Trettonde december 2028 av Nike Fritz

 

Ja, jag förstod varför. Den där känslan som legat och böljat fram och tillbaka inom mig av att det var mitt ansvar formades nu till en glasklar insikt och jag förvånades över att den inte kommit upp till ytan förrän nu.

Självklart var det mitt ansvar. Det var min far Albert Imschman som bildat institutet och Centret för afterlife reconstruction för snart fyrtio år sedan. Han hade arbetat i lönndom de första tjugofem åren tillsammans med likasinnade – det vill säga människor med hybris som ville härska över liv och död och som var vansinniga nog för att tro att de skulle lyckas. Förvånande lätt hade han funnit excentriska och maktfullkomliga finansiärer och de hade gärna sett honom som forskningsledare eftersom han var som klippt och skuren för att förverkliga även deras gränslösa fantasier. Han var ett geni inom sina vetenskapliga grenar och galen nog för att vilja använda forskningen till att passera alla tänkbara gränser både fysiskt, moraliskt och andligt. För ca femton år sedan hade vissa avdelningar vid olika universitet världen över också börjat intressera sig och när den biologiska jämvikten och människans samhällen började kollapsa i början av 20-talet så blev institutet plötsligt klassat som inte bara rumsrent utan som det definitiva sista halmstrået av regeringar i upplösningstillstånd runt om i världen.

Men Albert Imschman själv hade då inte längre varit i stånd att vara chef för forskningsinstitutet. År av periodvist mycket hårt supande parat med en gradvis allt sämre mental verklighetsuppfattning och därefter till följd av framgången ett mycket svårare missbruk av maktbegär ledde till något så banalt som en stroke som gjorde honom inte bara förlamad på ena sidan utan ledde till mycket svår afasi så att det var omöjligt för honom att göra sig förstådd. Dessutom var den inre gruppen närmast honom trött på hans maktgirighet … eftersom de själva led av detsamma. Och antagligen var det också så att även om ingen av dem ville erkänna det ens för sig själv så var de faktiskt rädda för honom. Hans vansinne hade börjat överskrida deras för länge sedan och hans kunskaper kom ingen i närheten av. Det var bara en framstående forskare som inte skrämdes av Dr Imschman och det var Dr Rozino som var ute efter hans plats. Dr Rozino hade ensam tillgång till avancerade datorprogram som kunde tolka Albert Imschmans obegripligt framställda meningar men den kunskapen behöll han för sig själv och han var den främste att driva kampanjen för att låta pensionera grundaren av institutet (naturligtvis utåt sett på grund av omtanke över hans sviktande hälsa). Dr Albert Imschman hade försvunnit från rampljuset. Och sedan visste man inte ens om han fortfarande levde dold för omvärlden någonstans eller om han var död.

Då hade Marys och Alberts relation sedan länge varit bruten. Flera gånger under hennes uppväxt hade han gett henne orsak att misstänka att han kanske inte var hennes far trots allt och vid slutet av hans framstående karriär hade han inte heller minsta utrymme för henne i sitt liv. Det vill säga inte som far och dotter i alla fall. Däremot var hon ju gift med en synnerligen intressant kandidat för de topphemliga och vetenskapliga experiment han ledde. De experiment som fick det att vattnas i munnen på Dr Rozino. De experiment som förstörde Marys kärlekslycka och grusade alla planer på att skaffa barn.

Mikes begynnande humörsvängningar och personlighetsförändringar bidrog tillsammans med en gradvis alltmer tilltagande föraning om något skrämmande till att hon i lönndom fortsatte att regelbundet gå till sin gynekolog för att få p-sprutan. De hade planerat så länge för barn att de nästan planerat sönder det. Det blev mer och mer som en fantasi trots att myndigheterna uppmuntrade friska människor att skaffa barn trots otryggheten i världen. Till sist sade sig Mike vara redo, hans barn skulle bli något speciellt, en eller flera ledare för nästa generation men Mary som först varit lycklig för att han nu sade sig vara redo för att bilda familj blev snart tveksam och undrade om det verkligen var Mikes egen vilja eller om han blivit uppmuntrad därtill av någon på institutet. I hennes mest misstänksamma stunder fanns tanken att någon illvillig jävel på institutet ville experimentera på deras barn, kanske redan i magen. Så trots att hon bedyrade för Mike att hon slutat med sprutan och att det inte var ovanligt att det kunde dröja länge innan ägglossningen kom igång igen så fortsatte hon alltså att var tredje månad smyga in till den väletablerade gynekologkliniken och ta sin spruta.

Relationen till fadern hade aldrig varit bra men den hade försämrats avsevärt ju äldre Mary blev. Aldrig hade hon fått någon tillfredsställande förklaring på varför hon inte hade någon mor. Hon visste inte när denna kvinna som hon inte hade något minne av försvunnit ur deras liv eller varför och hon hade bara ett förnamn som hon inte ens visste om det stämde eller inte och ett otydligt gammalt foto där för mycket ljusinsläpp blekt bort alla ansiktsdrag på en ung kvinna som några år senare skulle ha fött Mary till världen. Som barn hade hon klamrat fast sina drömmar och fantasier vid detta anonyma foto där man bara kunde urskilja långt, rakt och ljusbrunt hår och nedanför en vit kjol ett par slanka och solbruna vader. I bakgrunden syntes en del av en tavla med abstrakt motiv som Mary ofta i tonåren haft som sin viktigaste ledtråd till att finna ut vem modern var. Men aldrig hade hon sett den tavlan avbildad i någon konstbok och ingen som hon visat fotot för hade känt igen den.

Eftersom fadern haft det gott ställt hade hon bott på fina internatskolor och uppfostrats av välutbildade kvinnor där. När hon blev vuxen och träffade Mike hade henne far visat ett mycket sällsynt intresse för hennes liv, bjudit hem dem på middagar och föreslagit att de skulle göra en resa tillsammans alla tre. Denna resa hade hon avböjt då hon upplevde att Albert Imschmans intresse framför allt var riktat mot Mike. Så många frågor om allt möjligt från Mikes uppväxt till hans eventuella intresse för neurobiologi och om hans eventuella tro. Frågor hon själv aldrig fått. De blev inbjudna till institutets föreläsningar och middagar. Inbjudningar som Mary snart tackade nej till medan Mike visade ett större och större intresse för institutet till den dag då han låtit en nyhet brisera som en bomb vid middagen. Nyheten om att han sagt upp sig från en stimulerande och kreativ karriär som landskapsarkitekt (en så oerhört värdefull tjänst i detta nya och deprimerande, omskurna samhälle för att göra det så levnadsinbjudande som möjligt) för att anta erbjudandet om att bli studieobjekt på heltid på institutet. Varje gång hon återkallade det ögonblicket i minnet så tårades hennes ögon. Chocken hon upplevt när hon förstod att det inte var ett skämt spred sig iskallt i henne.

Hennes man, den kloke, vackre, lugne och mjuke Mike som passionerat velat skapa vackra bostadsområden i säkerhetszonerna för att människorna skulle orka fortsätta leva, för att väcka hopp om att en fortsatt och bättre värld var möjlig genom att skapa ornamenterade säkerhetsmurar i mjuka färger, genom att bidra till ny typ av taggtrådsstängsel med vackra små LED-lampor som såg ut som kristallklara regndroppar, genom att skapa regnbågshologram över zonerna så att de nästan såg ut som riktiga regnbågar sett ut och så vidare, denne man ville lägga allt detta på hyllan för att frivilligt låta dem göra sina hemliga och säkert vidriga experiment på honom på heltid! Och han såg glad och exalterad ut, som om detta varit hans största dröm under lång tid! Och hon visste att det inte var så, hon visste att denna vilja inte kommit från hans inre. Men han själv verkade inte veta det …

Och nu stod hon här framför denna kosmologiska ljusvarelse, en himmelens heliga Lucia som gav sin ljuskrona till henne Mary att bära med allt det ansvar som medföljde. Som en ljusets riddare skulle hon nu bege sig till det förhatliga institutet för att hennes pappa skapat det och för att hennes man slukats av det. Och för att rädda världen. För att laga den fatala reva i universum som Dr Rozino tanklöst rivit upp i sin giriga önskan att vara jordens härskare och kanske för att rädda det som var kvar av Mike. Det sista visste hon egentligen att det var omöjligt men å andra sidan … var det inte minst lika omöjligt att hon Mary Imschman, ensam och djupt tyngd av sorg och skräck men uppeldad av kamplust och avsky mot institutets forskare och ledare skulle kunna rädda hela världen?

Nåja, vad kunde hon annars göra? Fortsätta jagas och skrämmas av skuggor och skuggfoster, av Mikes fasansfulla vålnad, av Dr Rozinos dreglande flin och smärtfyllda undersökningar med levande elektroder … nej, det ville hon inte uthärda längre. Inte utan kamp. Även om det ganska säkert medförde hennes död.

Fjortonde december.

Tillabaka till tolfte december.