tvärs över tände ett av fyra ljus bakom skottsäkra fönster. Här i våra komplex som ska skydda oss mot det där utanför.

Men vad skyddar oss mot det som redan finns här, inlåsta med oss på insidan?

Även jag tänder ett ljus. Med glödlampan tänd är det inte lika mysigt som det skulle kunna vara. Och jag hittar inte julkänslan, men när kände jag den sist egentligen? Jag söker inte efter den heller. Istället sitter jag här vid fönstret, skriver och stirrar på de två skrynkliga lapparna. Ja, jag plockade upp dem från sopkorgen. De viskade till mig därifrån hela natten.

Jag undrar om meddelandena är en välsignelse eller förbannelse. Vill avsändaren mig väl eller illa? Har någon sett mig i mitt ensamma tysta lidande och önskar mig lindring? Eller är det straffet för det jag orsakade? Något ont som vill förtära min svekfulla själ? Jag förstår inte ens varför jag tänker så här, det kan vara fastighetsskötaren eller vaktmästaren som spelar mig ett sjukt spratt. Men hur skulle de komma in i min bil? Och …

Glödlampan slocknade, för bara ett ögonblick.

För bara ett ögonblick var där endast mitt fladdrande adventsljus att skingra lägenhetens mörker. Och jag såg det omöjliga. I reflektionen mot fönstret ut mot natten, i skuggorna bakom mitt bleka ansikte. Han satt i fåtöljen, vred huvudet åt mitt håll, det gapande hålet. Jag kände den brinnande blicken i nacken. Anklagandet.

Jag vet inte om detta går att tyda, min hand den darrar och jag kan inte riktigt se genom tårarna. Hjärtat verkar slå i samma oregelbundna takt som den flimrande glödlampan. God gud, den dör snart. Räcker lågan av mitt stearinljus? Så bräcklig att endast ett andetag kan ta dess liv.

Det är inte bara fungerande glödlampor jag saknar, mitt vett det sinar, det kommer dö när ljuset dör. Ska jag ringa på fastighetsskötaren? Är det någon idé? Alla lås och larm, vad ska de skydda mig mot? När jag låst in mig tillsammans med mitt eget monster. Jag kan tända varenda lampa men jag vet att jag inte är ensam längre. Inte i mörkret. Och mörkret lurar bara på andra sidan ljuset, det försvinner aldrig.

Jag måste ge mig av.

Så fort jag skriver det vet jag att det är sant.

Adressen på lappen som satt på badrumsspegeln känner jag till. Jag borde vara mer försiktig, jag vet inte vem eller vad som väntar mig där. Men jag bestämmer mig nu, jag bestämmer att meddelandena är en välsignelse. Jag vill inte lyssna på rösten inom mig som varnar att allt kostar, att allt har ett pris – att inget sådant ges gratis, och hur mycket är jag beredd att betala?

Jag ger mig av, till platsen, där något ska vänta på mig vid midnatt denna första advent. Jag tar ett inledande steg, från mitt personliga helvete till något annat. Till min räddning eller ett annat helvete? Något värre?

Tiden får utvisa …

Tillbaka till andra december

Fjärde december